Indiens sextonde Lok Sabha

Det är dags igen för världens kanske största offentliga spektakel. Om en månade kommer Indiens  800 miljoner röstberättigade att välja medlemmarna i landets sextonde parlament. I landet som plågas av korruption och ineffektiv byråkrati ser hindu-högerpartiet BJP och dess premiärministerkandidat Narendra Modi ut att segra. De senaste månaderna har ändå visat att oväntade förändringar kan ske även i det traditionellt partipolitiskt långsamma landet.

Den sjunde april tar det hela fart – valet av de nya medlemmarna i det indiska underhuset Lok Sabha. Sedan tar det en och en halv månad innan landet med 28 delstater, sju särskilda unionsterritorium och fler än 600 000 byar har tagit sig genom den demografiska strapatsen. Enligt valkommissionen kommer röstningen att ske i nio faser, och för första gången kan väljarna även rösta blankt. Senast den sista maj kommer Indien att ha ett nytt parlament.

Det är ett missnöjt land som går till valurnorna, i ett val som i efterhand kommer att ses som något av epokgörande. Efter några BJP-ledda år kring millennieskiftet, vars ”India Shining” prisades av Wall Street Journal men skrotades av folket, har Sonia Gandhis och Manmohan Singhs United Progressive Alliance (UPA) lett Indien i två omgångar sedan 2004. Men den politiska trovärdigheten ifråga om frontens kärna, Kongresspartiet (INC), har ätits upp från insidan av upprepade enorma korruptionsskandaler, en svackande ekonomisk tillväxt (i tiderna drömde man om tio procent per år, nu är man under fem), en oklar politisk agenda (är man höger eller vänster) och en brist på populära gestalter i partiets kärntrupp.

Premiärminister Singh är urgammal och avlägsen, medan Gandhi-Nehru släktens tronföljare Rahul Gandhi – den 43-årige ordföranden för partiets ungdomsförbund – av många ses som en oartikulerad tölp. Osäkerheten syns i att INC valt att inte presentera någon premiärministerkandidat inför valet, fastän Rahul leder valkampanjen. Kanske vill man minimera den personliga skam som en förlust skulle föra med sig.

Under det senaste året har en hög inflation kommit att tära också på den tidigare respekterade finansministern P. Chidambarams trovärdighet. Rupiens värde har rasat drastiskt, vilket hotar såväl vanliga människors dagliga bröd som de övre medelklassernas drömmar om att skicka sina barn till utländska universitet.

”De minst produktiva fem åren i det indiska parlamentets historia”, kallade utvecklingsminister Shashi Tharoor (INC) nyligen UPA-II i en text för Project Syndicate. Oppositionen har skyllt på kongresspartiets korrupta ineffektivitet, medan den sittande regeringen har anklagat oppositionen för att konstant förhindra reformer genom att medvetet fördröja parlamentets normala funktioner.

BJP vinner

Parlamentsvalet i Indien är samtidigt världens största exercis i folkstyre, och en uppvisning av landets klassklyftor. Det är folket som väljer – röstningsprocenten i parlamentsvalen brukar ligga kring 60 – men det är medelklassens agenda som styr diskussionen. För att behaga folket utlovar man som alltid främst snabba punktlösningar, bland annat gratis vatten och billig elektricitet.

Hälften av Indiens befolkning är under 25 år. Detta innebär både en oerhörd potential och en tickande bomb. Skolsystemet är under all kritik och marknaden erbjuder bara den relativa gräddan jobb. Alla suktar efter snabb tillväxt.

Det splittrade indiska samhällsklimatet och pressen att lyckas, utgör inte någon gynnsam grund för att några mera radikalt reformistiska rörelser skulle kunna skapas – förutom i undantagsfall. Korruptionen på högsta nivå är en av de få frågor som de flesta verkar eniga om. Men ett vidare ifrågasättande av ett hierarkiskt system baserat på tjänster och gentjänster lyser med sin frånvaro.

För eliten handlar valet till stor del om investeringspolitik och skattelättnader. Utländska direktinvesteringar är en av de hetaste frågorna, vare sig det handlar om dagligvaruhandel eller försäkringar. De flesta väljare är desillusionerade på grund av den eviga korruptionen, från gatunivå till kabinettfiffel. I städerna, där Indiens agenda sätts trots att fler än sju av tio indier bor på landsbygden, tror allt färre människor oberoende av klass eller politisk tillhörighet på statliga projekt. Även många av dem som menar sig stå på de fattigastes sida anser att en aggressiv liberalisering av ekonomin är det enda som på kort sikt kan åstadkomma någon förändring.

Allting tyder på att BJP kommer att kamma hem en storseger, större än kring millenieskiftet, då A. B. Vajpayee lotsade in partiet i vad som kom att bli de hittills enda fulla fem åren, som någon annan än INC styrt. Om inget oväntat händer, kommer Narendra Modi att bli Indiens nästa premiärminister. Detta trots hans hindunationalism och trots att hans högra hand och kampanjchef i vågskålsdelstaten Uttar Pradesh, Amit Shah, just nu är anklagad för att vara inblandad i tre mord. Det är väldigt svårt för dem som drömmer om ett sekulärt Indien att acceptera Modi, men samtidigt medger man att INC inte fått mycket till stånd. BJP lever på ”traditionella värden”, ekonomiskt liberalisering och på att profilera sig som ett hederligt alternativ. Modi är förenklaren, en Reagan för Indien. Världens elit är på hans sida. Nyligen utlovade han en bostad åt alla före år 2022. Han personifierar den liberala utvecklingstanken. Några andra alternativ än de två stora vågar de flesta inte ens drömma om.

Frågan är hur mycket Modi kommer att vinna, och vem han måste samarbeta med. Högeralliansen NDA har under de senaste dagarna utvidgats. De mäktiga delstatsledarna och moderpartiets kandidater på delstatsnivå, är i längden de verkliga trumfkorten.

Delstatspolitiken

Delstatspolitiken har sedan åttiotalet varit extremt fixerad vid karismatiska personer, ofta med anknytning till demografiskt ledande (kast)grupperingar i området. Partier sådana som Bahujan Samaj Party i Uttar Pradesh och Telugu Desam Party i Andhra Pradesh har levt på att tilltala en specifik grupp, definierad enligt kast eller någon variant av subnationalism.

Förra året uppenbarade sig plötsligt ett nytt slags parti i huvudstaden, som inte talar i pseudoetniska termer eller lever på att skapa konflikter. Partiets agenda är simpel: att få slut på korruptionen. Även Aam Aadmi Party (AAP, ”gemene mans parti”) kretsar kring sin ledare, men Arvind Kejriwal är inte den typiska populistiska antipolitikern, à la filmstjärnorna som gjort politisk karriär i södra delen av landet. Han är en före detta tjänsteman, och blev känd tillsammans med antikorruptionsaktivisten Anna Hazare.

Kejriwal har sedan starten varit aktiv i kampen för att instifta en ombudsman för korruption, det så kallade Jan Lokpal-lagförslaget. Han är vältalig och direkt, retoriskt mera som Modi än Rahul.

Med den i det vintriga Delhi typiska schalen runt huvudet, och hål i tröjan, bestämde sig Kejriwal för att gå med i partipolitiken. I december ifjol vann AAP oväntat delvalet i Delhi. Ut med Sheila Dikshit (INC) som styrt i huvudstaden sedan 1998, och in med Kejriwal. Lika spektakulär som segern var den nya ministerns avgång 49 dagar senare, efter att han inte fått till stånd någon Jan Lokpal på stadsnivå. I stället gav sig partiet in i den nationella politiken.

AAP har attackerat båda de ledande partierna. I Modis kampanjgrupp har man inte varit speciellt glad. Nyligen stämde en av BJP:s centrala gestalter, Nitin Gadkari, Kejriwal för att den senare hade placerat den förre partiordföranden på AAP:s lista över de ”mest korrumperade”. Kejriwal har talat högljutt om Modis suspekt goda, men föga överraskande kontakter till Indiens ledande industrijättar, främst bröderna Ambanis Reliance. Bland annat hjälpte Modi in Reliance Industries styrelseordförande i det indiska överhuset Rajya Sabha, något som gynnat Kejriwal.

Än så länge är det omöjligt att säga vad AAP:s inverkan på den indiska parlamentspolitiken kommer att vara, eller vad partiets vidare agenda egentligen är. Att Kejriwal så snabbt stigit in på landets främsta politiska scen är hur som helst ett gott tecken, i ett land vars politiska elit helst inte vill låta några oinbjudna nykomlingar ta plats.

 

Otso Harju

 

Källor: Project Syndicate, Reuters, The Hindu, Tehelka, Economic Times, DNA, Outlook.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *