På Teater Viirus laborerar man med en allvarlig tematik då pjäsen Gräset är mörkare på andra sidan låter skuld, skam och skavande hemligheter flyta upp till ytan.
Utgångspunkten är följande: Med anledning av en begravning samlas fyra barndomsvänner som inte sett varandra på länge på den lilla hemorten i Österbotten. Somliga har flyttat bort och byggt upp ett annat liv på annan ort. Andra bor kvar. Alla har blivit vuxna. Och alla tyngs av bekymmer, slåss mot rädslor och hjärnspöken och tvingas konfrontera det förflutna på ett eller annat sätt.
Teater Viirus uppsättning av Gräset är mörkare på andra sidan baserar sig på Kaj Korkea-ahos kritikerrosade roman med samma namn. Romanen skulle kunna beskrivas som en psykologisk thriller i småstadsmiljö, med molande mysteriekänsla och med inslag av folktro och mytbildning. Samtidigt är det en berättelse om ensamma människor, om identiteter och om den ibland nästintill omöjliga balansen mellan det egna jaget och omvärldens orimliga krav och förväntningar. Det är framför allt den senare tematiken som träder fram i Christoffer Mellgrens dramatisering.
Det återförenade kompisgänget på scenen består av Loke (Viktor Idman), Benjamin (Pelle Heikkilä), Christoffer (Robert Kock) och Simon (Oskar Pöysti). Idman gör en fin rollprestation som den stammande Loke, bror till den avlidna Sophie (Maria Ahlroth). Heikkiläs Benjamin är den sörjande maken som vill utreda hustruns död på egen hand, vilket tillför ett mysteriespår i handlingen. Sophie utgör nämligen något av en nyckelgestalt och eftersom kronologin är uppluckrad syns hon flera gånger på scenen. Pöystis tolkning av helylleprästen Simon har å sin sida fått något karikerat över sig och levererar humorinslag med jämna mellanrum.
Känslan av en klaustrofobisk småstadsort som kväver den som på något sätt sticker ut fångas främst upp av Christoffer, som drar sig för att tala rakt ut om sin sexuella läggning och som smusslar med sin förlovningsring. Detta är inte så konstigt, med tanke på den reaktion som hans oförstående mor (Jessica Raita) kommer med. Likaså är en hemsk barndom något som gör sig påmint i Lokes handlingsspår. I ett antal tillbakablickande scener lider Loke och Sophie på grund av sin tyranniska far (Robert Enckell) och den vuxna Loke hämmas fortfarande av barndomens traumatiska upplevelser.
Trots ett rikt innehåll lider pjäsen något av en fragmentarisk framtoning. Många korta scener avlöser varandra, ibland i ett väldigt snabbt tempo. Den andra akten är emellertid mer sammanhållen. Jag förvånas över att man valt att avslöja flera av rollkaraktärernas hemligheter i ett tidigt skede av pjäsen, i stället för att dra ut ännu mer på mysteriekänslan. Likaså har romanens övernaturliga skräckinslag tonats ned något.
Maria Lundströms regi känns väldigt direkt och går rakt in på rollkaraktärerna. Det förekommer även scener när hela skådespelarensemblen tillsammans agerar berättare och för handlingen vidare och det här regigreppet fungerar extra bra. Själva scenen är avskalad och domineras av en stor ramp som regleras efter behov. Fyndigast blir det när rampen får fungera som bastulav, medan en dunkel ljusvärld får skuggorna att dansa fram över scenen.
I och med sitt seriösa budskap är Gräset är mörkare på andra sidan en viktig pjäs. Det krävs mod för att komma ifrån inrotade föreställningar om skam och skuld, ifrån inbitna rädslor. Det krävs mod för att öppna munnen och säga som det är. För låter man bli finns risken att skuggorna hinner ikapp en, att det som förtigs sakta äter upp en inifrån.
Anna von Bonsdorff
Foto: Stefan Bremer
Gräset är mörkare på andra sidan. Text: Kaj Korkea-aho. Regi: Maria Lundström. Dramaturg: Christoffer Mellgren. Scenografi: Maria Lundström, Nicke von Weissenberg, Albert Sundström. Ljuddesign: Kristian Ekholm. Ljusdesign: Mari Agge. Kostym & rekvisita: Emma Taivainen. Make-up & hår: Tuija Luukkainen. På scenen: Maria Ahlroth, Robert Enckell, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Robert Kock, Oskar Pöysti, Jessica Raita.
