Lars D. Erikssons meditation över makten (Ny Tid 11/2014) är intressant, men problematisk. Han utgår från Foucaults maktteori som, liksom Eriksson själv medger, inte egentligen kan analyseras empiriskt eller ”bevisas” vetenskapligt eftersom makten är överallt, och även vetenskapen är en del av maktutövningen. Det är därför lite konstigt när Eriksson säger att Foucault är en ”konsekvent empirist”, eftersom hans påståenden inte kan bevisas empiriskt (samtidigt som flera empiriska antaganden om till exempel fängelseförhållanden inte motsvarar empiriska resultat).
Jag hör till dem som tycker att Foucault borde dras ner från den piedestal där han fortfarande hålls inom humanvetenskaperna och sociologin. Det finns inget vetenskapligt i tanken att vi omringas av en subjektlös, syfteslös makt som bara finns överallt men vars konkreta innehåll vi inte kan säga något om. Även om vi vet hur NSA övervakar oss finns det bakom den ”totala” övervakningen också ett alldeles konkret maktutövande, åtminstone i hindrande syfte.
Förstås är makt som begrepp problematiskt och svårt att studera. Men den foucauldianska utgångspunkten gör makten omöjlig att analysera.
Jag har till exempel funderat över det märkliga fenomen att universiteten (som Eriksson anser vara onyttiga och samtidigt en del av den disciplinära makten!) har reformerats och utvecklats enligt samma modell i hela Europa. Kolleger från Sverige eller England, Italien eller Frankrike ger samma klagovisa: universiteten likriktas, de ställs samma produktivitetskrav, de hierarkiseras, forskningens och undervisningens frihet försvinner, universiteten privatiseras och utomstående intressen släpps in. Hur är det möjligt att dessa reformer har kunnat genomföras i mycket olika universitetskulturer och att förändringen ägt rum mycket snabbt, trots att just universitet tidigare ansågs höra till de mest konservativa och självständiga institutionerna? Det handlar inte om diffus foucauldiansk maktutövning utan om en konkret process där vi ser hur bestämmelserna ändras så att en effektiv, uppifrån-neråt-kontrollerande makt kan förverkligas. Numera kan vi verkligen visa vem som har makten på institutionsnivå, universitetsnivå, ministerienivå, EU-nivå etc. Men vem genomförde detta? Vems makt ligger bakom? Mycket förenklat handlar det om marknadslogiken och det ekonomiska ansvaret. Logiken är följande: finansiärerna vill veta hur medlen används. Staten (samt några privata mecenater) betalar universiteten vilka numera bör använda pengarna möjligast effektivt och nyttigt, rektorn delar pengarna till institutionerna och kräver redovisning, institutionscheferna är ansvariga för sina institutioner etc. Ingenting foucauldianskt här. Men mekanismen har lett till en ganska orwelliansk maktvärld där alla agerar som om de bara själva kontrollerade sina förehavanden – det vill säga de lyder snällt och gör vad som förväntas av dem utan att någon behöver ryta till. Men vi vet ganska bra var makten ligger och varför människorna beter sig som de beter sig.
Eriksson menar också att fast Foucault som utgångspunkt är ytterst tvivelaktig, måste han föredras framom ”normal” vetenskap eftersom den ”fungerar subversivt och antiauktoritärt”. Det är kanske inte det bästa kriteriet för ”bra vetenskap”. I själva verket leder Foucault oftast till en lös vetenskap där forskarna får gurustatus och begreppen blir heliga, vilket leder till att alla tänkbara resultat kan accepteras. Hur foucauldiansk sociologin än var under 80-90-talen, förändrade det inget i universitetens maktutövning. Medan den krassa ekonomiska nyliberalismen har lyckats ganska bra.
J P Roos
emeritusprofessor, Helsingfors
