S:t Petersburgs pärlor är en bok med många välskrivna presentationer och ett historiskt djup men stundvis känns den lite smal och dammig, skriver Thomas Brunell.
Kristina Rotkirch (sedan decennier förälskad i staden) och Elena Hirn (med rötter i staden) har skrivit en välkommen vägledning till sjutton olika platser i S:t Petersburg. Dit hör bland annat paradgatan Nevskij prospekt, Peter-Paulfästningen och sommarträdgården, men också klostermiljön Lavra och anrika museer och teatrar. Egna kapitel i S:t Petersburgs pärlor. Vägledning för vetgiriga får även Dom knigi, bokens hus vid Nevskij prospekt, samt Filharmoniska orkestern. Mindre bekanta är kulturcentret på ön Novaja Gollandija och museet för nutidskonst, Erarta som invigdes 2010. Intervjuer med personer knutna till platserna berikar de välskrivna presentationerna.
Mest är det alltså ett historiskt S:t Petersburg som växer fram. Stadens kulturella skatter och ödesmättade utveckling andas tungt i varje kapitel. Och visst känner man igen mycket av det kulturliv som målas upp.
När staden presenterar sig för omvärlden i dag läggs tonvikten på kejsartiden, det läser jag i bokens PS, arkitekturen från Peter den Stores tid och framåt, litteraturen från Pusjkin till Ahmatova. Alltså på en stad från en svunnen tid. Arvet från Sovjettiden börjar man uppmärksamma först nu.
Lite synd kan jag tycka att det är att även författarna i så stor utsträckning uppmärksammar det gamla kulturlivet, även om det fortfarande är rikt. Att tiden i S:t Petersburg stannat av på grund av att man fortfarande så intensivt bearbetar sin närhistoria är förståeligt, men många undrar kanske: hurudan kultur skapar och konsumerar de som önskar bredd och förnyelse? I boken finns ett historiskt djup, men stundvis kan det hela kännas lite smalt och dammigt.
För det är förstås många pärlor som inte ryms med i Rotkirchs och Hirns bok. Jag har bara hört om Club Griboedov där musiker av världsklass kan stiga upp på scenen vid femtiden på morgonen. Det finns hemliga konstklubbar i svårnådda industrikomplex där hundratals ungdomar samlas under veckosluten. Och där finns Etagi, S:t Petersburgs ”Kabelfabrik” på Ligovskij prospekt. Är det kanske på dessa ställen den kulturella framtiden stakas ut? Men detta som en parentes.
Det är intressant att läsa om samlingarna i Kunstkamera, kuriosakabinettet som ligger mittemot Amiralitetet. I en intervju med socialpsykologen och museitjänstemannen Valentina Uzunova berättar denna hur hennes chef skickade ut henne för att argumentera med föreningen Pamjat, som under en demonstration utanför museet (1988) skrek antisemitiska slogans och skyllde Rysslands bedrövliga läge på judarna. Kunstkamera visar upp kulturer från världens alla hörn. Det var viktigt att reagera. Museet kan stoltsera bland annat med sina erkänt fina Afrikasamlingar.
MDT och NKVD
Engagerande är det även att läsa om den brokiga verksamhet som pågår på de kända museerna och teatrarna: om avdelningen vid Eremitaget som arbetar med sjuka barn, om söndagsgruppen för ”långsam läsning” på Dostojevskijmuseet, om utställningen om krigen med Finland som Achmatovamuseet gjorde i samarbete med museet i Mänttä (2011), om den lilla experimentella scenen Avtorskij teatr i anslutning till MDT, Lilla Dramateatern.
MDT är en av Rysslands främsta teaterscener. En del av föreställningarna textas till engelska (vilket jag under min resa till staden i oktober märkte att inte alls var fallet på Mariinskij II, som invigdes i år!). I intervjun med skådespelaren Oleg Georgijevitj får läsaren, förutom en liten men intressant insyn i teaterns närhistoria, läsa om skådespelarens mormor som under belägringen av Leningrad räddade Olegs mamma till livet, hon var bara ett år. Mormodern arbetade inom säkerhetstjänsten NKVD och fick tag på penicillin. Oleg berättar om mormoderns upplevelse av perestrojkan, om tiden när alla fick veta att Stalin var en tyrann och bödel: ”Min mormor var modig och läste allt. […] Jag kunde bara ana mig till hur känslorna av skuld och smärta tärde på henne. Så småningom blev hon sängliggande och gled in i ett tillstånd som påminde om autism. Hon talade inte, men fortsatte att läsa ända fram till sin död år 1999.” För Oleg blev mormoderns fingrar, svarta av trycksvärta, ett tecken på att hon försökte möta verkligheten.
För den som vill lära känna staden eller besöka den är S:t Petersburgs pärlor en bra bok att börja med. För det är i historien och traditionerna som nuet ska förankras, och genom vilka även framtiden kan anas. Och visst får staden djupare dimensioner under läsningen, även för den som besökt staden ett par tre gånger. Vissa av stadens gamla pärlor skiner klarare än förut, andra håller ohjälpligt på att mista sin glans.
Thomas Brunell
Kristina Rotkirch & Elena Hirn:
S:t Petersburgs pärlor.
Vägledning för vetgiriga.
Schildts & Söderströms, 2013.
