Diskussioner om skolpolitiken och läroplanen inbegriper oftast enbart de vuxna, lärare och föräldrar. De som påverkas mest – barnen och ungdomarna – brukar sällan inbjudas att delta mer än symboliskt. Men vad tycker de unga egentligen om de här frågorna?

Ronja Lehtiranta, Isa Ilola, Daniel Sandberg, Linus Långbacka och Marc Sundström går alla i högstadiet Lönkan i Helsingfors, och berättar gärna om sina upplevelser av skolans arbete med värderingar. Linus Långbacka anser att den värdemässiga grundtanken i läroplanen syns i undervisningen.

– Nog har jag delvis upplevt att den märks, till exempel kan uppgifter vi får i undervisningen ha med värdefrågor att göra. Det händer förstås inte varje dag, ibland kan det kännas som viktiga frågor inte kommer fram så mycket som de borde.

Daniel Sandberg är delvis av motsatt åsikt:

– Oftast behandlas värdefrågor lagom mycket, i bland kan det till och med kännas irriterande om läraren kommer tillbaka till samma saker om och om igen.

Ronja Lehtiranta tangerar för sin del ett välbekant fenomen i skolvärlden:

– Det är ett problem om läraren bara går i dialog med dem som är mest högljudda och låter dem styra diskussionen.

Däremot anser eleverna inte att kön skulle inverka på vem som får utrymme, det varierar från klass till klass om det är killar eller tjejer som hörs mest.

Ingen av eleverna är förvånad eller upprörd av tanken på att det hör till skolans uppgifter att påverka elevernas åsikter och världssyn.

– Det är inget jag nånsin tänkt på eller fäst mig vid, säger Sandberg.

– Under den tiden jag gått i skola har det nog bara känts som att jag lär mig fakta, mina egna åsikter är fortfarande mina egna, inflikar Långbacka.

På frågan om elever borde ges mer insyn, eller till och med möjligheter att själva påverka läroplanen, svarar Lehtiranta att hon hellre skulle ha ökad möjlighet att påverka vad som undervisas än med vilka värderingar. Resten av klasskompisarna håller med: att kunna välja bort ”jobbiga” ämnen som matematik känns fortfarande mer frestande än flummiga resonemang om ideologisk påtryckning. Kanske är det detta som gjorde att Suomen Sisus kampanj mot skolsvenskan hade så stor framgång särskilt bland yngre skolelever: en konkret upplevelse av en lättad arbetsbörda är lättare att sälja till högstadieungdomar än en abstrakt politisk frågeställning som de inte själva känner att de påverkas av.

Vardagen

Kommunikationsproblemen och skillnaderna i perspektiv kommer också fram då jag frågar ungdomarna om de upplever att läroplanens högtravande formuleringar om att ”fostra till fred och tolerans” och ”verka på ett uppbyggande sätt för hållbar utveckling” är något de kan ta till sig och applicera i sin vardag.

– Målsättningarna borde vara mer realistiska och hänga ihop med vår vardag. Jag har till exempel aldrig hört någon utanför skolundervisningen tala om ”tolerans” i praktiken. De här formuleringarna låter bra på papper men borde ersättas av något som är lättare att följa och förstå i vår vardag, säger Långbacka.

Eleverna är ändå överens om att skolan lärt dem praktiska sociala färdigheter, hur man interagerar med andra människor i samhället; att det är viktigt att lära sig diskutera och umgås också med andra än sina närmaste vänner. Alla är dock överens om att de lärt sig största delen av sina sociala färdigheter på gården och i skolkorridoren, inte i klassrummet: ”I klassen ska man ju vara tyst och inte prata med sina kompisar”.

Mobbning

Lehtiranta säger att man visserligen alltid brukar ha i åtanke vad läraren sagt, men att det kanske inte alltid inverkar på hur man handlar i praktiken utanför skolan.

– Då man är på skolbesök så uppför man sig säkert bättre, tackar och städar efter sig då man till exempel ätit lunch. Är man däremot med kompisarna på McDonalds kan det hända att brickan blir kvar på bordet då man går.

Ungdomarna säger sig också ibland uppleva hyckleri från ”de vuxnas” sida. Till exempel får de höra att de ska hälsa på busschauffören och låta äldre få förtur till sittplatserna i bussen, men kan inte se att de vuxna själva skulle bete sig så. Någon undrar om läroplanens målsättningar kanske kommer från förr i tiden då folk var snällare mot varandra överlag.

Då frågan om mobbning kommer på tal är åsikterna bestämda. Alla håller med om att skolan borde göra mer, och det finns åsikter om metoderna:

– Skolan ska kontakta föräldrarna först, säger Långbacka.

Att tala med offret först kan få honom eller henne att känna sig ännu mer utsatt, och att uppfattas som ”tjallare” kan orsaka än mer problem för offret. Men på något sätt måste man få bättre grepp om mobbningsproblemen. Lehtiranta sammanfattar diskussionen genom att gå tillbaka till ett tidigare spår:

– Här handlar det om just det vi talade om – avståndet mellan de högtravande orden och de konkreta åtgärderna blir för stort!



Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.