Att tvinga in diktaren i ”Debatten”

av Otto Ekman

Den dansk-palestinska poeten Yahya Hassan gjorde i höstas en kometdebut med sin självbiografiska diktsamling Yahya Hassan. Diktsamlingen, som prisats av kritikerna och sålt i ovanligt stora upplagor, har samtidigt väckt heta känslor på grund av sin kritik mot såväl det danska välfärdssamhället som mot islam och poeten själv har fått ta emot både pris och mordhot. Otto Ekman analyserar en debatt som missat poängen.

Den unge dansk-palestinske diktaren Yahya Hassan har gett upphov till en veritabel explosion av uppmärksamhet sedan han i höstas debuterade med sin självbetitlade diktsamling, utgiven av det prestigefyllda förlaget Gyldendal. Hassan skildrar sin uppväxt i en dysfunktionell familj präglad av våld i Århus betongförorter, där pappan slår och mamman blundar. Han beskriver hur hans föräldrageneration förkastar det danska samhället, och hur det danska samhället i sin tur förkastar honom och han förs in på ungdomskriminalitetens bana. Hur han navigerar genom en våldspräglad, kafka-artad värld av institutioner och ungdomsfängelser och nästan som genom en slump kommer i kontakt med litteraturens värld, där han finner räddning, ära och berömmelse.

Och det är här historien slutar. Eller gör den? I alla fall känns det så då man läser recensionerna. Åter och åter igen berättas askungesagan om den fattige ”perkern” (dansk slangterm för personer med invandrarbakgrund från Mellanöstern) som finner sin flyktväg från ”ghettot” och upptas i kulturelitens varma famn. Åter och åter igen prisas Hassan för att han ”infört något nytt i debatten” då han kritiserar selektivt fundamentalistiska muslimska bidragsparasiter och till och med vågar stöta kniven i den heligaste av kor; själva vårt nordiska välfärdssamhälle.

 

Ingens språkrör

Problemet är att Hassan inte representerar något politiskt nytt eller ens något konkret politiskt överhuvudtaget. Han är en sällsynt begåvad 18-årig diktare som skriver på basen av sina egna upplevelser. Han skapar lysande poesi som säger mer än någon röstfjäskande retorik någonsin skulle klara av, men intryckt i en politisk kontext skapad och dikterad av etablissemangets förutfattade meningar förvandlas han till ett aningen gapigare och mer exotiskt språkrör för den unkna högerkonservatism som vill underkänna det nordiska välfärdsprojektet och skylla alla de samhällsproblem som främst drabbar invandrare på dem själva.

Att läsa honom genom en politisk lins är att göra Hassan som poet och sig själv som läsare en rejäl otjänst, för som sagt är Hassan en strålande diktare som mer än väl klarar av att göra intryck utan att stryka någons åsikter medhårs. Nihilismen i hans poesi riktar sig mot alla, så väl kokainsnortande koranhycklare som de uppblåsta kulturborgare vars iPhones han stjäl och säljer till Hälar-Hassan. Han sparkar uppåt, nedåt och åt sidorna som en vilsen och aggressiv tonåring som försöker bryta sig ur greppet på anstaltens pedagoger, eftersom det i grund och botten är precis vad han, åtminstone i skrivande stund, är.

Hassans dikter är en subjektiv livsupplevelse skildrad av en exceptionellt begåvad individ som ger uttryck för ett uppror mot samhället i stort. De överväldigade vita danskar som vill se hans budskap som en legitimation av den krystade, främlingsfientligt anstrukna ängsligheten inför muslimer och islam som existerat sen debaclet kring Jyllandspostens Muhammadkarikatyrer, gör i grund och botten samma misstag som de hysteriska invandrar- eller kulturvänsterdebattörer som beskyller honom för rasism eller för att springa rasisters ärenden. Genom att inpassa och anpassa hans budskap i sin egen dogm dömer de ut ”andra sidan” och frikänner sin egen. De överger det mer komplicerade samhällskritiska budskapet i Hassans diktning för en förenklad, enkelriktad propagandaversion.

 

Missriktad välvilja

Ironiskt nog bottnar båda sidornas argument i samma främmandegörning; påståendena ”Hassan är andra generationens invandrare, därför är allt han säger om invandrare legitimt” och ”Hassan är andra generationens invandrare, och borde därför vakta sin mun av solidaritet mot andra invandrare” har båda en sak gemensamt: de ser Hassan i första hand som invandrare och först i andra hand som poet. Missriktad välvilja eller dold illvilja får samma effekt, då det i båda fallen handlar om att låta så väl poeten som hans verk hamna i skuggan av en enda aspekt av hans identitet. Det är svårt att bestämma sig för om det här bara är idioti, eller en ren förolämpning mot hans mångsidiga talang.

Hassan själv väckte nyligen rabalder då han uteblev från en ceremoni i Köpenhamn där han skulle tilldelas ett prestigefyllt litteraturpris, och i stället åkte till Kiev för att uppleva och skriva ett slags korrespondensdikt om revolutionen som pågick där. Jag läser dikten i den danska tidningen Politiken, och slås av hur styrkan och energin i poesin kvarstår, trots att betongförorterna, väskryckningarna och haschet lämnats bort till förmån för en helt annorlunda social konflikt i ett helt annorlunda europeiskt land.

Valet som Hassan gör, då han sticker från ett inåtvänt litet samhälle som försöker locka in honom i en trång liten debatt, där båda sidor låst fast sig i sina positioner och koncentrerar sig på att plocka statuspoäng genom småaktiga tjuvnyp, visar på den mognad han uppnått som människa och poet. Han röstar med fötterna och för ut sin begåvning i världen för att fokusera den på viktigare och mer relevanta frågor än den insnöade nordiska invandringsdebatten. Det är ett mycket stiligare sätt att visa långfingret mot det danska samhällets attityder än att skolka från författarskolan för att röka morgonjoint.

Otto Ekman
Foto: Mogens Englund/Wikimedia Commons

Yahya Hassans diktsamling har nyligen kommit ut på svenska på Norstedts, i översättning av Johannes Lykke Holm.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.