Vänstern måste säga nej till Olli Rehn

I slutet på maj hålls val till EU-parlamentet. Vänstern i EU har en viktig uppgift inför valet: att formulera en kritik av EU på demokratisk och solidarisk grund. En kritik som pekar på krisens verkliga orsaker, på verkliga lösningar och som krymper utrymmet för de rasistiska och nationalistiska krafter som riskerar att bli valets vinnare.

Den ekonomiska och sociala krisen håller många EU-länder i ett järngrepp. Samtidigt som EU har ägnat sig åt att rädda banker och lugna finansmarknader breder hopplöshet, arbetslöshet och fattigdom ut sig. Ibland känns situationen obehagligt lik 1930-talets Europa. EU påtvingar krisländerna privatiseringar, neddragen välfärd och försämrad arbetsrätt. För att hjälpa banker finns obegränsade medel, för unga arbetslösa finns ingen hjälp. Hundratusentals människor lämnar krisen i sina hemländer för att söka försörjning på annat håll. En del av dem kommer till oss och arbetar i våra restaurangkök, på byggen, i bärskogen eller kör lastbil. Ofta får de låga löner och usla arbetsvillkor. Löntagare från olika länder ställs mot varandra i en Europeisk Union där arbetskraft betraktas som en vara bland andra.

EU:s politik och eurons konstruktion har ett tungt ansvar för krisen. Bryssels arrogans och sociala okänslighet gör att en berättigad vrede mot unionen växer runt om i Europa. Utvecklingen är en perfekt och farlig grund för en växande högerextremism och nationalism som försöker att exploatera frustrationen över EU.

EU:s politik mot krisen har misslyckats fullständigt. Ett oändligt antal miljarder euro har använts för att rädda de banker som har orsakat krisen. Samtidigt har krisländerna påtvingats en järnhård kur av nedskärningar, privatiseringar och försämrad arbetsrätt. Kollektivavtal har rivits upp, löner har sänkts och gemensam egendom har sålts. Politiken har orsakat en social katastrof och en förvärrad ekonomisk nedgång.

I krisens spår hotas demokratin. När Grekland ville folkomrösta om krispolitikens villkor sa EU stopp. Folkvalda premiärministrar har ersatts med teknokrater. Kollektivavtal och sociala rättigheter har rivits upp. Allra tydligast är den auktoritära utvecklingen i länder som Ungern och Spanien. I Spanien vill högerregeringen nu göra mycket stora inskränkningar i rätten att demonstrera. Tiotusentals euro ska kunna utdömas i böter för demonstrationer utan tillstånd, för den som förolämpar eller fotograferar en polis, för den som ”förolämpar nationen” eller skändar flaggan. Högerns europolitik väcker folklig vrede, nu ska protesterna tystas. Många spanjorer påminns om hur protester tystades under Francotiden. Hit har EU-anhängarnas övertro på gemensam valuta och avreglerad finansmarknad lett oss.

En av de huvudansvariga för detta katastrofala misslyckande är finländaren Olli Rehn, EU-kommissionär med ansvar för euron och en av arkitekterna bakom eurokrisen. Han har sällan missat ett tillfälle att kräva ännu hårdare nedskärningar, försämrade fackliga rättigheter eller privatiseringar. Han vill att EU ska få ännu mer makt. Men när hans egen krispolitik leder till demokratiska inskränkningar är han tyst. Denna man vill liberala partier runt om i Europa att ska bli ordförande för EU-kommissionen. Mer av den politik som har orsakat krisen ska enligt dem lösa den. Det är som att försöka släcka eld med bensin.

Olli Rehn företräder den blinda dogmatism som har fört EU in i krisen. Euron i sig får inte ifrågasättas trots att den är en huvudorsak till krisen. Bankerna ska alltid räddas och notan skickas till skattebetalarna. Social trygghet och fackliga rättigheter är restprodukter som alltid kan offras. På bekvämt avstånd från dem som drabbas sitter Rehn och de andra i EU-kommissionen i Bryssel och tvingar samhällen att snabbt riva ner det som mödosamt byggts upp under årtionden. När demokratiska rättigheter sedan inskränks väljer de att titta bort.

I detta läge kan vänstern inte foga sig bland de lojala som gör allt för att rädda euron och EU:s maktbefogenheter.

Grunden för vänsterns EU-kritik är försvaret av folkstyret. När beslutanderätten i våra folkvalda församlingar har överlåtits till beslut i mindre demokratiska EU-institutioner har demokratin urholkats. Vi vill se ett samarbete mellan demokratier – inte en europeisk superstat. Vi försvarar välfärd, arbetsrätt och miljöhänsyn mot EU:s försök att alltid ge marknaden för kapital och varor företräde. Vi är internationalister som vill se en human flyktingpolitik, solidaritet med mindre utvecklade länder och en självständig utrikespolitik. Vi avvisar nationell självtillräcklighet och främlingsfientlighet.

Huvudströmningen i EU-kritiken i Norden har varit folklig, demokratisk och progressiv. Det vore katastrofalt om vi överlät EU-kritiken till rasister och nationalister. Därför är vår roll inför valet till EU-parlamentet så viktigt. Vi kommer att rikta vår udd både mot den höger som vill ge EU mer makt och mot de rasister som försöker profitera på EU-kritiken.

Det är vänstern som har svaren på EU:s kris. Den djupa sociala och ekonomiska krisen i EU har sin grund i en avreglerad finanssektor vars förluster vältras över på skattebetalarna och en valutaunion som i grunden är feltänkt. En lösning på krisen kräver att finansmarknaden tyglas, att bankernas ägare får bära förlusterna och att det öppnas en möjlighet för länder att lämna euron. Dagens EU är en del av problemet, inte av lösningen.

Drömmen om ett förenat Europa har omvandlats till en mardröm för miljoner européer. Det kräver att övertron på centralstyre och marknadsliberalism omprövas. Bara en EU-kritisk vänster kan göra det. Vi behöver investeringar, inte svältkurer. Inget av detta kommer att ske med Olli Rehn som EU-kommissionens ordförande.

Som vänster har vi mer gemensamt med vänstern och arbetarrörelsen i andra länder än med EU-kommissionen och dess misslyckade politik. Europavalet 2014 kan bli ett genombrott för EU:s extremhöger, men det kan lika gärna bli ett genombrott för en vänster som utmanar dagens EU-politik. Det är upp till oss.

 

Jonas Sjöstedt

är Vänsterpartiets ordförande

3 reaktion på “Vänstern måste säga nej till Olli Rehn”

  1. Håller med om allt. Tror det i huvudsak är sant också objektivt sett t ex om amerikanska topp-auktoriteter från de främsta universiteten där fick döma.

    Men:

    Varför tycks en tyst majoritet av folken i de drabbade länderna ändå vilja kvarstå i EU? De tycks mena att kaos utbryter om de lämnas att själva ta ansvar för sin ekonomi/demokrati. Ukraina är också ett ex på läge där de som syns på tv-skärmen ändå inte speglar helheten utan en stor minoritet. En knapp majoritet tycks ju stödja Janukovic/Ryssland. Samma i Egypten där folk vill ha kvar islamistiska lagar – både kvinnor(!) och män.

    En allt större majoritet av både svenskar och andra européer går i otakt med de politiska företrädarna vad gäller invandringen. Bo Rothstein och Richard Schwartz är mer representativa för min uppfattning än Vp här (som de uttrycks i DN). Jag känner mig inte skeptisk av rasistiska skäl utan mest en oro för att den sekulariserade demokratins möjligheter/skyligheter inte självklart delas av dem som kommer hit. Så givetvis en del praktiska skäl också …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *