2,K

Rasmus Fleischer tecknar med säkra drag inget mindre än en guidebok för en samtid där alla platser förvandlats till flygplatser och där övervakningsmaskineriet ser till att sondmata oss med det vi vill ha. Hans nya bok Tapirskrift recenseras av Axel Andersson.

Det vore lögn att säga att det inte finns kartor. I flygplatsens trista korridorer hänger de håglöst på väggarna med sina små färgglada logotyper som berättar om var vi kan hitta identiska restauranger och affärer. På samma sätt är ett köpcentrum inte komplett utan reklam i planlösningens form. I ”flygplatssamhället”, som Rasmus Fleischer kallar det, manövrerar vi med Google Maps genom kapitalismens väntrumsliknande ”icke-platser”.

Men vad är det då som Fleischer, Piratbyråveteranen bakom bloggen Copyriot, gör i boken Tapirskrift? Ritar inte han också kartor? Det finns kartor och så finns det kartor, med andra ord. Gilles Deleuze kallade Michel Foucault för en maktens ”kartograf”, för diagrammen som förklarade de ”abstrakta maskinerna” som inte gjorde åtskillnad mellan form och innehåll. När Fleischer är som bäst visar han hur kartritandet också kan ske genom ett destabiliserande av förhållandet mellan just formerna och innehållen. Diagrammet animeras flyhänt. Medlet, verktyget, för operationen är lika snillrikt som enkelt: liknelsen och metaforen. Språkets formalisering motverkas av dess förmåga att ändra skepnad.

 

Konsumtion eller tristess

Låt oss först stanna kvar i flygplatssamhället. Uppmaningen är överflödig. Vi befinner oss redan i en miljö karakteriserad av ”monopol, övervakning och platslöshet”. I denna värd fylld av licensierade näringsidkare inskränks våra valmöjligheter. Konsumtion är också det enda alternativet till tristess. Övervakningsregimer profiterar på vårt ”guldfiskminne” och kan sondmata oss eftersom våra preferenser registrerats. Det går också att lägga till att de oönskade individerna inte passerar kontrollerna. Under en period på 1990-talet började författare och forskare (till exempel Pico Iyer och Marc Augé) mer eller mindre yrvaket kommentera att alla flygplatser världen över började se identiska ut och att många av oss spenderade stora delar av våra liv i dessa typer av ”icke-platser”.

Fleischers övertygande skildring av hur vi nu till slut lever i ett samhälle som är som flygplatsen framkallar en alldeles befogad panik. Texten om ”flygplatssamhället” kommer också lägligt mellan Fleischers genomgång av vår ”nätvaro” i bokens första del och de avslutande, kanske något för snåriga, texterna om kritik som en process av intensivt historiserande (inom vilken former hela tiden omprövas). Det känns nästan som en befrielse när Fleischer formulerar en enkel fråga: ”Vill vi att världen ska bli mer lik en flygplats, eller mindre?”. Strunt samma om vi i icke-platsens själlösa territorium snubblat över ”politik” som ontologi eller något annat. I desperation måste vi anta att vi har ett val, att frågan handlar om frivillighet. Endast de politiska idéerna kan leda vägen genom labyrinten, eller, snarare förändra labyrinten.

 

Haltande naturmetaforer

Fleischers bok är, med en metafor, som en Baedeker för samtiden. Sällan har en guidebok varit mer eftertraktad. Det finns så få svagheter att det nästan känns ogint att påpeka dem. En sådan är, trots allt, en tendens att återvända till ekologiska liknelser. Kanske nätet är som en skog, förslår Fleischer istället för de marina bilder som tills nu omgett internet. I skogen krävs ”omvårdnad av det bräckliga samspelet mellan olika livsformer”. Men varför skulle vi förpassa termer som ”omvårdnad” och ”samspel” till romantikens natur? Det finns ingen ”naturlighet”, inget organiskt, som kan svara på samtidens frågor. Metaforens uppkomst utgjorde syndafallet. I en värld av det som är som det är men samtidigt är något annat i en ständig process, går det inte att gömma politiken bakom ekologiska bilder. Bristen på ”omvårdnad” och svårigheterna att uppnå ”samspel” är lika mycket ett utslag av politiska beslut som alternativen skulle kunna vara.

 

Nätets orala fas

Även om Fleischer har tröttnat på de maritima bilderna av internet så är till och med de mer lovande än de som skogen kan ge, trots att de lika fullt lider av naturens avpolitisering. I bokens första del om nätets samtidshistoria är det lockande att läsa Tapirskrift parallellt med Gaston Bachelards klassiker Vattnet och drömmarna från 1942. Det handlar inte om en enkel transponering av det horisontella och vertikala i Bachelard, men Fleischer utforskar ett liknande territorium. Nätets ”flöde”, som Fleischer beskriver, skaver på ett intressant sätt med Bachelards idé om vårfloden som ”nyhetens flöde”. I den klingande bäckens flöde finns en sprudlande morfologi, en ständig förändring. Fleischer beskriver ett flöde som i stället ger upphov till varianter av samma form i en tröttsam, till och med dystopisk, kaskad av brus. Detta till skillnad från den tidigare hypertextens horisontalitet som var både metaforisk och kartografisk.

I en av många briljanta liknelser ser Fleischer nätets flöde som ett tecken på att vi befinner oss i internets ”orala fas”. Nätets hyperkapitaliska aktörer låter ”nyheter” flöda liksom vore de bröstmjölk, som vi inte har närvaro/nätvaro som subjekt att låta upphöra. Vi surfar inte längre, vi matas.

 

Patriarkalt eller syskondrivet nät?

Den första texten i Tapir/Piratskriften, ”Nätets kontrarevolution” (tidigare inte publicerad på svenska, men väl på finska), är den mest skrämmande och intressanta. Fleischer lägger här grunden för en analys av internets samtidshistoria som innehåller två epoker sedan 2000. Vattendelaren är tiden kring 2007 som, bland annat, såg Facebooks genombrott.

Vi befinner oss nu i den kontrarevolutionära fasen som karakteriseras av servrarnas och producenternas makt. Resultatet är en förskjutning mot centralisering och monopol. Bakom oss har vi lämnat nätets ”revolution” (mellan 2000 och 2007). Under denna period fanns det rörelser mot att varje klient också kunde bli en server, peer-to-peer. Konsumenter var också producenter. Arkivet var den organiserande principen, i stället för ”molnet”. Det revolutionära nätet, som vi förlorade, var en plats av decentralisering och mångfald, för att brutalt sammanfatta ett komplext argumentet. Nu styr storföretagen, i symbios med statsmakter.

Det går att lägga ytterligare en metaforisk nivå över Fleischers analys och hävda att han beskriver kontrarevolutionens nät som patriarkalt och det revolutionära nätet i termer av syskonskap, även om det gör det nödvändigt att offra bilden av nätet som modern med bröstmjölken. Faderns nät är disciplinerande samtidigt som det stimulerar drifterna och skapar beroendet av flödet. Det handlar inte om begär i en psykoanalytisk mening. Begäret kan vi inte söka efter och heller inte matas, det är aldrig vad vi tror att det är. Syskonskapets decentraliserande mångfald har långt större möjligheter att ge upphov till en positiv begärsproduktion till skillnad mot faderns enfald.

 

De myndigas internet

För att hitta tillbaka till syskonskapets nät kanske det krävs en process av myndighetsblivande. Fleischer berör inte detta. Han är obekväm bland liberala kategorier som det offentliga och det privata, vilket på många sätt är sunt. Men den allra största faran kommer från kapitalismens försök att privatisera (monopolisera) alla världar, de offentliga likaväl som de individuella, ivrigt påhejade av statsmakter som matas med metadata i utbyte.

Motståndet som uttrycker sig i ett radikalt offentliggörande (till exempel Wikileaks och Snowden) är nödvändigt, men står inte i sig självt för någon innovation. Viktigare är att hitta vägar ut ur det infantiliserande flödet. Varför inte en kreativ återgång till arkivet som den kinesiske filosofen Yuk Hui föreslog i sitt ”Archivist Manifesto” i Mute Magazine maj 2013? Hui argumenterande för ett ”politiserande av arkivfrågan” genom ”privata arkiv” som i slutändan kan kommunicera med varandra. Denna återgång skulle leda till en ny typ av ”omsorg” (via Heidegger och Simondon) i vilken vi alla blev arkivarier istället för ”användare”. Som Fleischer så träffande konstaterar: ”Ju mindre tid vi själva lägger på att arkivera, desto större blir arkivets makt över oss”.

”Integritetsdebatten” är kanske inte en fullt lika dyster återvändsgränd som Fleischer hävdar, om vi ur ”integritet” kan återvinna koncept som ”myndighet”, ”omsorg” och ”ansvar”. Det är visserligen tomt prat, som Fleischer mycket riktigt hävdar, att vi har någon frivillighet att agera annorlunda på nätet idag. En frivillighet, som om den funnits, skulle kunna inbjuda till ett personligt ansvar. Det är därför faderns internet måste krossas. Inte för att vi alla ska kunna vara barn, utan för att vi ska ha möjligheten att bli myndiga. En politisk fråga, mycket riktigt. Om det kommer att ske beror inte bara på de verktyg vi utvecklar, men kanske mer på hur vi förmedlar verktygen.

Men det första steget är givetvis analysen och analysens metafor. Här finns det inget bättre exempel än Fleischers bok. Sida upp och sida ner rör han sig med en materiell saklighet kvickt framåt utan att sjunka. Tapiren simmar, elegant mot strömmen med sikte på flygplatssamhällets utgång.

 

Rasmus Fleischer: Tapirskrift. Axl Books. Stockholm, 2013.