Foto: Wikimedia Commons
Transpersoners ställning har småningom tagits upp i den offentliga debatten på olika håll i världen, men i Finland sackar man som vanligt efter. Ny Tid har glädjen att publicera Arja Voipios bidrag i antologin Klartext (med all respekt) Ord om sexualitet och kön.
En extrem form av maktutövning är att förbjuda fortplantning. I Finland steriliserade man tusentals människor åren 1935–1970. Målet var att drag som betraktades som icke önskvärda skulle gallras bort ur befolkningen. Samtidigt begränsades även rätten att ingå äktenskap genom att förbjuda giftermål till exempel för personer som hade epilepsi. Inspirerade av idéerna om rasförädling steriliserade även enskilda läkare personer som inte omfattades av lagens tillämpningsområde. Lagen och praxisen ändrades på 1970-talet. Efter det var huvudregeln att värna om fruktsamheten och sterilisering var tillåtet endast under vissa förutsättningar.
När det gällde en grupp människor beslutade lagstiftningen ändå så sent som i början av 2000-talet om krav på avsaknad av fortplantningsförmåga. Det sattes upp som ett villkor för erkännandet av transkönades kön i den lag som trädde i kraft i början av 2003. Lagstiftningen uttryckte på det sättet sin uttryckliga önskan om att transkönade inte ska få fortplanta sig. Åtminstone inte om de vill att samhället ska erkänna deras kön. Kravet påminner om det krav som en gång i tiden ställdes på dem som var födda döva. De tvingades undergå sterilisering som ett villkor för att få ingå äktenskap.
Hur är det möjligt att man i Finland efter drygt 30 års uppehåll ställer krav på avsaknad av fortplantningsförmåga hos en grupp människor? Låg det en strävan efter rasförädling bakom, eller en rädsla för att transkönade inte är lämpliga som föräldrar eller kanske något helt annat? Hur är en dylik maktutövning, som är ett djupt ingrepp i individens rättigheter, över huvud taget möjlig?
Kravet på avsaknad av fortplantningsförmåga hade knappast gått igenom i riksdagen om det till exempel hade gällt alla kvinnor över 30 år. Man vet att riskerna förknippade med graviditet ökar med stigande ålder hos modern. För de barn som föds vore det alltså motiverat att främja en sänkning av medelåldern hos barnaföderskor. Trots det finns det ingen som ens på skämt skulle våga föreslå att man skulle göra detta genom att kräva avsaknad av fortplantningsförmåga hos alla kvinnor över 30 år.
I själva verket är samhället inte villigt att lägga sig i ens när barnet som ska födas är i uppenbar fara på grund av föräldrarnas levnadsvanor. När det exempelvis gäller mammor som är missbrukare diskuterar man på sin höjd om man i vissa fall ska tvångsomhänderta den gravida kvinnan för barnets bästa. Även i det fallet har kvinnans självbestämmanderätt betraktats som så viktig att man inte tagit till tvångsomhändertagande.
Att vara transkönad kan ha en genetisk förklaring
Man vet inte säkert varför en person är transkönad och en annan inte. Det finns emellertid sådant som tyder på att det åtminstone delvis skulle handla om en genetisk benägenhet. Alltså inte på det sättet att transkönade bär på en viss gen eller genetisk sammansättning, utan att personen har en större sannolikhet att vara transkönad om hen har vissa genetiska variationer. Det finns dock inget som tyder på att det att vara transkönad skulle vara ärftligt. Barnet till en transkönad förälder löper inte större risk än vanligt att få en allvarlig sjukdom eller funktionshinder. Om det alltså är rasförädling man är ute efter med kravet på avsaknad av fortplantningsförmåga är det en helt ineffektiv metod.
Transkönade har avkommor. Många transkönade har blivit föräldrar innan de har sökt bekräftelse på sitt kön. Föräldraskapet fortsätter även om könet ändras. Det är alltså framtida barn som är förbjudna. Men inte helt och hållet. Som ofruktsam kan man bli förälder på många olika sätt. Man kan adoptera tillsammans med sin maka, adoptera som ensamstående eller adoptera partnerns barn i ett registrerat partnerskap. En transkönad man kan dessutom bli pappa med utgångspunkt i faderskapspresumtion, även om han inte kunnat avla barnet. Det är alltså det framtida biologiska föräldraskapet som är förbjudet, inte föräldraskapet i sig.
Föräldrarna till omhändertagna barn är åtminstone vid tidpunkten för omhändertagandet oförmögna att ta hand om sina barn. Naturligtvis förutsatt att omhändertagandet är motiverat. Ingen föreslår dock på allvar att föräldrarna till omhändertagna barn bör göras ofruktsamma. Å andra sidan duger inte könskorrigering som grund för att omhänderta barn. Att vara transkönad har däremot använts som slagträ vid vårdnadstvister, men det är en annan sak.
Finland inget föregångsland
Det finns säkert de som anser att transkönade är olämpliga som föräldrar och som hyser en oberättigad rädsla för barnens skull, och de som över huvud taget inte vill förstå att det att man är transkönad inte är ett val utan något som den transkönade måste leva med, oavsett om hen vill eller inte. Beslutsfattarna verkar dock se det som ett särskilt stort problem om en man föder och en kvinna befruktar. Det har ingenting med medicinsk vetenskap att göra. Det handlar om att en person i samhällets ögon förändras och på något sätt blir olämplig att föda eller befrukta om hens uppgifter i befolkningsregistret har ändrats från kvinna till man eller tvärtom.
I regeringens proposition 2001 konstaterades följande: ”[…] förutsätts sökanden förete en medicinsk utredning om att han eller hon saknar fortplantningsförmåga, eftersom det i annat fall kan uppstå situationer där en person, vars könstillhörighet har fastställts till kvinna, avlar ett barn eller att en person, vars könstillhörighet har fastställts till man, blir gravid.”
I regeringens proposition ger man ingen som helst motivering till varför man skulle behöva undvika en situation där en kvinna befruktar eller en man föder. Uppenbarligen kommer förlagan till kraven från motsvarande lagar och praxis i andra länder. Man ser i synnerhet ut att ha haft Sveriges lag från år 1972 som förlaga. Finland har knappast utmärkt sig som ett föregångsland när det gäller respekt för mänskliga rättigheter och det här var inget undantag. I Storbritannien infördes ett par år senare en motsvarande lag, i vilken man slopade kravet på avsaknad av fortplantningsförmåga. Finland missade än en gång tillfället att ligga i frontlinjen.
Kravet på avsaknad av fortplantningsförmåga handlar förmodligen om fördomar, rädslor och människans önskan att se världen som mer okomplicerad än den är. Något som också tyder på det är hur flyktigt ärendet behandlades i regeringens proposition. Det räckte med att det inte passade in i propositionens världsbild att en man föder eller en kvinna befruktar. I riksdagen har man inte i egentlig mening diskuterat kravet på avsaknad av fortplantningsförmåga i förhållande till de grundläggande rättigheter som garanteras enligt grundlagen, och man såg det inte som nödvändigt att begära ett utlåtande från grundlagsutskottet i frågan. I propositionen diskuterar man inte på något sätt vilka konsekvenser kravet får för individen.
Lagen, som godkändes år 2002, innehöll betydande förbättringar för transkönade beträffande medicinska undersökningar och läkarvård. Det faktum att lagen cementerade medikaliseringen av transkönade och kopplade juridiskt könsbyte till tankegångar om ”mental störning” fick mindre uppmärksamhet.
Det är ett exempel på maktutövning riktad mot en minoritetsgrupp. Maktutövarna behöver inte fundera över vilka konsekvenser beslutet får för dem själva. Kravet på avsaknad av fortplantningsförmåga var något som man knappt brydde sig om att tänka igenom ur perspektivet mänskliga rättigheter. I riksdagsdebatten var man dock bekymrad över könskorrigeringens oåterkallerlighet. Redan i regeringens proposition konstaterade man dock att bytet av personbeteckning skulle kunna återkallas vid behov. Å andra sidan ställer lagen krav på läkarundersökningar och avsaknad av fortplantningsförmåga för ett juridiskt erkännande av könstillhörigheten. En i övrigt frisk person blir oförmögen att fortplanta sig på medicinsk väg. Detta är i princip oåterkalleligt. Man kan säga att motståndet mot ett återkalleligt juridiskt erkännande av könstillhörigheten berodde på de vidhängande till största delen oåterkalleliga kraven. Om oron för att det var oåterkalleligt hade varit äkta, så skulle det ha varit enklare att ge upp dessa tilläggskrav.
Att vara transkönad är ingen mental störning
Den nuvarande lagen leder till absurda situationer för transkönade och deras närstående. En del transkönade övergår till att leva ett liv som det kön de upplever att de har, men ansöker inte om erkännande av könstillhörigheten. Kravet på avsaknad av fortplantningsförmåga har i vid bemärkelse tolkats på så sätt att man förvägrat transkönade och även andra transpersoner att spara könsceller, trots att personerna i fråga inte har eller ens tänker ansöka om att få sin könstillhörighet bekräftad.
I vissa fall har sjukvårdspersonal vägrat att använda könscellerna från en kvinna som lever i ett registrerat partnerskap och som bekräftat sin könstillhörighet för att befrukta hennes partner, och uppmanat dem att använda könsceller från en anonym donator. Och i de enstaka fall där användningen av könscellerna har lyckats, har barnets biologiska förälder tvingats adoptera sitt eget barn. I viss utsträckning förekommer det även fall där könskorrigeringen har skjutits upp eller processen har fördröjts för att man ska hinna skaffa barn innan man blir av med sin fortplantningsförmåga.
I regeringens proposition från år 2001 uppskattades det att det i Finland fanns mellan 200 och 300 transkönade. Uppskattningen var uppenbart felaktig. Efter att lagen trädde i kraft har antalet ansökningar om könsidentitetsutredning ständigt ökat. Ökningen av antalet personer som ansöker om utredning beror särskilt på en ökning av antalet unga vuxna. Dessa är när de ansöker om att få inleda en könskorrigeringsprocess i sin mest fertila ålder.
I skrivande stund är antalet sökande ett par hundra personer per år. Alla går inte så långt som till en könskorrigering, men med tanke på antalet ansökningar till korrigeringsprocessen är det tydligt att antalet öppet transkönade snarare uppgår till några tusen än några hundra. Dessutom förekommer dold transidentitet. Många är med rätta rädda för de sociala konsekvenserna av en könskorrigering. Öppen och dold diskriminering är fortfarande vanlig, samhällets strukturer gör livet svårt för könskorrigerare och det är långt ifrån alltid som de får stöd och förståelse från sina närstående.
Transpersoners ställning har småningom tagits upp i den offentliga debatten på olika håll i världen. Till och med Europaparlamentet har proklamerat att man inte bör betrakta transidentitet som en mental störning. Samtidigt har man i allt högre grad börjat förstå att mänskliga rättigheter även innefattar transpersoner. Det finns många problem, men just tvångssteriliseringen har lyfts fram som en fråga som kräver en snabb ändring.
Transpersoner själva hävdar i allt högre grad självbestämmanderätt över den egna könstillhörigheten. Målet är att bryta kopplingen mellan medicinsk vård och juridiskt kön. Samtidigt eftersträvar man att komma ifrån den tankemodell där individen måste ansöka om undersökningar hos läkare, bli stämplad som mentalt störd och tvingas genomgå genomgripande medicinska åtgärder, till och med oåterkallelig kirurgi, även om man inte i övrigt upplever det som nödvändigt förutom för att samhället ska erkänna ens könstillhörighet. Transpersoner har fått både människorättsaktivister, internationella organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och många politiker — även i Europaparlamentet — på sin sida. Även läkarkåren, och i synnerhet de läkare som arbetar med transpersoner, håller stegvis på att ändra sitt synsätt. En del har dock fortfarande svårigheter med att skilja på behovet att utreda patientens behov av vård, som hör till läkarens skyldigheter, och portvaktens roll i att avgöra vem som är lämplig för att få sitt juridiska kön korrigerat. Även bland politiker finns det de som gärna överför frågor som betraktas som svårlösta på läkare.
I Argentina får man själv bestämma sitt kön
I skrivande stund har flera länder i Europa slopat kravet på avsaknad av fortplantningsförmåga genom lagändring eller genom att konstatera att kravet strider mot grundlagen. I flera länder är lagändringen under beredning. Hösten 2013 tillsatte Social- och hälsovårdsministeriet i Finland en arbetsgrupp som ska reformera lagen om fastställande av transkönades könstillhörighet. Men reformens innehåll är ännu inte känt.
Latinamerika är traditionellt en svår kontinent för transpersoner. I exempelvis Brasilien mördas transkönade nästan dagligen. Argentina har emellertid precis föregått med gott exempel för hela världen genom att införa en ny lag som erkänner transkönades rätt att själva bestämma sin egen könstillhörighet. Enligt den nya lagen får alla själva välja sitt kön. Enda kravet för erkännande av könstillhörigheten är att man är myndig. Även minderåriga kan få sitt kön erkänt, men det räcker då inte med att de själva uttrycker denna önskan.
Argentinas lösning kan vid första anblicken te sig radikal. Det innebär emellertid många fördelar i jämförelse med den nuvarande praxisen. Individen kan fundera över hur hen förhåller sig till det egna könet och välja de lösningar som är bäst för hen själv och hens närstående. De flesta transkönade ansöker ändå om könskorrigering. De kan dock ta det i den takt som passar dem själva och deras närstående, utan att behöva tänka på de juridiska konsekvenser som könskorrigeringsprocessen medför. Samtidigt minskar den risk för onödig vård som finns i det nuvarande systemet, när ingen tvingas ansöka om att genomgå utredning och om vård enbart för att få ett erkännande från samhället för sin könstillhörighet. Läkarnas tid frigörs så att de kan fokusera på de uppgifter de är utbildade för, det vill säga att undersöka och behandla patienter.
Vissa befarar säkert att antalet personer som korrigerar sitt juridiska kön mångdubblas. Det behöver man knappast vara rädd för. Man kan vid behov undvika byten av juridisk könstillhörighet som sker på impuls, genom att införa en betänketid på motsvarande sätt som vid skilsmässor. De flesta hinner tänka igenom saken tillräckligt grundligt om de får ett halvår på sig. Hur säkerställer man då att endast ”riktiga” transkönade byter juridiskt kön? Det kan man inte. Å andra sidan kan man inte säkerställa det idag heller.
Kravet på avsaknad av fortplantningsförmåga är enligt rådande uppfattning en tydlig kränkning av de mänskliga rättigheterna. Även Finland kommer att slopa det förr eller senare. Frågan är snarare hur långt efter Finland vill komma den här gången. Sverige håller just nu på att reformera sin lagstiftning. Förra gången tog det 40 år för Finland att följa Sveriges exempel. Förhoppningsvis kommer man inte att vänta lika länge den här gången. Det är redan nu möjligt att något förlossningssjukhus i Finland en vacker dag får in en kvinna som ska föda som genomgått hormonbehandling. Hon kanske har helskägg och mörk röst. Efter ett slopande av kravet på avsaknad av fortplantningsförmåga kan samma kvinna juridiskt sett vara man. Hen behöver dock livmoder och äggstockar för att föda. I praktiken kommer det dock att vara sällsynt med män som föder barn.
Läkarkåren kommer naturligtvis fortfarande att ha ansvar för att bedöma behovet av och tillhandahålla medicinsk vård. De kan i fortsättningen fokusera på undersökningar och behandling som utgår från patientens behov. Den så kallade translagen ligger på social- och hälsovårdsministeriets ansvar. Om och när Finlands regering slutligen vidtar åtgärder bör den även fundera över var och hur bekräftandet av den juridiska könstillhörigheten och nära besläktade frågor ska regleras. Hur ska man skilja på transkönades juridiska ställning och den medicinska vård hen eventuellt behöver? Eller kommer man i Finland att nöja sig med minimala förändringar och därefter aktivt glömma bort transpersoner?
Arja Voipio
är viceordförande för Trasek, en förening för transpersoner i Finland, och aktiv inom Transgender Europe, en europeisk organisation som jobbar för transpersoners rättigheter.
Texten ingår i antologin Klartext (med all respekt) Ord om sexualitet och kön. Red: Johanna Korhonen och Jeanette Östman. Jasilti, 2014.
