Lärare och rektorer är generellt sett positivt inställda till besök från medborgarorganisationer. Det säger Anders Huldén vid Seta som ofta diskuterar normer och hbtq-frågor i grund- och gymnasieskolor. Men han påpekar att tillträde till klassrummen inte är något självändamål ur Setas perspektiv.
– Egentligen borde de här frågorna inte vara utlokaliserade.
Att mycket blivit bättre betyder inte att allt har blivit bra. Det säger Anders Huldén som genom sitt jobb som ungdomskoordinator på Seta har en god inblick i den vardag som unga hbtq-personer upplever i dagens Finland. Mobbning och nedlåtande attityder är inte ovanliga och en majoritet är fortfarande oroliga för hur deras föräldrar skall reagera då de kommer ur skåpet.
Huldén kan hitta stöd för den analysen i otaliga forskningsrapporter. Den senaste heter Hur mår HBTIQ-unga i Finland? och är gjord av Katarina Alanko inom ramen för ett samarbetsprojekt mellan Ungdomsforskningsnätverket och Seta. Rapporten bygger på enkätsvar av 1 623 finländska ungdomar i åldern 15 till 25 och visar att hbtq-personer känner otrygghet både inom familjen och ute i samhället. (Seta använder numera akronymen hbtiq, där i står för interkönade, det vill säga personer vars fysiologiska könsidentitet varken är entydigt manlig eller kvinnlig).
Cirka 70 procent av de homo- och bisexuella ungdomarna och cirka 80 procent av transpersonerna har erfarenheter av osakligt bemötande och trakasserier. Det vanligaste stället för sådana erfarenheter är skolan. Enligt Anders Huldén betyder det inte nödvändigtvis att skolan skulle vara en särskilt intolerant miljö, men nog en plats där alla rör sig. Det finns mycket som tyder på att till exempel idrottsvärlden har större problem med homo- och transfobi, men ishockeylaget är – till skillnad från skolan – något man kan välja bort.
Vilket är ditt intryck av det arbete skolan gör med hbtq-frågor idag?
– Det finns mycket kvar att göra. Men det är svårt att ge ett rättvist svar, eftersom det finns många lärare som är jätteduktiga, för diskussioner om fördomar, griper tag i problem och ifrågasätter normer. Jämfört med hur det varit blir det allt lättare för ungdomar att vara öppna med sin sexuella läggning i skolan. Men det finns fortfarande de som upplever sin situation som väldigt jobbig.
Ibland får Seta också kännedom om fall där skolpersonal gett uttryck för ren och skär homofobi. För en dryg månad sedan blev Huldén till exempel informerad om en lektion i hälsofostran där läraren hade sagt att ”homosexuella män känner man igen på att de är väldigt feminina och lesbiska kvinnor känner man igen på att de har kort hår och är manhaftiga”.
– Där hade klassen sedan reagerat och protesterat. Men jag är förvånad att en person i en lärarroll kan ha en så onyanserad uppfattning, och dessutom synliggöra den i en lärosituation.
Rätt till trygghet
Att skolpersonal beter sig direkt osakligt verkar ändå vara jämförelsevis ovanligt. Merparten av problemen handlar om sådant som kunde kallas underlåtenhetssynder: att skolpersonal inte hinner, orkar, kan eller vill ta upp mångfaldsfrågor på ett meningsfullt sätt. Att man till exempel låter bli att ta diskussionen med en elev som använder ”homo” som skällsord. Många lärare känner också en stor press att fylla en uppsjö olika roller vid sidan av den som kunskapsförmedlare. Huldén konstaterar ändå att likabehandling uttryckligen är hela skolans uppgift: det är på alla sätt ett rimligt krav att unga medborgare ska kunna känna sig trygga då de fullgör en obligatorisk läroplikt.
– Jag tror att man måste fästa mer uppmärksamhet på lärarutbildningen och i fortbildningen av lärare. Min fingertoppskänsla är också att hbtq-frågor – på grund av att de förknippas med sexualitet – fortfarande uppfattas som någonting tabubelagt, att de är svåra att diskutera eftersom de uppfattas som så privata… Men det är inte privata! Det är klart att det är intimt men det handlar samtidigt om något väldigt vardagligt: att du kan vara dig själv, att du kan du prata med din egen familj, att du kan prata om människor som är viktiga för dig… Det här gör heterosexuella hela tiden, det är då någon bryter mot heteronormen och könsnormen som det uppfattas som ”alltför privat”.
Enligt Huldén är det också ett stort misstag att avfärda hbtq-frågorna som marginella.
– Alla funderar någon gång på kön- och könsroller. Och också om man tänker sig att bara en viss andel av ungdomarna är hbtq-personer så finns det en ännu större andel som har hbtq-personer i sin närhet, i familjen eller vänskapskretsen.
Läroplanen
Att problematisera normerna genom att synliggöra dem är något Seta arbetar mycket med ute i skolorna, främst i högstadier och gymnasier. I egenskap av ungdomskoordinator gör Huldén många skolbesök själv, även om merparten sköts av frivilliga. Ett besök brukar ta 45 till 90 minuter i anspråk, men kan innehållsmässigt vara väldigt varierande, beroende på gruppstorlek. I hög grad är tanken att bredda diskussionen, uppmuntra till reflektion, fundera på normer och göra interaktiva övningar, till exempel med ett rikssvenskt utbildningsmaterial som heter BRYT, som används för att synliggöra mångfalden av könsuttryck.
– Ofta får jag responsen från lärarna att ”det är väldigt fint att ni kan komma” och att ”det behövs samarbete med medborgarorganisationer”. Samtidigt är det klart att en organisation som Seta inte kan korrigera bristen i alla skolor. Egentligen borde de här frågorna inte vara utlokaliserade, även om medborgarorganisationerna kan erbjuda ett värdefullt komplement till den ordinarie undervisningen.
Här finns en underliggande diskussion om vilken medborgarorganisationernas uppgift ska vara visavi skolan. Vilka organisationer kan beviljas tillträde och på vilka villkor? Hur ska skolan till exempel förhålla sig till organisationer som har sinsemellan motstridiga agendor? Och när kan en organisations agenda erkännas som så viktigt att det tas upp i skolans egna styrdokument?
I det perspektivet har hbtq-frågorna gått en lång väg från att ha betraktats som något omoraliskt eller sjukt till att eventuellt få utrymme i värdegrunden för den nya läroplan som bereds för tillfället.
– Vad jag har förstått ska där finnas en skrivelse om respekten för mångfalden av kön, vilket vi på Seta välkomnar. Samtidigt måste man ute i skolor och kommuner vinnlägga att förstå vad det handlar om, vad som egentligen avses med en sådan formulering. Det kräver en hel del av utbildning och informationsspridning.
I grunden handlar det om att ge frågor om människorätt och demokrati kött på benen, i en alldeles vardaglig bemärkelse.
– Ofta när vi talar om mänskliga rättigheter idag uppfattas det som något ganska abstrakt och avlägset. Vi borde inse att det är något som är närvarade i alla möten mellan människor. Vad innebär till exempel konventionen om barnens rättigheter rent konkret för mig och mina klasskompisar?
Text Fredrik Sonck
Foto Niko Alaopas
