På ett personligt plan slutade Johan Perssons och Martin Schibbyes fängelsevistelse i Etiopien förhållandevis lyckligt. Men det politiska spelet i samband med benådningen, och det diplomatiska efterspelet, är en hård lektion i realpolitik.
Johan Persson och Martin Schibbye togs emot som rockstjärnor på bokmässan i Göteborg i höstas. Alla ville ha en bit av dem. Deras bok sålde som smör, signeringssessionerna blev evighetslånga och tonårsflickor köade för att ta selfies tillsammans med dem. Själv hörde jag dem tala vid inte mindre än tre olika tillfällen. Deras scensamtal med tidningen Filters chefredaktör Mattias Göransson var inplanerat i mitt program; de två andra framträdandena råkade bara äga rum just innan andra begivenheter jag prickat in. När jag räknar efter hittar jag inte mindre än 24 programpunkter där de deltagit.
Så är deras berättelse också hard core. Den är dessutom lika fascinerande som den är angelägen. Boken 438 dagar handlar om den tid de satt inspärrade i ett etiopiskt fängelse, men också generellt om kampen för det fria ordet och om hur viktigt det är med grävande journalistik.
Bakgrunden till fängelsevistelsen är välkänd: De ville granska den kontroversiella oljeutvinningen i Ogadenprovinsen nära gränsen till Somalia. Ur svensk synvinkel var frågan extra angelägen då ett av bolagen i regionen, Africa Oil, ägs av svenska Lundin Petroleum, där utrikesminister Carl Bildt varit styrelsemedlem.
Uppgifterna om vad som sker i det extremt slutna Ogaden har däremot varit motstridiga. Oljebolagen säger att de jobbar med biståndsprojekt, bygger skolor, borrar brunnar och att oljan utgör civilbefolkningens hopp att resa sig ur fattigdomen. Rebeller och flyktingar talar däremot om grova övergrepp och tortyr.
– Mycket journalistik är ju sådan: ”On one hand, on the other hand, and in the end time will tell”. Vi kände, i takt med att Africa Oils aktier steg på börsen, att någon måste ta sig in och ta reda på vad som är sant i den här soppan, säger Schibbye.
Skenavrättade och skjutna
Trots omsorgsfulla förberedelser gick reportaget i stöpet. Efter att ha tagit sig in i Etiopien med hjälp an ONFL-gerillan blev Persson och Schibbye infångade, skenavrättade och skjutna. Regionens vicepresident Abdullahi Werar flög ner och iscensatte en film som ”visade” hur journalisterna greps, med falska rebeller som ”vittnade” om att de är terrorister.
Snart befann de sig i varsin isoleringscell i Addis Abeba. Ungefär samtidigt började de inse att regimen inlett en period av extra hård repression mot det fria ordet: många av fångarna var inte kriminella utan journalister, oppositionspolitiker, universitetslärare… Det är också vid den här tidpunkten de ser att själva fångenskapen kan bli temat för ett nytt journalistiskt projekt.
– Under ett förhör stjäl jag papper och penna och börjar sedan skriva ner ord för ord vad förhörsledaren säger och håller pappren gömda, först i skon och sedan i ett råtthål. Vi försöker gå in i en yrkesroll, drömmen om att en gång få komma ut och berätta håller igång oss… De ska inte få knäcka oss. Vi börjar raka oss ordentligt, tvätta oss och träna. Vi skriker till varandra att inte glömma att vi är journalister, berättar Schibbye.
I det här skedet har de ännu inte fått något åtal och hyser ett visst hopp om att de, som andra journalister tidigare, bara ska kastas ut. Det går precis tvärtom: den etiopiska regimen har tröttnat på att utvisa nyfikna journalister och vill statuera exempel. Till råga på allt är relationerna mellan Sverige och Etiopien körda i botten.
– Så när åtalet kommer vet vi ju att vi kommer att dömas, säger Persson.
Domen blir 11 år.
Kalityfängelset
Det som Johan Persson och Martin Schibye helst talar om, och det som är huvudtemat för deras bok, är tiden i Kalityfängelset. Förhållandena är visserligen urusla – 800 hundra fångar trängs i en sektion som inte är större än två volleybollplaner – men fängelset var inte den råa och hänsynslösa plats Hollywood brukar visa upp. Det var inte konkurrens och bitter överlevnadskamp som präglade vardagen, utan fångarna delade till exempel med sig av den mat som fanns, också till dömda mördare och pedofiler. Solidariteten visade sig vara en realitet.
– Och solidariteten är en fara för makten, så fängelseledningen försökte alltid slå hål på den. Ett av de värsta brotten man kunde begå var att hjälpa någon annan, att göra saker tillsammans. Vid ett skede hade vi en köksstrejk som slogs ner väldigt hårt, berättar Persson.
Han och Schibbye hade ändå en lite annan position än de afrikanska fångarna. De fick träffa ambassadpersonal med jämna mellanrum och via insamlingar i Sverige strömmade mat, mediciner och böcker in i Kality. Även om censuren till sist satte stopp för den expanderande bokimporten, underlättade försändelserna vardagen.
– När vi så småningom får tag i en säng kommer den att kallas The Swedish embassy. Dit kommer fångar med alla möjliga konsulära, politiska och ekonomiska ärenden. Vi blir också en länk till omvärlden för många av dem, berättar Schibbye.
Efter månader av diplomatiska påtryckningar blir Johan Persson och Martin Schibbye benådade i september 2012. De släpps ur fängelset och ber offentligt om ursäkt i etiopisk tv innan de flygs ut ur landet. Enligt Aftonbladets löpsedel firar de med pilsner och muffins.
Efterspel
När Persson och Schibbye väl kom hem till Sverige dröjde det inte länge innan de tog tillbaka de ”erkännanden” som de tvingats göra. Boken 438 dagar är i hög grad deras eget vittnesmål om Etiopiens förtryck av det fria ordet och en stark solidaritetsyttring för alla de som fortfarande sitter fängslade i Kalityfängelset och på andra håll i världen. För varje exemplar som sålts har tio kronor gått till den nygrundade Kalityfonden vars syfte är att stöda fängslade och förföljda journalister.
På det politiska planet har utvecklingen däremot varit en annan. Schibbyes och Perssons kritik mot människorättssituationen i Etiopien har inte backats upp av några officiella svenska protester. Tvärtom.
– Snarare har det varit ett försoningsknull. Relationerna mellan Sverige och Etiopien har nog aldrig varit bättre. Han som skenavrättade mig, Abdullahi Werar, fick ta emot 15 miljoner pund av Storbritannien för att utbilda sina styrkor i mänskliga rättigheter. Det är en ganska hård lektion i realpolitik, säger Schibbye.
De två journalisterna hade redan innan de beslöt att ansöka om benådning, fått korten på bordet: Inget land i världen, inte ens Sverige, skulle bryta relationerna med Etiopien för deras skull. Och om de inte spelade med på de villkor som erbjöds hade de bara blivit ytterligare ett par bondoffer på geopolitikens altare, säger Schibbye:
– Etiopien är en geopolitisk diamant på Afrikas horn, och västs relationer med Etiopien värderas väldigt högt. Kalityfängelset stängdes inte ner för att jag och Johan blev frisläppta. Ogadenregionen är fortfarande stängd. Historien lever. Kollegorna är kvar.
Fredrik Sonck
Foto: Frankie Fouganthin
