I Japan talas det inte längre särskilt mycket om Fukushima, trots de fruktansvärda verkningarna av katastrofen. En orsak är kärnkraftslobbyns järngrepp om landets energipolitik, en annan att många japaner väljer att sticka ner huvudet i sanden, skriver Hans Karlsson, frilansjournalist bosatt i Tokyo.
Det var såningstid i den japanska byn Iitate i maj förra året, helt nära Fukushimas havererade kärnkraftverk, och jag stod för första gången i mitt liv ute på en risåker. Solen stekte, och grodorna kväkte med imponerande, kraftfulla (för kraftfulla?) röster runt omkring mig. Jag tog en liten knippe plantor i ena handen och förde ner dem djupt, med rötterna först, i det våta, geggiga. I samma stund som geggan omslöt handen studsade reptilen i mig och slog larm: ”Varmt! Strålning! Fara!!” och handen for upp igen innan några mer komplexa delar av hjärnan hunnit träda in. Den onaturligt varma gyttjan i den vattenfyllda risåkern kom som en överraskning. Till saken hör att gyttjan i risåkrar faktiskt håller en överraskande hög temperatur på naturlig väg. Nerverna hade vunnit över förståndet.
Byn Iitate ligger i skuggan av Fukushimakraftverken, eller vad som återstår av dem. Ingen bor kvar här längre, området är katastrofzon och utrymt sedan kärnkraftsolyckan 2011. En ensam bonde tillhandahåller sina åkrar för experimentell odling och mätningar. Det var där jag fick min ”strålningsskada”. Nu bor här bara grodorna med alltför kraftfulla röster (”Mutanter?” frågar genast reptilen i mig). Vildsvin och apor trivs också förträffligt, i sin okunnighet om dödshotet från kärnkraftsverksruinen i närheten. Byn är ett spöksamhälle, och saknar mänskliga invånare (förutom tjuvarna som ser sin stora chans i de övergivna husen). Här finns också byns patruller som skall hålla undan tjuvarna. Och de gamla, som fick bli kvar i ålderdomshemmet. De skulle utsättas för större påfrestning vid en flyttning än om de bor kvar i hemmet, som är relativt väl isolerat.
Förälskat i kärnkraft
De som saknas fullständigt är mediernas företrädare. I Japan talas det inte längre särskilt mycket om Fukushima, trots de enorma efterverkningarna av katastrofen. Ja, det är kanske inte så konstigt – om man exempelvis får tro Tao Yuichi, en kärnkraftsmotståndare som leder volontärgruppen Resurrection of Fukushima. ”Förklaringen ligger i Tepcos enorma reklambudget”, säger han. Om medierna bråkar stryps den omgående.
Tepco står för Tokyo Electric Power Company, och är det företag som drev Fukushimakraftverken. Det ingår också i en förening för energiproducenter som utövar påtryckningar på regeringen – och som lyckas med sitt uppsåt. Premiärminister Abe Shinzo är orubblig i sin övertygelse om att kärnkraft är svaret på vad som skall bli pelaren i Japans väldiga energibehov, som nu tills vidare måste stillas med andra medel efter driftstoppet som följde på katastrofen.
Men allt det här känner den någotsånär påläste till. Det har författats hyllmeter om kärnkraftslobbyn i Japan, som har ett järngrepp på landets energipolitik. Den informerade mediekonsumenten vet mycket väl att här finns starka aktörer som har för mycket pengar att förlora för att kunna tillåta en nedläggning av kärnkraften – bland dem till och med en fackförening. Även energibolagen har ju arbetare, och de vill ha sina jobb kvar.
Det var också länge sedan Karl van Wolferen skrev sin berömda bok The Enigma of Japanese Power, i vilken han visar hur skuggspelet bland de mäktiga i Japan fungerar, och hur lite mannen på gatan har att sätta emot. Det är Slottet – Franz Kafkas mardrömsvision om en osynlig men allsmäktig elit – men i enorm skala. Det japanska Slottet kontrollerar världens tredje största ekonomi. Det är förälskat i, förblindat av, kärnkraften.
Men allt detta är avhandlat. Så här tre år efter katastrofen den 11 mars 2011, frågar jag mig istället varför en ung japansk dam jag känner mycket väl, som är trettiofem och ultraliberal, intelligent, medveten om Slottet och hatar det, upprepar samma standardparoll som kraftbolagen: ”Vi måste ha kärnkraft för annars rasar vår industri ihop.” Varför har hon svalt paketet med hull och hår när till och med en tidigare kärnkraftsvän, den omåttligt populära Koizumi Junichiro, som ledde Japans konservativa regering före Abe, nu går ut och säger att han blev blåst av experterna. ”De stoppade ett paket lögner i halsen på oss”, sa han för en tid sedan vid en middag med journalisten Okubo Maki.
Strutsar och hyenor
Kanske är min väninnas attityd orubbad för att medierna, som Koizumi säger, ”helt ignorerat” hans uttalanden mot kärnkraft? Men det kan inte vara hela svaret. Unga medvetna japaner känner till Slottets existens. Ändå beslutar de sig för att stoppa huvudet i sanden, likt strutsen som vill glömma flocken av hyenor som snabbt sluter en ring kring den.
Inga nyheter biter på strutsarna. Nya teknologier på energiområdet gör numera nästan dagligen entré. Exempelvis har IBM meddelat att de med hjälp av speglar och två procent av Sahara kan täcka hela världens energibehov. ”Det är nog gott och väl,” säger min strutsväninna. ”Men hur skall den energin fördelas och distribueras då? Vem kontrollerar den?” och har alldeles glömt bort att fråga sig vem som kontrollerar kärnkraften. Eller politiken som rättfärdigar den. Inte är det vi på gatan i alla fall. I Tokyos guvernörsval nyligen förlorade Hosokawa Morihiro, som förklarade att han avsåg att skära ned kärnkraften till noll. Istället valde folket en guvernör som står nära Liberaldemokraterna med Abe i spetsen. Kärnkraft, med andra ord. Och illusionen om fler jobb.
Ännu underligare är att strutsarna har periskop. Undersökningar genomförda av bland andra tidingen Asahi Shinbun visar att majoriteten av tokyoborna trots allt vill bli av med kärnkraften. De ser hyenorna komma galopperande uppifrån Slottet, men ändå rör de sig inte ur fläcken. Varför? Svaret på det kan vara intressant för oss att veta, för en kommande japansk katastrof kan också bli vår egen, i trygga Norden. Det hotet fick till och med Angela Merkel i Tyskland att tänka om – trots att Tyskland är ett industriland med omättlig aptit på energi. Det lappkastet gjorde hon inte utan påtryckningar. Strutsarna vaknar i Europa. Bara i Japan fortsätter törnrosasömnen. Varför?
Synlighet behövs
Kanske är svaret så svårt att hitta därför att frågan är fel ställd. Eiji Oguma, professor historisk sociologi vid Keio Universitet, menar att strutsarna kan göra revolution om de inser att de kan, nej, måste synas. Kärnkraftsförespråkarnas påtryckningsgrupper har ett oproportionerligt stort inflytande på politiker därför att politikerna kan se dem, menar han, och det är de här grupperna också medvetna om. Den lilla fackföreningen för energiindustrianställda i Japan kan bara mobilisera drygt fem tusen röster, men man ser till att finnas i politikernas blickfång. På så vis kan tio kärnkraftsanhängare som hänger upp valplakat överrösta tiotusen i en grå massa som bara visar sig med namnunderskrifter på en lista. Vem skulle läsa en sådan lista, trots allt? Och ingen av de namnteckningarna har en röst, en identitet.
Strutsarna behöver också synas. De behöver tält, så de kan sälla sig till de aktivister som nu byter strategi i Japan. Istället för vapenskrammel utom hörhåll demonstrerar de nu framför premiärministerns residens, framför parlamentet, framför pressklubbarnas byggnader, och har börjat få vissa makthavare att svettas.
Och vi i den lilla minoriteten av före detta strutsar, måste börja nypa våra strutsvänner i bakhasorna. Eller måhända kväka som muterade grodor.
Hans Karlsson
