I svensk politik har det blivit så att alla trängs i mitten. Alla utom Centern.
Tokcentern, som Martin Ljung sa i en klassisk revy på sjuttiotalet. Men det som då var politisk satir har idag blivit realitet.
Om drygt tre månader går omkring hälften av Sveriges röstberättigade till närmaste vallokal, kryssar i, slickar igen och lämnar över. Det handlar då om val till Europaparlamentet. I september är det dags för de nationella valen.
Som känt har Sverige haft en borgerlig regering i åtta år nu, och det är ju faktiskt ingen omöjlighet att de åtta åren utökas till tolv. För att det ska bli så krävs åtminstone två saker: att de små allianspartierna Centern och Kristdemokraterna lyckas trumma ihop tillräckligt mycket stöd för att ta sig över de fyra procent som krävs för att komma in i riksdagen, och att Socialdemokraterna framhärdar i att inte regera tillsammans med Vänsterpartiet. Centern har just nu de sämsta opinionssiffrorna på decennier, medan Vänsterpartiet stadigt klättrar uppåt.
För fyrtio år sedan spelade Gösta Ekman centerpartist i Hasse & Tages revy Glaset i örat. Han höll då ett brandtal där han förklarade att Centerpartiet är ett parti som står extremt mycket i mitten, så mycket i mitten som det bara går, och att deras motto inte är som vänsterns ”all makt åt folket”, utan det mer modesta ”någon makt åt en del”.
På den tiden, med Thorbjörn Fälldin som färsk partiledare, var ett ord som ”centerextremism” ett stort skämt. Idag kan man på sin höjd le lite åt det. I början på sjuttiotalet hade Centerpartiet uppåt trettio procent i opinionsmätningarna. Nu, vårvintern 2014, har de ett stöd på tre procent. Orsakerna är många, men en av dem, en viktig, är att centern inte längre står extremt mycket i mitten utan har tagit stora och raska kliv ut på högerkanten, allt i akt och mening att tippa socialdemokratin över stupet.
Och hittills ha det gått bra – om man väljer centerns sätt att se på saken. Socialdemokratin har tvingats in i ett rödgrönt samarbete som aldrig riktigt fått fart.
Den som omformade partiet i grunden var förra partiledaren Maud Olofsson. I en ledare i Aftonbladet skriver Karin Pettersson om hur Olofssons stora politiska mål var att en gång för alla göra sig av med den ”sossefilt” som brett ut sig över landet. Den borgeliga allians som styrt Sverige under de senaste åtta åren möjliggjordes enligt Karin Pettersson av ”Maud Olofssons personliga, glödande hat mot Sossesverige.”
Det kan vara intressant, och kanske också lite skrämmande, att se hur ett litet parti, knappt stort nog att ta sig in i riksdagen, kan bidra till att omforna ett helt lands politiska kurs. Visserligen skulle det inte ha lyckats utan socialdemokratins starka önskan att trängas i mitten, men det visar ändå klart och tydligt att politik spelar roll.
Oavsett vilken sida som vinner valet i höst, så kommer det att bli problem med att sy ihop en fungerande regering. Inte minst med tanke på att vi har ett stort parti, större än tre av de nu regerande allianspartierna, som sitter i riksdagen och som ingendera sidan kan tänka sig i regeringsställning.
Sverigedemokraterna är idag större än Centern har varit under de två senaste decennierna. Och Centern, ja, de var i högsta grad med och omskapade svensk politik.
Robert Åsbacka
är författare
