Efter homo sapiens

Jag föreställer mig att det är år 2286, det är efter krigen, efter mänskligheten och efter språken. Jorden är täckt av hav och aska, sand och bråte. Någonstans i ett genomgrått ökenlandskap gräver jag upp en gammal gråmelerad bok som heter Ingen, skriven av en Lars Norén. Jag börjar förstrött bläddra.

Det finns ingen kapitelindelning, ingen styckeindelning och heller ingen bibliografi eller annan information som ger stöd åt läsningen; det är en bok utan markörer. När jag börjar läsa upplever jag texten som ett enda andetag, i långa stycken utan punkt och bara komman som skiljer de fria associationerna åt. Jaget i boken berättar, eller skriver, eller kanske snarare frambesvärjer ett liv som börjar lida mot sitt slut. Jaget lever i staden Stockholm, han – för det är en han – befinner sig i sin lilla lägenhet där han går sina promenader, ofta med vännen Samaras. Här finns också en Walter, han som, förmodar jag i alla fall (det är svårt att exakt veta i denna bok) är samma man som ständigt bärs av sin syster efter att ha självmordshoppat av sina ben; här finns uteliggaren som jaget fantiserar att byta plats med; här finns mannen som våldtar och brutalt mördar sin fästmö tillsammans med sin son; här finns den fjortonårige John Amy Bird Bell som 1831 avrättades efter mordet på en jämnårig; och här finns grekisk mytologi korsat med det tidiga 2000-talets världssorg. Men huvudsakligen finns här en text, en text som liksom huvudjaget är på väg att dö. En text som drar sig undan de vackra formuleringarna, en text som tvekar och tar om, en text och ett jag som inte vet någonting, som är ingen. I några få sidosjok finns en vila, men mest pendlar texten mellan högt och lågt, mellan lättbegripligt och obegripligt; rasande fram som ett frustande flöde utan varken vilja eller riktning. Det enda som tycks finnas är minnen och vetskapen att allt snart ska ta slut.

Några belysande citat:

”Nu har jag avlägsnat mig från ämnet; vilket det nu var, som jag har hållit fast vid så länge att jag har börjat tröttna.”

”Ingen idé att börja om, eller att fortsätta. Det fortsätter ändå.”

”Jag önskar att jag kunde bli befriad från min blick, lika befriad från den som från det den ser.” 

”Om jag bara kunde sluta, på ett brutalare mer avslutande sätt.”

Man skulle kunna säga att boken sällar sig till en prosatradition med någon som Beckett, eller en filosof som Heidegger och dennes tankegångar om varat och tiden. Sådana begrepp som ”nollpunkt” och ”utplåning” och möjligen ”återfödelse”, springer också upp i medvetandet för att ringa in bokens grundval och härkomst. Norén vill varken skriva berättelser eller skriva vackert, sådant är irrelevant i den tid som är förbi. Han vill skriva sig bortom förväntningar och koncept, och bortom sig själv. Det skulle kunna kallas prosadikt, om inte annat för att den ojämna högermarginalen talar poesins språk, och inte minst av den anledningen att författaren genom anslående formuleringar vill avsäga sig det som kallas poesi. Om nu genrebeteckningar någonsin varit viktiga? Men är boken ”bra” eller ”dålig”? Det är också oväsentliga begrepp.

Jag borstar bort den sista sanden från sidorna och slår samman pärmarna. Vem läste en sådan här bok, en bok som strävar efter intet, när den kom ut för tvåhundrasjuttio år sedan? Hur fick författaren den utgiven? Han måtte ha varit en privilegierad herre. Men den måste väl ändå ha haft ett syfte? Kanske tecknade den strimmorna av den sista civilisationens ljus, kanske betecknade den en hoppets desperata röst från en värld tillintetgjord av xenofobi och egotism. Men av allt att döma hade man inget behov av den och lämnade den åt sanden. Och vad ska jag ha boken till idag, efter krigen, efter homo sapiens? Jag vet inte, men jag håller den nära kroppen och går vidare i sanden, och askan.

 

K. A. Andreas Holmström

 

Lars Norén: Ingen. Bonniers 2014.

En reaktion på “Efter homo sapiens”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *