Det är sent 1980-tal, jag går i Åshöjdens högstadieskola i Helsingfors, Finlands östra granne heter Sovjetunionen och filmen Dead Poets Society har precis haft premiär. Speciellt en scen kommer sannolikt alla ungar som såg filmen ihåg. En lärare, spelad av en fenomenal Robin Williams, har inspirerat eleverna att se världen ur nya perspektiv och exemplifierar det genom att kritisera en boks snäva och tekniska tolkning av god poesi. Det magiska ögonblicket är när läraren ber eleverna riva sidor ur boken.
Inte länge efter att jag sett filmen upplever jag en snarlik – om än inte lika dramatisk – situation på en historielektion i Åshöjdens skola. Vi går igenom kapitlet om Sovjetunionens utveckling och närmar oss modern tid. Plötsligt ber den unga historieläraren oss att helt sonika stryka två sidor i läroboken. På de sidorna hade läroboksförfattarna, i sann VSB-paktsanda, radat upp Sovjets fantastiska framgångar i det ekonomisk-politiska racet mot USA. Hela klassen strök kapitlet, ja för att läraren sade så. Det var en rätt mäktig känsla.
På något plan har den händelsen för mig symboliserat dels hur världen, samhället och historien kom nära – liksom trädde in i klassrummet. Dels har händelsen stärkt min övertygelse om att det var några av lärarna i högstadiet och deras inspirerande attityd som till en viss del väckte min nyfikenhet för politik och mitt samhällsengagemang. Det är dem jag tänker på när jag smakar på det finska ordet kansankynttilä som inte har en direkt motsvarighet i svenskan – snarast då folkbildare.
Skolan behöver lärare som uppmuntrar till nyfikenhet och kritiskt tänkande. Men jag har via vänner hört om lärare som utnyttjat sin position till att på ett onyanserat sätt tala för nationalism, fosterländskhet och det vita Finland. Då har det kanske inte slagit läraren att det kan ha funnits barn med vapenvägrare eller röda i sin släkt. En bekant upplevde att läraren lite väl tydligt propagerade för ett finländskt EU-medlemskap inför folkomröstningen – trots att eleverna gick i lågstadiet. Som lärare som intervjuats för detta nummer av Ny Tid konstaterar måste lärarna vara uppmärksamma på gränsen mellan uppmuntran och torgförande av specifika åsikter. Sen finns det också lärare som inte darrar på manschetten utan konstaterar frankt att ”det är tur att läroplanen är skriven i rätt anda, det ger spelrum att tala om mänskliga rättigheter”.
En intervjuad lärare säger sig ana att de elever som har en annan åsikt än den förväntat politiskt korrekta ofta håller inne med den i diskussioner i klassen. På det viset kanske omgivningens bild av attitydklimatet i skolan blir väl rosig och en del av de viktiga övningarna i välunderbyggd argumentering uteblir. De livliga diskussionerna och meningsutbytet kanske flyttas till nätets och de sociala mediernas slagfält. Men: i bästa fall skapar lärare och elever tillsammans en trygg miljö där debattörerna verkligen lär sig det svåra i att samtidigt argumentera, lyssna och respektera.
Att finländsk skolundervisning utgår från en läroplan som skrivits i en anda som omfamnar bland annat fred, tolerans och mångfald är ett faktum som kanske alla inte gillar, (någon kanske knyter näven i fickan och säger ”se nu – de rödgröna och feministerna har gjort det igen”) men åtminstone visas detta öppet.
Skolan gynnar alltså vissa politiska värderingar. Det är samma situation en förälder står inför ifråga om de egna barnen, är det rätt att ge sina värderingar i arv, visa vad man tycker att är rätt och fel? Jag tycker helt klart att man måste våga visa var man står – och förstås vara skicklig på att argumentera för sin syn. Alternativet till en värdefylld skola som ger vägkost för livet är en värdelös skola.
Marcus Floman
