Jag läste Nora Hämäläinens text kring nyliberalismen (Ny Tid 7/2014) ett par gånger, men är fortfarande obekväm med reflektionen. Obekväm inte bara med hennes påstående om att nyliberalismen skulle vara ett synhinder (ett argument som ligger obehagligt nära högerpolitikernas ivriga förnekande av att vårt samhälle styrs av någon som helst dogm och att politiska val inte skulle vara dogmatiska), utan särskilt med att hon avfärdar som disparata ”företeelser” de uttryck för ekonomisk styrning, som är ideologiskt betingade av just nyliberalistisk teori – både i den privata sektorn och den offentliga ekonomin.
Jag saknar förståelse för att granskningen av den ideologi som genomsyrar styrmekanismerna för vårt samhälle avfärdas som ”kritiska samhällsanalyser av den typen” samt reduceras till föremål för skribentens “förtjusning” och till något som rimligtvis bara kan intressera vänsterskribenter. Jag tycker däremot att en medvetenhet om vilket system som ställer krav på oss och som vi sliter för ska vara en del av självförståelsen hos gemene man.
Riktigt elitistiskt är påståendet om att maktutövningen i det skribenten kallar det moderna expertsamhället (med vilket jag förstår de få yrkesroller som blir över i en ekonomi med utlokaliserad produktion, hög arbetslöshet, alltför hög import och låg export, artificiell stegring i värderingen av vissa yrkesroller på vissa nivåer i processer som föreskrivs skapar produktionsvärde och degenererande godtyckliga inkomstklyftor) skulle stå som modell för delaktighet och dessutom vara en manifestering av mångfald!
Jag vill framhäva att det centrala i vår förståelse av demokrati hittills handlat om vars och ens delaktighet i politiska, ekonomiska eller kulturella processer (oavsett yrkesroll) och skapandet av en offentlig debatt som ifrågasätter och utmanar etablerad konsensus. Demokrati är att förstå som ett befullmäktigande och berättigande att uttrycka sig i och även skapa politiska processer, att skapa socioekonomiska förutsättningar för välmående där individen inte förringas.
Hämäläinens referens till expertsamhället andas istället en resonans med toppstyrning och en acceptans av den toppstyrning som i nyliberalismens era kanaliseras genom ändlös konsultering (både inom privata och offentliga sektorn), så kallad benchmarking och utformningen av administrativa styrsystem. Det är knappast förvånande att det som emanerar ur dessa expertskikt i den offentliga debatten snarast uttrycker värdenihilism och ett homogent försvar för nyliberalismens käpphästar, inbegripet privatisering, nedskärning av den offentliga sektorn etc. Expertsamhället i Hämäläinens tappning är inget demokratisubstitut.
Jag kan förstå poängen om att man moraliserar då man ser människor som offer för marknadsstyrning och ger det som en ursäkt för deras tillkortakommanden. Däremot tycker jag att de sociologiska och antropologiska följderna av den nyliberala konsensuseran (om man sedan ser den omfatta de senaste 25-30 åren av ekonomisk politik eller avgränsar den på annat sätt) borde granskas närmare. Hur skadlig är egentligen den massdynamik som detta samhällssystem genererar?
Anna-Karin Friis
