1,1K

Omkring 1950 gick jorden in i en ny geologisk epok, Antropocen, något som inte hänt sedan Holocen ersatte Pleistocen för ca 11 500 år sedan. Betecknande för den nya geologiska perioden är att människan, Antropo, har blivit en naturkraft som sedan industrialismen i allt högre grad påverkat atmosfären. Ida Börjels nya diktsamling Ma börjar med jordens skapelse, kontinentalplattorna som bryter sig ur Pangea, universum som vidgar sig och så människoeran Antropocen.

Den som har läst Inger Christensens Alfabet (1981) kommer känna igen sig. Börjel går likt Christensen i bostavsordning; men när Christensen utgick från ett presens där världen liksom utvecklar sig i takt med dikten, ”bräkenväxterna finns, och björnbären”, går Börjels dikt i imperfekt,

”Jorden; moderjorden / fanns, Pangaea / fanns och Gondwana” men ”det fanns också: cybernetiken / crackpundare, cystan”. Det finns en melankoli i imperfektformen, en slutgiltighet och en förlust.

Ordet fanns fungerar i Börjels dikt som en tonart i moll, men det som utgör själva melodin är ett vitt brus – bilder av förintelseläger, gränsövergångar, fraktcontainrar, avrättningar, demonstrationer från Berlin, Saigon, Kairo, Syntagmatorget, Gaza och Lampedusa. Genom korsklippningar och jutaxposition frammanar och avfyrar Ma en strid ström av skrämmande och smärtsamma bilder från de mänskliga katastrofernas epicentra:

 

Fåglar, ankomster, fångarna fanns / elchocksterapin, märket / Aung San fanns under husarrest / i namn av det Burma som fanns / och det Burma som inte gjorde det / funktionärerna; framträdelserummet / jordskred; tältläger; dagligen att ett liv / vattenranson; ansikte

 

Ma är en anspråksfull expose över Antropocens alla övergrepp, väcker slumrande, trygga läsare, förfrämligar henne. Men läsaren befinner sig på tryggt avstånd från katastrofområdet, från avrättningen och deportationen. Dikten är smärtsamt medveten om detta avstånd. Under bokstaven M händer något, just där Christensens Alfabet slutade, diktsviten föds så att säga på nytt och börjar reflektera över sin egen otillräcklighet, som dikt, som ordnande och förskönande av kaoset:

 

jag vill inte skriva det här / vill inte förmå mig att skriva / jag äcklas inför ordnandet en våldshandling ordnandet / av döden till ro

 

Men det skrivs ut ändå, det ordnas prydligt i bokstavsföljens logiska anrättningar. Varför? Varifrån kommer detta behov att, liksom i en besvärjelse, frammana jordens onda på de vita sidorna? Att ordna kaoset.

Jag vet inte. Man behöver inte veta. Det är just det som är lyrikens styrka. Här finns ett barn, en grav, ett jag, en moder. Kanske en förlust. Kanske ett rop efter stöd, från Ma, systrarna Athena, Somaya, Sylvia. Ett försök att fylla tomheten med skriften och samlandet på just dessa nyhetshändelser. Ma är ett verk som inte förklarar sig, det har inget behov att förklara sig. Men den som öppnar sig för dikten, låter detta fasansfulla, vackra brus passera kroppen kommer att bli rikligt belönad.

 

Mats O. Svensson

 

Ida Börjel: Ma. Albert Bonniers förlag, 2014.