Farida Sultani är dömd för mord. Hon var 12 år när hon giftes bort med en äldre man som tvingade henne att prostituera sig. Mer än tio år av övergrepp senare tog hon lagen i egna händer.
– Jag ångrar mig inte, säger hon. Jag är mycket friare här i fängelset än jag var i hans hus.
Farida Sultani var bara ett barn när hon tvingades gifta sig med en tio år äldre man. Hon ville inte, men familjen hade bestämt sig.
– Jag var väldigt ung, 12 år, men jag hade inget val, säger hon.
Kort efter giftermålet valde maken att flytta till en annan del av Afghanistan. Det var då Sultanis helvete började.
– Mina 13 år med honom var fyllda av svårigheter. Han jobbade inte, istället tog han betalt för att andra män skulle få ha sex med mig. Det var inte vilka män som helst, det var farliga människor.
Farida Sultani är i dag 32 år gammal. Under hela hennes livstid har hemlandet härjats av krig, och liksom många jämngamla har hon knappt fått någon skolgång alls. Inlåst i hemmet kunde hon varken vända sig till vänner eller myndigheter. När familjen ringde tvingades hon ljuga om att allt var bra. Och de lokala religiösa ledarna vägrade hjälpa.
– Jag försökte få skilsmässa men det gick inte. Och jag kunde inte säga vad som hände till någon, jag skämdes för mycket.
Blicken är både sorgsen och stolt när Sultani berättar. Om rädslan för att makens våld skulle börja gå ut över de tre barnen, och om hur ett drastiskt beslut långsamt växte fram ur hennes desperation. När alla andra alternativ var uttömda valde Sultani att överleva.
– Det jag gjorde mot min make är ett brott. Men han var också kriminell, och jag kunde inte längre.
Sultani dödade sin make och dömdes till tio års fängelse för mord. Sedan fyra år sitter hon inspärrad i Herats kvinnofängelse, tillsammans med 156 medfångar och 80 barn.
Hennes historia är inte unik. När afghanska kvinnor fälls för mord är offret nästan alltid maken, och brottet har genomgående föregåtts av grovt våld i hemmet. I många andra rättsystem skulle Sultani och hennes olyckssystrar ha ansetts agera i självförsvar, eller fått kraftigt reducerade straff till följd av förmildrande omständigheter.
Förövarna får inget straff
Men att kvinnor döms för mord är trots allt ovanligt. I Herat, liksom i resten av landets kvinnofängelser, har de allra flesta fällts för så kallade moraliska brott. Det kan handla om sex utanför äktenskapet – zina – eller om att kvinnor rymt hemifrån. För att fly en make som slår, för att slippa bli bortgifta eller för att få vara med någon de älskar men som familjen inte accepterar.
För Mis Adila, 21 år, handlade det om att hon blev kidnappad.
– Det var några pojkar som tog mig. Efter två månader släppte de mig på en gata mitt i Herat. Jag gick till polisen och anmälde dem men de låste in mig i stället.
Straffet blev två års fängelse. Adila har avtjänat fyra månader.
– Afghanistan är väldigt konservativt, säger hon. Om en flicka rymmer anser samhället att det är skamfyllt. Det är samma sak om du blir kidnappad. Jag är här på grund av vår kultur.
Liksom många medfångar är Adila ung. Hon berättar gärna om sina upplevelser. Om orättvisan i att hon, offret, dömdes medan förövarna gick fria. Men hon vill inte prata politik. Inte säga någonting om vad det offentliga Afghanistan borde göra för att skydda unga kvinnor och flickor.
– Jag vet inte, ni borde ställa frågan till Maria Bashir.
Maria Bashir är landets enda kvinnliga delstatsåklagare och en galjonsfigur för det Afghanistan som kämpar för att förena tradition och modernitet. Hon har prisats av USA:s utrikesdepartement och lever under konstant dödshot från talibanerna. Och hon har gjort sig känd för att förfölja moraliska brottslingar hårdare än någon annan åklagare i landet.
– Jag besöker fängelset varannan månad. Kvinnorna säger att de har problem med sina familjer, att de har blivit slagna, men de ljuger, säger Bashir.
Uppgifterna om att felaktigt dömda kvinnor blir inlåsta avfärdar hon bestämt.
– När du går dit säger alla att de är oskyldiga, för att de vill bli frisläppta. Men vi åklagare utreder varje fall innan vi skickar det vidare till domstol.
Samma sak säger general Amir Mohamad Jamshid, chef för den afghanska motsvarigheten till Fångvårdsväsendet och högste ansvarige för situationen i landets fängelser.
– Saker som ni kommer att få höra från flickorna är inte sanna. Om en 16-årig flicka säger att hon bara log mot grannpojken så ljuger hon för det mesta. Då hade hon kanske blivit slagen av sin bror, men hon skulle inte ha hamnat i fängelse om det inte bevisats att hon begått ett brott.
Tvingas gömma sig
För många är inte tiden i fängelse det värsta med att bli dömd, istället är det osäkerheten om vad som väntar utanför murarna som skrämmer. Enligt siffror från Human Rights Watch fruktar en tredjedel av landets kvinnliga fångar att bli mördade när de släppts fria. I ett härbärge på en hemlig adress har detta skräckscenario blivit 25-åriga Noor Bibis vardag.
Hon rymde från en misshandlande make och dömdes till fem års fängelse.
– Afghanistan är ett traditionellt land. En kvinna är bara god så länge hon är tyst. Om hon höjer rösten tolkas det som brist på respekt, och det spelar ingen roll om det är för att hon blivit misshandlad, säger Meena Haqdad från organisationen Women for Afghan Women, som driver härbärget.
– Vi säger inte att det är bra att rymma, men det är varje kvinnas rättighet om hon blir illa behandlad.
Sedan straffet avtjänades har Bibi tvingats gömma sig. Familjen anser att hon vanhedrat dem.
– De vill inte att jag ska återvända, jag fick skulden för allt som hände.
Nu har en kusin föreslagit äktenskap. Bibi tänker tacka ja. På härbärget kan hon inte stanna för evigt, och att leva som ensamstående kvinna är en social omöjlighet.
– Han har redan en fru men inga barn. Jag har ingenting och det här är min enda möjlighet. Om det är kärlek? Jag vet inte, säger hon och rycker på axlarna.
Noor Bibis två barn bor hos makens familj. Hon säger att hon inte saknar dem men ögonen är glansiga.
Frihet i fängelset
I Herats kvinnofängelse har klockan passerat tolv och eftermiddagssolen kastar skuggor över rastgården. En grupp kvinnor tvättar medan barn leker kurragömma bakom lakan och klädesplagg. Vissa kom hit som små med sina mödrar. Andra är födda här och har levt hela sitt liv bakom galler.
Samira har tillbringat fyra av sina sju år innanför murarna. Farida Soltani ler när dottern kommer och drar i hennes klänning. Utanför väntar ytterligare två söner på sin mor.
– Om Gud vill får jag återförenas med mina barn. De kommer att vara stora då, säger Soltani.
Som barn hade hon inget val. Hon förlorade sin frihet när familjen gifte bort henne. Som vuxen valde hon själv. Ett slags fångenskap framom en annan.
– Jag ångrar mig inte, säger Soltani. Jag är mycket friare här i fängelset än jag var i hans hus.
Ivar Andersen
Foto: Christoffer Hjalmarsson
Läs också:
”Kvinnans ord betyder aldrig något”
Fängslades för att ha rymt med sin pojkvän
