Efter att kvinnosaksförbundet Unionen bordlade frågan om att i framtiden bevilja medlemskap åt manliga feminister marscherade ett stort antal yngre medlemmar ut från föreningens höstmöte i november, med syfte att grunda ett nytt nätverk med utrymme för queerfeminism och intersektionalitet. Det kan förstås diskuteras om splittringen lett till mångfald eller sekterism – eller om enhet också kan vara en eufemism för enfald – men den som vill vara diplomatisk kan nöja sig med att se splittringen som ett av flera symptom på feminismens ganska svårbestämda tillstånd.
Klart positivt är dagens starka feministiska engagemang och den stora viljan att diskutera feminism i medier och konst. Detta är speciellt tydligt i Sverige, men syns också i Finland. Feminismen har dessutom anpassat sig väl till verkligheten på sociala medier.
Bekymmersamt är däremot om generationsklyftan mellan traditionella ”jämställdhetsfeminister” och 2000-talets intersektionella generation leder till att gemensamma projekt lider. Båda sidor kan, på något olika sätt, kritiseras för navelskåderi eller trångsynthet eller för att alienera potentiella supportrar, och feminismens förhållandevis goda genomslag i debatten motsvaras inte av någon slående jämställdhetstillväxt på samhällets verkstadsgolv.
Också i statistiken kan man spåra generationsklyftan, och kanske ett visst missnöje med hur den feministiska debatten artar sig. Ett exempel är Statistiska centralbyråns stora väljarundersökning som visar att det uttalat feministiska svenska Vänsterpartiet har ett understöd på kring 10 procent bland kvinnor mellan 18 och 29, men bara 2 procent i kategorin kvinnor över 65. Även om det inte finns något automatiskt samband mellan att vara kvinna och feminist kan man nog vänta sig någon sorts korrelation, och i det perspektivet är det anmärkningsvärt är att grupper som ”män över 65”, ”företagare” och ”höginkomsttagare” faktiskt stöder Vänsterpartiet i klart större utsträckning än äldre kvinnor.
Ett annat exempel utgörs av den läsarundersökning Ny Tid utförde i slutet av 2013. Den visar bland annat att feministiska texters genomslag på sociala medier inte nödvändigtvis är lika stort i det traditionella tryckta formatet – av tretton olika temaområden placerade sig feminism näst sist i popularitet.
Frågan är sedan hur dessa och liknande iakttagelser ska förstås. Å ena sidan ligger det nog någonting i en Ebba Witt-Brattströms kritik (senast i programmet Påverkaren på Radio Vega) av den semantiskt inriktade feminismen som tenderar att fjärma sig från en del av de stora, breda frågorna. I den mediala och intellektuella debatten finns också en tendens att ganska sällan tala till andra än de redan frälsta.
Men å andra sidan måste man fråga sig i vilken mån dagens generationsklyfta kanske också är ett kvitto på det framgångsrika i tidigare generationers kvinnokamp? Vita, heterosexuella och unga medelklasskvinnor upplever av allt att döma vissa relativa privilegier i förhållande till såväl tidigare generationer som sexuella minoriteter och icke-vita kvinnor. Frukterna av tidigare generationers kvinnokamp blir då inte bara något att bevaka, de förpliktar också. Den utvidgade solidariteten kan inte ses som otacksamhet, utan blir nödvändig av anständighetsskäl.
Men hur viktiga exempelvis hbtq-frågor än är kan djävulens advokat fråga om det inte finns ett patriarkat som tjänar på att agendan ser ut som den gör, på att frågebatterier där miljontals människor har ett direkt egenintresse – kanske i synnerhet frågor om arbetsmarknaden, anställningsformer och löneskillnader samt familjepolitik och barnvård – tenderar att hamna i ett limbo. De är inte helt osynliga, men de bränner sällan till. Ytligt sett finns här ett prioriteringsproblem, men egentligen handlar det om ett formuleringsproblem. Då den klassiska liberala feminismen börjar komma till vägs ände i Norden delar både äldre och yngre generationers feminister, liksom vänstern överlag, ett ansvar för att återupprätta – återformulera – välfärdssamhället.
Fredrik Sonck
