Få saker är så intima, känsloladdade och potentiellt explosiva som frågor om religion och möten mellan olika trossystem. Just därför blir religionsundervisningen allra bäst i heterogena klassrum, skriver religionsläraren Anna Lindholm.
Ingen kommer undan frågor kring livet, döden, religion, livsåskådning och tro. Ingen. Vi lever tillsammans i samhällen och vi bär alla på funderingar kring existentiella frågor. Vår livssyn och våra svar på existentiella frågor påverkar oss när vi bildar åsikter och tar ställning i samhällsfrågor. Vi människor är olika och vi är lika. Vi gaddar oftast ihop oss med dem som liknar oss, med dem vi har lätt att komma överens med, med dem som bekräftar att vi tänker rätt.
Men hur vi än gaddar ihop oss kommer vi aldrig undan möten med andra människor, människor som bär på andra idéer, kunskaper och föreställningar än vi själva. Därför behöver skolan ett ämne där tros- och livsfrågor står i fokus och där eleverna följer samma läroplan och sitter i samma klassrum.
Den här texten ska handla om religionsämnet i skolan. Jag är religionslärare och utbildad på Södertörns högskola utanför Stockholm och har främst varit verksam som gymnasielärare i Sverige.
Finland och Sverige
I Finland syftar religionslektionerna till att eleverna ska lära sig om sin egen religion, och eleverna separeras utifrån den trostillhörighet som baserar sig på föräldrarnas beslut. I läroplanen för gymnasiet står att ”den viktigaste uppgiften för undervisningen i religion är att fördjupa de studerandes förtrogenhet med den egna religionen och dess kulturarv samt med den livssyn och det etiska tänkandet som växer fram ur religionen”. Fokus ligger således på den egna livssynen, den egna kulturen och på religionen. Elever som inte hör till ett religiöst samfund läser livsåskådning.
I Sverige däremot syftar undervisningen till ”att eleverna breddar, fördjupar och utvecklar kunskaper om religioner, livsåskådningar och etiska förhållningssätt och olika tolkningar när det gäller dessa”. Där står alltså olika synsätt och pluralism i fokus och innehållet är inte bara religiös livsåskådning utan även etik och livstolkningar som inte har med gudstro att göra. I Sverige studerar eleverna tillsammans oberoende av deras religiösa bakgrund.
Båda uppläggen och syftesbeskrivningarna har sina poänger och fördelar. Men jag tror att den svenska modellen är mer fördelaktig om vi vill leva i ett demokratiskt samhälle där vi är konstruktivt kritiska och nyfikna på varandra. En gemensam religionsundervisning motverkar intolerans. Därför anser jag att elever även i Finland ska läsa livsåskådning, etik och religion i samma klassrum utifrån samma läroplan.
Demokratiuppdrag
Vi lever i diskriminerande strukturer där många utsätts för rasism, främlingsfientlighet, sexism, homofobi och så vidare. Skolan är inte fri från dessa strukturer. På vilken lektion som helst kan det uttryckas fördomar om det som är främmande och obekant. Alla lärare är då skyldiga att hantera situationen. Skolans styrdokument är tydliga på den punkten – skolan och lärarna har inte bara ett kunskapsuppdrag utan även ett demokratiuppdrag.
Religionskunskap är ett skolämne med en ypperlig möjlighet att hantera den här typen av utmaningar, och inte bara i stunden då det hettar till. På religionslektionerna kan vi stanna upp och jobba med de laddade frågorna på ett både djupare och bredare plan.
Religionslärare har kompetens och kunnande att organisera samtal med och mellan eleverna som utvecklar deras förmåga att vara både kritiska och respektfulla på samma gång. Religionslektionerna ger tid för eftertanke kring frågor om respekt och intolerans.
En viktig aspekt jag som lärare alltid bör ha i bakhuvudet är att inte spä på ett vi-och-dom-tänkande. Därför uttrycker jag mig på samma vis oavsett vilka livsåskådningar eller trosinriktningar som finns representerade i klassrummet. I början av en kurs vet jag inte alltid vad eleverna har för tro och då är det förstås särskilt viktigt att jag undervisar som om alla livsåskådningar och trosinriktningar fanns representerade.
Kritik utan kränkning
För att få till ett givande samtal krävs först och främst kunskap. Kunskaper som nyanserar, bekräftar eller förkastar förkunskaperna. Kunskaper som bygger på och breddar det som eleverna redan kan från förut.
Ett annat lika viktigt moment i undervisningen är självkännedom. Vem är jag? Vad har format mig till den jag är? Vilka värderingar har jag? Varifrån har jag fått dem? Hur löser jag etiska dilemman? Varför löser jag dem på det sätt jag gör? Hur påverkar mina värderingar och normer andra människor? Jag har mer och mer insett poängerna med att varva föreläsningar med värderingsövningar och reflektion som gör att eleverna får syn på sina egna normer och föreställningar, som tidigare varit självklara och därmed osynliga för dem.
Med faktakunskap och självinsikt som grund kan kunskaper fördjupas. Fördjupade kunskaper handlar om förmågan att problematisera och nyansera. Det som tidigare såg svartvitt ut får mer komplexa former. Fördjupade kunskaper handlar också om att kunna formulera sig väl, att till exempel lyckas ställa kritiska frågor utan att tumma på respekten, utan att kränka.
En uppgift jag och mina kollegor ger våra elever är att skriva dialoger. Uppgiften kan vara att två personer möts på ett tåg, till exempel en muslim och en kristen. De ska åka mellan Stockholm och Göteborg och hela vägen för de ett samtal om livet och dess mening, döden och vad som händer sen, heliga texter och hur de tolkar dem; och om samhället, hur deras religiösa tro påverkar deras syn på samhället och frågor som kön och sexualitet.
När elever får den här uppgiften på ett prov får de en möjlighet att visa att de kan grunderna i de två religionerna och de tvingas anta perspektiv som inte är deras egna. De måste formulera meningar de själva inte står för. Dialogen de skriver visar både hur breda och hur djupa deras kunskaper är.
Visst lär sig också elever i den finländska skolan om andra religioner och livsåskådningar trots att religionsämnet i Finland främst syftar till att öka kunskapen om den egna religionen. Självklart förs det redan idag givande samtal i klassrummen som både fördjupar och breddar. Men religionsundervisningen blir allra bäst i ett heterogent klassrum. Religionsundervisningens positiva effekter når längre ut från klassrummet och poängerna med den blir tydligare för eleverna. Den ger kunskap och kompetens i det ofrånkomliga mötet med livsåskådningar vi inte tillhör eller har fördomar mot. Så varför inte låta dessa möten ske även under religionslektionerna i skolan?
Anna Lindholm
