Kjell Espmark (född 1930) är en mångsidig person: en av de aderton i Svenska akademien, professor, lärd litteraturforskare med den lyriska modernismen som specialområde, produktiv poet och romanförfattare. Mångsidig var även E.T.A. Hoffmann (1776–1822), som är huvudperson i Espmarks nya roman.
Som kritiker var han en av de första att skriva insiktsfullt om Beethoven, och i musikhistorien hör han också hemma tack vare Offenbachs populära opera Hoffmanns äventyr. Mest känd är han som skönlitterär författare, smeknamnet Skräck-Hoffmann fick han redan under livstiden. Fullt motiverat – han är en av de stora mästarna bland dem som skrivit fantastiska och fasansfulla berättelser.
I Espmarks roman ligger han på dödsbädden, vänd mot väggen och med ryggen mot världen framför han en monolog som är både tillbakablickande livsbeskrivning och försvarstal. Året är 1822, men också nutid eftersom ordflödet tecknas ner av en sentida författare sittande vid sängkanten. Han är, om man så vill, inne i fiktionen identisk med Espmark själv. Den döende föreställer sig ”en syskonsjäl beredd att lojalt gå in i mina tankar och tänka dem vidare, ge mig ett förnyat liv.”
Författare som skriver romaner om andra författare skriver mer eller mindre om sig själva, liksom den som skildrar det förgångna ofta också gestaltar sin samtid. Espmark låter Hoffmann formulera ”det särskilda ansvar som skribenten upplever i våra dagar”, och dessa dagar inträffar förstås både 1822 och 2013. Författarens tidlösa uppgift är att värna om konstens frihet, att inte ta opportunistisk hänsyn till ideologiska och religiösa invändningar. Härskare och despoter förtjänar inte att smickras, men desto mer att förlöjligas: ”Det är ju skrattet som mest radikalt ifrågasätter maktens legitimitet.”
Det dubbla tidsperspektivet medger en kronologisk lek där nedtecknaren låter Hoffmann spekulera om den framtid som är bekant för läsaren. Så profeteras om den rysliga möjligheten att en demagogisk massmördare kan bli härskare över de tyska staterna och dra in världen i förödande krig. Budskapet om makt kommer måhända att formuleras av en filosof med hängande mustasch. Ja så blev det ju genom Hitler och Nietzsche. Mer tilltalande är Hoffmanns önskedröm efter att i tittskåp ha betraktat en galopperande häst. Skulle inte detta kunna ge upphov till en helt ny konst som använder en ”följd av rörliga bilder med flera agerande”? Ja så blev det ju också!
I litteraturprofessorn Espmarks roman får Hoffmanns profetior om den framtida litteraturen sin bekräftelse av verkligheten. Någon kommer att ”lyckas ge en så genomlyst skildring av domstolens absurditet att ingen som går genom en rättssal ser samma lokal som förut”. En annan kan tänkas skriva om en dubbelnatur, en välanpassad medborgare som också är en skrämmande och blodtörstig nattmänniska. Kafka och Stevenson alltså.
Espmark låter Hoffmanns monologer röra sig kring problematik som är aktuell för honom själv. Båda författarna är medvetna om den litterära traditionens betydelse: ”det förgångna finns inne i nuet. De dödas röster ekar i mig.” Det som mest engagerar Espmark är uppenbarligen det konstnärliga skapandets etiska konsekvenser. Är det rimligt att kallt och kyligt betrakta exempelvis slagfältets fasor i Dresden 1813 och sedan utnyttja eländet i dikt? Den som förvandlar lidandet till konst är ”ett monstrum”, men likväl gör han eller hon något nödvändigt: ”Och ändå är det ingen annan som kan göra världen tydlig och gripbar.”
Häri ligger konstens dilemma: att tränga in i fasan och neutralisera den, ”att kunna gå ut ur sitt kalla ego – och ändå förbli konstnär”. Författaren måste eftersträva att förena medmänniskans inlevelse och ordskaparens strukturerande förmåga till gestaltning. Ett tiotal år innan Hoffmanns död, 1811 närmare bestämt, utkom Jane Austens roman Sense and Sensibility. Titeln, på svenska Förnuft och känsla, sammanfattar onekligen den människosyn och konstnärliga strävan som kommer till uttryck i Hoffmanns försvar. Det är en roman med starkt emotionellt engagemang som samtidigt manar till reflexion kring läsning och litteratur.
Kjell Espmark: Hoffmanns försvar. Norstedts förlag, 2013.
