1,1K

Den socialdemokratiska välfärdsstaten löser inte kapitalismens problem. Mats O. Svensson drar i sin essä paralleller mellan tv-serien The Wire och den slovenske filosofen Slavoj Žižeks bok The Year of Dreaming Dangerously.

I slutscenen av tv-serien The Wire tittar seriens huvudperson Jimmy McNulty ut över ett molnigt Baltimore. Kameran zoomar in mot hans ansikte och ett montage tar vid. Vi får se glimtar av staden Baltimores vardag. Gester, händelser, karaktärer och centrala teman från seriens fem säsonger repeteras: droghandel, arresteringar, korruption, sociala problem. Det vi lär av montaget är att allt fortsätter som vanligt, ingenting har förändrats på de fem säsongerna och ingenting kommer att förändras. Samma problematik kommer också att plåga staden framöver, endast aktörerna byts ut. The Wire handlar om droghandel och korruption, möjligheterna att förändra sin vardag. Men framförallt handlar The Wire om en stad och i förlängningen ett världsomspännande ekonomiskt system.

Seriens skapare David Simone talar om The Wire som en slags nutida grekisk tragedi, där de som kastar blixtarna på människan inte är gudarna utan det ekonomiska systemet, politiska strukturer och samhälleliga institutioner. I de grekiska tragedierna lär vi oss att vi människor inte kan kämpa mot vårt öde. Så när McNulty och några av hans kollegor bildar en fristående grupp inom poliskåren för att göra en ansats till att förändra ett ruttet system inifrån vet vi att det inte kommer sluta lyckligt. Systemet vinner alltid.

En viktig skillnad mot det antika dramat är att The Wire saknar ett katarsis, det vill säga ett klimax där hjälten ser sanningen i vitögat eller ett avklingande slut där vi får en ny ordning – som i det enda fullständiga grekiska dramat, Aischylos Orestien där den ”kvinnliga” hämnden ersätts med den ”manliga” rättvisan efter en rättegång där Apollon agerar försvarare och Athena domare. I The Wire fortsätter tragedin. När montaget upphör ser vi än en gång McNulty titta ut över Baltimore. Låt oss åka hem, säger han. Det är att resignera inför ödet, att dra sig tillbaka från Polis till Oikos.

***

I sin senaste bok The Year of Dreaming Dangerously skriver den slovenske filosofen Slavoj Žižek om året 2011 – om den arabiska våren, Occupy Wall Street-rörelsen, protesterna i London och Aten,  samt om Anders Behring Breivik och den europeiska högerpopulismen. Nu befinner vi oss i slutet av 2013 – två år har gått och glimtarna av hopp verkar slocknat, medan högerextremismen fortsätter att växa sig starkare i Grekland och Ungern. Vad har vi lärt oss? Ingenting kanske. För att förstå 2011 måste vi förstå den samtida kapitalismen och dess kännetecken. Žižek beskriver två karakteristiker: för det första har vi en allt större och strukturellt viktig arbetslöshet – vi befinner oss i en tid där det anses vara ett privilegium att ha en anställning. För det andra, uppkomsten av en ny klass, en avlönad bourgeoisie som utgörs av alltifrån högavlönade vd:ar, styrelseproffs till professorer, läkare, post-ideologiska ”experter”, tjänstemän, konsulter, jurister, ekonomer med flera. I Grekland var en stor del av denna avlönade bourgeoisie statstjänstemän finansierade av olika EU-projekt.

Sinnebilden av denna nya klass utgörs av den avlönade experten som har tagit den traditionella kapitalistens plats. Žižek skriver: ”idag har en ny människotyp uppstått: hon är inte längre entrepenören som själv äger sitt bolag, utan en expert manager (eller en vd-ledd styrelse) som chefar för ett bankägt bolag (som i sin tur också drivs av vd:ar som inte äger banken) eller utspridda investerare”. I Europa pågår, menar Žižek, en proletarisering av den lägre avlönade bourgeoisien, demonstranterna i Grekland och Spanien samt Occupy-rörelsen utgörs av denna klass och de är rädda för att förlora sina privilegier. Trots att det alltså inte är arbetarklassens protester, innebär det inte att vi bör avfärda dem, utan proteströrelserna bär enligt Žižek en mycket större – och radikalare – potential. Samtidigt blir de rikaste ännu rikare. Denna utveckling måste läsas som att kapitalismen har förlorat sin förmåga till självreglering, det är en gungbräda som håller på att tippa över – kapitalismen är på väg att ta kål på sig själv, resonerar en deterministisk Žižek. Han pekar vidare på det ekonomiska undantagstillstånd som den rikaste procenten lever under: när medier och politiker påtalar att vi alla måste dela bördan av denna ekonomiska kris genom fortsatt arbetslöshet och ekonomiska åtstramningar gäller det inte de rikaste, om vi beskattar dem – får vi veta – kommer de att förlora viljan att investera och fly till skatteparadis. Ja, vid själva omtalandet av ökad skatt för rika brukar marknaden ”reagera kraftigt” som om marknaden vore ett levande väsen med känslor och en vilja.

Inför denna kapitalism – som ständigt omdefinierar sina områden och förnyar sig själv, som blöder runt om i världen, ser Žižek McNulty som en förebild med sitt, vad Žižek kallar, reflexiva tillbakadragande. Hur kommer det sig? Och varför drar Žižek den slutsatsen efter ett år då folk, från Tahrir till Wall Street faktiskt handlade? Vi återkommer till det senare.

***

De något disparata proteströrelserna som uppstod under 2011 hämtade i vissa fall kraft, tog spjärn, från varandra (inom Occupy Wall Street-rörelsen hävdade man sin likhet med protesterna på Tahrir-torget), i andra fall hävdade man sin unicitet. För Žižek är det dock av vikt att man ser att alla protester skedde som svar på olika gruppers situation inom kapitalismen – en kapitalism som i grunden är densamma och som i sig mer eller mindre bär på samma problem. Žižek är universalist och påtalar gärna universella värden. Idén om att världen är multikulturell, där olika länder och folk har skilda svar på problemen, svar som är beroende på en egen kultur, menar Žižek är en farlig relativism. Just en sådan relativism som lämnar fältet öppet för kapitalismens härjningar, oavsett om den sker under socialliberal eller totalitär flagg.

I en filmad intervju där Žižek bland annat ligger halvnaken i en säng förklarar han att filosofins uppgift inte är lösa problem, utan att omdefiniera problemen. När vi uppfattar ett problem som just ett problem behövs inte filosofen utan något annat. Filosofens uppgift är att ställa nya frågor, annorlunda frågor. Det är därför filosofen inte behövs vid Tahrir eller Syntagmatorget i Aten, eftersom problemen blivit så uppenbara att folk agerar. Filosofens uppgift kommer efteråt, eller vid sidan av. Vad Žižek gör i The Year of Dreaming Dangerously är en sådan ansats att omdefiniera problemen.

Många är de som menar – från opinionsbildare till proteströrelser som spanska Los indignados – att det vi behöver är en mänskligare kapitalism med en stark stat som reglerar kapitalismen: en återgång till en klassisk socialdemokrati och en ursprunglig välfärdsstat. Men ett avvecklande av välfärdsstaten under nyliberala påtryckningar är, menar Žižek, inte ett svek av en nobel idé, utan ett misslyckande som finns inskrivet i själva välfärdsstatens varande. Žižek frågar retoriskt: Vad är fel med att reglera bankerna, garantera medborgarna fri sjukvård och utbildning, kontrollera det finansiella överflödet? Hans svar är det ganska kontroversiella: ”Everything.”

Žižek menar att den socialdemokratiska välfärdsstaten inte är ett alternativ till kapitalismen – en tredje väg – utan den ideala bilden av den existerande ekonomisk-politiska ordningen. Han bygger den idén på Karl Marx kritik av utopin i Platons Staten. Problemet med Staten är, enligt Marx, inte att den är för utopisk, utan att de är idealbilden av det grekiska samhället. Vi lär oss fortfarande att det attiska styrelseskicket under det fjärde århundradet före Kristus var demokratiskt när det egentligen var ett elitstyre, där den fria mannen styrde över slavar, kvinnor (och djur). Och vad är egentligen filosofen, som enligt Platon skulle styra, om inte en platonistisk sinnebild av den rationella mannen? Filosofen är, för att tala med platoniska termer, mannen i idévärlden. Lösningen på kapitalismen är enligt Žižek alltså inte den socialdemokratiska välfärdsstaten utan något helt annat (läs: kommunismen). Men den som söker svar på hur detta andra ska se ut eller kan komma att bli, finner dem inte här: Žižek är i vanlig ordning mer analytisk än utopisk.

***

För att återgå till officer McNulty och hans reflexiva tillbakadragande. I The Wire blir det tydligt att polisgruppen och McNultys strävanden att få bukt med droghandeln inte leder någon vart, det är ett problem som inte går att lösa eftersom själva problemet med det illegala ligger inbyggt i själva lagen. Det är inte deras motstånd som får korruption och knarkhandel att kollapsa utan tvärtom upprätthåller motståndet systemen. Den enda vägen till att rasera systemet är att sluta göra motstånd, att sluta lappa ihop dess brister.

Det reflexiva tillbakadragandet innebär inte nödvändigtvis inaktivitet utan att öppna upp ett rum för radikala förändringar. Žižek vill att vi ska ta den arabiska våren, Occupy Wall Street, protesterna i Grekland, England och Spanien som fragmentariska tecken från en utopisk framtid, om än vaga och förvrängda, som ligger potentiellt i vår kultur. Vi bör bibehålla en ”radikal öppenhet” inför framtiden, avvakta men samtidigt följa de tecken som uppenbaras. Här lånar Žižek en liknelse från Pascal om den ”gömda guden” som endast kan uppenbaras om vi söker efter den.

Žižek vill retirera från Marx och gå tillbaka till Hegel. Marx utopi om kommunismen är för idealistisk – en kapitalism utan kapitalism, profit eller lidande – och är i sig en omöjlighet. Från Hegel hämtar han idén om att framtiden inte behöver vara den vi förväntar oss. Och att vi bör kasta oss in i det okända, det radikalt andra. ”Ett nytt krig i Mellanöstern eller ett ekonomiskt kaos eller en extraordinär miljökatastrof kan snabbt förändra de grundläggande koordinaterna för vårt predikament. Vi borde till fullo godkänna denna öppenhet, och inte låta oss vägledas av något annat än mångtydiga tecken från framtiden.”

Žižeks medicin för Grekland och för Europa är att rädda dem från dess räddare, retirera och spana efter framtidens tecken i nuet.

 

Mats O. Svensson