Den isländska författaren och poeten Sjón dödsdansar in i sitt samlingsverk Stensamlarens sång med dikten ”danse grotesque”, där flera mördade kvinnor hittas i diken, skjul och sovrum för att sedan bildligt få dansa på samma givna platser. Diktens titel anspelar på danse macabre, en medeltida allegori för döden. Däremot blir dikten i sig inte passiv, då kropparnas nedbrytningsprocess får sin egen groteska, men finstämda koreografi.

Läsare som inte tycker om makabra dikter ska inte låta inledningsdikten avskräcka. Stensamlarens sång innehåller dikter som är skrivna mellan åren 1978 och 2013, och erbjuder således ett brett spektra av teman och stil. Sjón har med sin poesi och sina romaner under årens lopp erhållit bland annat Nordiska rådets litteraturpris och skrivit sångtexter åt Björk, och nu har hans dikter också kommit ut i en svensk samlingsvolym i översättning av John Swedenmark.

Själva titeln Stensamlarens sång är en översättning av titeln till Sjóns samling och titeldikt Söngur steinasafnarans från 2007. Sjón är inte rädd för att kasta första stenen på sina män och kvinnor, inte ens katter går säkra i dikten ”Stenar”: ”Jag har fått en sten i huvudet – min exfru fick en sten i huvudet mitt / framför ögonen på mig – en gammal klasskompis till mig har fått en / sten i huvudet”.

Stenen som ord och handling blir ett mantra i dikterna, men trots att stenkastande lätt associeras till anklagelser, finns det också ömhet i stenskildringarna: ”jag minns törsten och mörkret / jag minns enkelriktade gator / jag minns återvändsgränder / och dig”.

Titelsamlingen har gett flest dikter åt samlingen, men Den blinde mannens cykel (1982) och Mörka figurer (1998) är också välrepresenterade, och lite spretigare till sin tematik. Den påtagliga kroppsligheten i ”danse grotesque” är en röd tråd i författarskapet och återkommer på flera ställen, som i dikten ”Finsk trollformel” där ben och brosk blir speldosor och ”den inre människan / lyssnar på sig själv”, hur organen gråter och skriker. Det sjunger i kropparna som Sjón framställer. Förutom kroppen är naturen ett genomgående tema hos Sjón.

Jag hade önskat en klarare uppdelning mellan de olika diktsamlingarna. Nu följer dikterna efter varandra utan titelsidor som anger verk och årtal, däremot finns det längst bak en innehållsförteckning där det framgår. Produktionen presenteras inte kronologiskt, och trots att vissa diktsamlingar utgör en starkare tematisk helhet än andra, känns följden logisk.

Som en presentation av Sjóns poesi är Stensamlarens sång en mångsidig, men ändå mycket enhetlig samlingsvolym.

 

Satu Laukkanen

 

Sjón: Stensamlarens sång.
Rámus förlag, 2014.
Översättning av John Swedenmark.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.