Infarkten är det sjukdomstillstånd som bäst beskriver vår överhettade, prestationsinriktade samtid. Det menar filosofen Byung-Chul Han i sin bok Trötthetssamhället, som recenseras av Valter Holmström.
Boken Trötthetssamhället är den koreansk-tyska filosofen och kulturteoretikern Byung-Chul Hans genombrottsverk, en essä på ungefär 60 sidor som utkom på tyska 2010 och som redan har översatts till tio språk, senast till svenska. Då boken först publicerades blev den bästsäljare i Tyskland och skapade mycket debatt i medierna på grund av sitt tema: det postmoderna samhällets stress och prestationstvång.
”Varje tidsålder har sina typsjukdomar”, börjar Byung-Chul Han. Medan det västerländska samhället förr hade virala sjukdomar att värja sig mot i form av virus och bakterier, har andra sjukdomsdiagnoser börjat ta över i det postmoderna samhället. Nu är det istället neurala åkommor som hamnat i fokus: mentala överbelastningar som tar sig uttryck i burnouts, depressioner och bipolära sjukdomar. Men detta skifte är även filosofiskt. Han ser typsjukdomarnas förändring som ett slags ytfenomen för en djupare förändring – en förändring i själva de principer som styr tänkandet.
Hänvisande till den italienska politiska filosofen Roberto Esposito, utgår Byung-Chul Han från påståendet att det moderna västerländska samhället sedan länge dominerats av en ”immunologisk logik”, att det styrts av en slags utestängningsprincip. Det farliga, annorlunda Andra skall enligt denna logik isoleras och hållas ute för att värna om det ömtåliga inre. Samhället och tänkandet organiserades runt vissa immunologiska principer, exempelvis dominerades kalla krigets epok av en sådan logik, av binära motsatser och isolering.
Det gränslösa självet
Men fokuset på det immunologiska är numera inte längre lika aktuellt, menar författaren. Samhället har gått från det immunologiska paradigmet till ett samhälle styrt av vad Byung-Chul Han kallar ”differens” (ett begrepp som förespråkats av poststrukturalistiska teoretiker). Det immunologiska tänkandet innefattar en ”negativitetens princip”, en slags inskriven blindhet i sättet man avläste världen, en bortfiltrerande förmåga. Differensen är å andra sidan endast positivitet: allting skall införlivas, utvecklas, expandera.
Det immunologiska paradigmet ledde visserligen till samhälleliga problem i sig, men också differensen som nu ersatt negativiteten har mörka sidor, speciellt vad gäller identitetsbegreppet. Differensen placerar inte självet som en enhet som skall värnas mot det yttre, utan som en process som ständigt införlivar nya erfarenheter och prestationer – självet har inte längre någon kärna som skall bevaras, utan har istället blivit ett gränslöst projekt.
Vår samtids typsjukdom är därmed inte längre den immunologiska infektionen utan snarare infarkten – den skapas inte av en främmande organisms intrång utan av en överhettning, ett övermått på stimuli. När självet är något som endast skall expandera leder det till en gränslös prestationsdyrkan som samhällsnorm. Något man i ekonomiska ordalag skulle kunna kalla för en ständig tillväxt. I differensens tidsepok uppmanas mänskan att ständigt växa, prestera för prestationens skull, vilket utmynnar i en konstant stress. Man tvingar sig själv att ständigt ”bli sig själv” – ett projekt utan egentligt slutmål.
Det är i stort sett kring dessa två poler som essän kretsar kring: negativitetens bortfall – förmågan att stänga ut och filtrera – samt prestationsivern i det postmoderna samhället. Och Byung-Chul Han målar en mörk bild. I prestationssamhället tvingas tanken och den mänskliga aktiviteten att gå på bredden istället för djupet, vilket leder till en ständigt förströdd, hyperaktiv mentalitet. Exempelvis idén om multitasking, menar Byung-Chul Han, är inte ett framsteg utan en regression. Multitasking är något som vilda djur gör när de ständigt måste bevaka sin omgivning, ett tillstånd där man inte kan tillåta sig att filtrera bort omvärlden och ägna sig åt djupare kontemplation. Det västerländska samhället går mot en vilddjursmentalitet.
En bromskloss
I den sista delen av essän kommer Byung-Chul Han med en skiss till en lösning på de problem han målat upp, en slutdel som gör den filosofiska essän till något av ett manifest. Som botemedel till prestationsivern föreslår han tröttheten. Men inte vilken trötthet som helst, inte den trötthet som prestationens glupskhet utmynnar i. Det Byung-Chul Han förespråkar är snarare en form av andakt, en slags trötthet som ”luckrar upp självets parenteser” men inte heller reducerar självet till ett projekt. Den tröttheten skulle kunna fungera som en bromskloss för prestationssamhällets gränslöshet, motverka den ständigt aktiva, irriterade mänskan som riskerar tankens och känslans infarkter, och skapa en slags gemenskap.
Insikterna i Trötthetssamhället kan stundvis verka utnötta – att kritisera det ibland omänskliga prestationstrycket som dagens samhälle genererar är knappast revolutionerande. Men ändå lyckas Trötthetsamhället summera kritiken och ge den en slags filosofisk förståelse som gör essän till en fascinerande läsning. Boken innehåller en hel del filosofisk jargong vilket stundvis gör den svårläst för oinvigda och med sin korta längd så ger den bara en skiss av Byung-Chul Hans tankar – till exempel utforskas trötthetens idé aldrig på djupet. Man kan också fråga sig om de immunologiska principerna faktiskt blivit mindre aktuella, som Byung-Chul Han menar, eller om det ”främmande” som kategori nu håller på att återfå sin styrka. Men trots dessa oklarheter så räcker essän till för att locka en att fördjupa sig i Byung-Chul Hans tankegångar och att hoppas på att även hans andra verk översätts.
Byung-Chul Han: Trötthetssamhället. Översättning från tyska: Ola Wallin. Ersatz, 2013.
