Mai Palmberg, som verkat inom solidaritetsrörelsen för Södra Afrika sedan 1970-talet, för ett fingerat samtal med Nelson Mandela över en kopp rooibos-te.
Nelson Rolihlahla Mandela, eller Madiba som hans klannamn är, har återgått till sina förfäder i Qunu i Östra Kapprovinsen. Men inte är han borta. Mångas Mandela virvlar fortfarande i minnen och sinnen.
Min Mandela, med ett leende ansikte, sitter vid mitt runda köksbord, draperar ena stolen i form av ett tyg i ANC:s färger – gult, grönt och svart. Jag köpte tyget under frihetsvalet i Sydafrika 1994, när jag var där i egenskap av valobservatör. Vi för sporadiska rundabordssamtal.
För många är blomstertiden Mandela slut. Den som kom när Mandela 1990 efter 27 års fängelse suveränt styrde övergången från rasism till majoritetsstyre mellan blindskären, viket kröntes av valen i april 1994. De var de första valen där Sydafrikas svarta kunde rösta och med överväldigande majoritet gjorde de Nelson Mandela till Sydafrikas president. Tills han, som i en tilläggslektion om demokratins uttrycksformer, artigt men bestämt avböjde att ställa upp för en andra presidentperiod. Han drog sig tillbaka från offentligheten i juni 1999.
v
Jag berättar att svenska skolböcker ännu under 1980-talet inte nämnde afrikaner, men att Afrikabilden, som jag studerade, förändrades chockartat med Mandela. Han seglade upp som den rekordartat namngivna afrikanen. Ofta med bild, i någon bok kallad frälsare, ibland hjälte. Med Mandela fick Afrika en svart person att identifiera sig med. Men i stort sett bara en.
– Nå, det var ju en liten början, säger Mandela med ett milt ironiskt leende och läppjar på rooibos-teet, men att jag skulle vara en frälsare, det är inte välbetänkt. Det var en avdelning som Desmond Tutu fick ta hand om. Och jag har sagt gång på gång att jag representerade ett kollektiv, African National Congress. Om jag är hjälte, skall det sägas att det fanns många, många hjältar i Sydafrika.
– Det är just här som vi hade en annan syn på din roll än den gängse, säger jag. Vi som verkade inom solidaritetsrörelsen en stor del av vår vakna tid – för mig från 1970-talets början till och med valet 1994 – vi stödde ju motståndskampen i Sydafrika där folk kämpade och uppoffrade sig – en del mejades ned, många flydde till exil, många fängslades. Från skolungdomarnas revolt i juni 1976, som blev ett möte mellan generationer, till den svarta medvetenhetsrörelsen och dess ledare Steve Bikos död i fängelset 1977. Från bildandet av United Democratic Front 1983 (UDF) med imponerande 700 medlemsorganisationer och president Bothas misslyckade försök att slå ned de svarta förstädernas revolt med vapenmakt.
– Ja, där var kampen, jag satt ju i fängsligt förvar. Jag var en symbol. Winnie Mandela stod mer än jag i kampens centrum då.
– Det viktigaste jag har gjort för Sydafrikas kamp, säger jag, var att ansvara för en bok som förbjöds i Sydafrika. Det var Befrielsekampen i Afrika, studiebok för Afrikagrupperna i Sverige. Zed Press gav ut den 1983 på engelska med titeln The Struggle for Africa. Med svenskt bistånd köptes delupplagor till ANC och Namibias befrielserörelse SWAPO. I Sydafrika beställde svarta boken på postorder från Swaziland, i Johannesburg såldes den under disken i ett par bokhandlar. Boken beskrev kampens historia, befrielserörelsernas syn och västmakternas långvariga stöd för apartheidregimen.
– Det var viktigt att föra ut kunskap och att ge respekt åt kampens historia, säger Mandela, men avgörande till slut var att vi övervann bitterhet, hämndbegär och frestelsen att ta till våld. Att vi löste konflikten själva och vågade försoning.
– Din försoningspolitik beskrivs som kloka eftergifter mot vita – var det så? undrar jag.
Mandela dricker långsamt av sin rooiboos.
– Ja och nej, säger han, de vita hade makten och vapnen. Vi hade inte kunnat vinna. Försoning med de vita var viktig också som princip. De måste acceptera demokratin. Det var en seger att en del av den vita extremhögern, Freedom Front, deltog i valet 1994. Och att Inkathas ledare, Gatsha Buthelezi, i Natal-provinsen, kom med till slut. Glöm inte den försoningen. Konflikten mellan Inkatha och ANC i trakten kring Durban hade skördat flera människoliv – zuluer på båda sidor fört övrigt – än hela Sydafrikas befrielsekamp.
– Vreden och bitterheten inom ANC kunde ha tänt snett, fortsätter Mandela. Bland svarta fanns en massa Kalashnikov-gevär, även bland kriminella. Redan tre år innan, när jag släpptes från fängelset, fanns det ivriga och kapabla kamrater inom ANC, som väntade på en dagorder från mig att en gång för alla krossa den vita regimen. Det jäste sedan kommunistpartiets generalsekreterare Chris Hani i april 1993 mördades på öppen gata i Pretoria. Då stod vi nära inbördeskrig.
– Jag har aldrig sett en bild av dig med vapen.
– Nej. Med vapen kan man inte föra politik.
Mandela verkar sloka, han vill och skall få vila. Jag hade ännu velat samtala om den växande klyftan mellan fattiga och vita. Kanske senare.
