Det är mars och partiernas listor till höstens svenska val håller på att fastställas runt om i landet. Egentligen är det ju nu, ett halvår före valet, då det de facto avgörs vilka som skall ta plats bland de folkvalda i riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige. Ja, beroende på röstsiffrorna i valet skiftar förstås sammansättningen en del och vissa blir invalda genom att kryssas in, Sverige har ett begränsat personvalsystem. Men majoriteten av våra folkvalda väljs nu i början av mars – eller något tidigare, vissa listor är redan spikade.
Det är som vanligt mycket gnissel, många politiker som känner sig svikna, som upplever sig motarbetade eller ignorerade. I lokaltidningarna står att läsa om flera avhopp till andra partier, när tidigare ledande politiker plötsligt strukits från valbar plats. På Facebook ser jag vänner och släktingar som redogör för interna strider i sina partier. Många tidigare vänner slutar att prata med varandra. Det är armbågarnas och ränkernas tid.
Det var längesedan jag själv var med i denna nomineringscirkus. Det var inför valet 2006 och jag var aktiv inom socialdemokraterna i Vadstena. Jag hade flitigt deltagit i de flesta mötena i arbetarkommunen och varit ledamot i kulturnämnden. Dessutom hade jag varit Vadstena kommuns representant på socialdemokraternas kongress i Malmö några månader tidigare. Jag hade vissa, mycket små, förhoppningar om att hamna på en av de elva platser som troligen skulle innebära en plats i fullmäktige. Men jag hade inte hört något från valberedningen före mötet då listan skulle fastställas, så jag var tveksam om det skulle bli någon högre placering.
Det blev det inte. Jag var rookie, hade bara varit med i arbetarkommunen ett par år – och det var andra som hade starkare förankring i partiet som tog de valbara platserna. Inget mer med det – jag hade inte väntat mig någon plats i fullmäktige. Valberedningens förslag gick såvitt jag minns igenom utan ändringar, trots att vissa var väldigt missnöjda. Man var lojal. När det gällde platserna till riksdagslistan i Östergötland blev det trots allt en verklig maktkamp, där också fackförbundstillhörighet och hemort var viktiga faktorer förutom personlig lämplighet. Båda valprocesserna slet upp sår, som ibland tog tid att läka.
Sedan 2006 har jag inte engagerat mig i politiken. Jag är osäker på om jag någonsin gör det igen. Och om jag skall göra det gör jag det helst efter att listorna är satta. Jag säger inte att lösningen är att avskaffa partiernas rangordnade listor och införa rena personval, tvärtom. Då är risken att den som har störst marknadsföringsbudget eller av någon anledning är mest omtyckt i bygden vinner – inte nödvändigtvis den dugligaste politikern.
Kanske är det sist och slutligen själva detta allenarådande interna utslagningssystem, som både listor och rena personvalskampanjer innebär, som är problemet. Det bör gå att inrätta system där partierna självklart tar vara på ”gamla” rutinerade politikers kompetens efter det att de petats från sina platser. Liksom det kunde institutionaliseras att nykomlingar tas med i de avgörande politiska diskussionerna. Får man till ett ömsesidigt givande och tagande inom partierna kanske politiken också blir mer dansant och mindre räddhågset stel, och mindre benägen att ta till ränksmiderier och ”kupper”.
Politiker behöver generositet och välvilja i botten för att det ska svänga ordentligt om politiken. Det måste finnas en trygg rytmsektion med trumma och bas bakom varje solo. För att tala med låtskrivaren Christina Kjellsson: ”Där är gott om plats för alla / ingen spelar under hot / skulle lindansaren falla / skulle någon ta emot”.
Peter Björkman
