Jag läste nyligen Nora Hämäläinens kolumn ”Nyliberalismen, (meditation över)” i Ny Tid 7/2014. Jag hade just avslutat en kort text om EU och nyliberalismen, som omedelbart gav mig dåligt samvete. Ännu en alltför schematisk analys av ett komplicerat problem. Jag hade föralldel försökt mig på det som Hämäläinen kallar en politisk rationalitetskritik. Men texten övertygar kanske bara mig själv.

Jag kommer därför i denhär kolumnen att titta lite närmare på det ”post-foucauldianska” maktbegreppet som jag här försöker återge i dess foucauldianska form. Också det begreppet är långtifrån oproblematiskt, även om det är synnerligen fruktbart på sina egna områden.

Michel Foucault förkastar för det första den holistiska historieuppfattningen. Historien kan bara studeras utifrån fragment, utifrån händelser och situationer. De enskilda fragmenten iakttar sin egen logik och sin egen periodisering, men de kan paradoxalt nog utgöra delar av en global samhällelig maktstrategi. De historiska förändringarna är icke-kontinuerliga och de är samtidigt motsättningsfulla och slumpmässiga. De vetenskapliga teorierna om till exempel historiens gång är alltid sammanbundna med maktförhållandena, det vill säga sanningen som vetenskaplig teori ingår i makten.

En central tanke i Foucaults produktion är att det uppstått en ny form av makt, maktens teknik eller hellre: tekniker, som är på väg att åsidosätta den gamla juridiska och politiska makten. Denhär nya formen av makt kan bara studeras på ett nytt sätt och med nya metoder. Det som kännetecknar den nya makten är att den är produktiv; den producerar kunskap, njutning, hälsa, trygghet, välfärd, men den producerar också motstånd. Den är alltså inte repressiv som den juridiska och politiska makten. Den är normaliserande, övervakande, arkiverande, registrerande och klassificerande. Den nya makten är disciplinär.

Humanvetenskaperna är en del av denhär disciplinära makten – såsom exempelvis medicinvetenskapen, psykiatrin, kriminologin, pedagogiken och socialt arbete. I sin renodlade form är den disciplinära makten kunskap, vetenskap, olika typer av institutioner, tekniker, praktiker och så vidare.

Makten är således inte utfärdande av normer och inte heller iakttagande av normer. Norm i dethär avseendet är normal!

Maktanvändningen måste därför alltid analyseras konkret, situationsbundet, genom att undersöka hur den fungerar och hur den sker. Den bör inte analyseras utgående från till exempel dess fastställda syften och ändamål. Den bör undersökas nerifrån upp, från dess yttersta gränser (fängelser, mentalsjukhus och liknande anstalter). Och i den undersökningen bör man alltså utgå från tekniker och praktiker. Foucault glömmer aldrig att understryka att den disciplinära makten bör undersökas utifrån en strategisk modell, därför att makten de facto är ett system av maktförhållanden.

Det Foucault säger om de antiauktoritära strider såsom de tar sig uttryck i de samhällen vi lever i idag är av utomordentligt intresse. Han menar att dehär striderna i första hand riktar sig mot maktens följder och inte mot vem som brukar makten. De eftersträvar inte ”befrielse” eller emancipation (ett begrepp som flitigt användes för några decennier sedan) utan i stället uppnående av konkreta (och lokala) mål. De riktar sig mot de följder av makten som anknyter sig till kunskap, kompetens och meriter men också till hemlighållande, manipulering och mystifiering. Alla dehär striderna är strider mot maktens tekniker (disciplin, normalisering, övervakning och kontroll).

Det finns en hel del frågor som uppstår i samband med Foucaults rätt programmatiska texter. Jag tar här bara upp några av dem som jag satt frågetecken vid.

För Foucault är alla humanvetenskapliga teorier maktberoende. Det betyder att också teorier om sanningen är en del av ”the regime of truth” och ”the politics of truth”. Vi är med andra ord inte i stånd att ifrågasätta något maktsystem, inte ens i namn av sanningen. Därför finns det överhuvudtaget inte några legitimitetsproblem i de foucauldianska texterna. Maktsystemen producerar endast den sanning de behöver. Men inte nog härmed, ”frigörelse” är inte möjlig i något system. Bara det lokala motståndet är möjligt. Men motståndet leder aldrig till emancipation; det leder enbart till uppkomsten av nya maktkonstellationer.

Det är givetvis Foucaults obarmhärtiga förkastande av den holistiska historieuppfattningen som lett honom till denhär något tvivelaktiga relativismen. Sanningen, om den finns, hittar vi bara i fragmenten och de ”globala strategierna”. Hans konsekventa empirism tvingar honom att inte acceptera sådana värdeladdade begrepp som ”legitimitet”, vilka åtminstone hittills fungerat som kritiska måttstockar för bedömningen av olika samhällens samhälleliga och politiska godtagbarhet.

Det finns likväl också andra frågetecken som jag här inte kan förbigå. För att ta ett exempel: han påstår att då de enskilda teknikerna förenas med andra tekniker och praktiker och därvid förvandlas till globala strategier, ser vi varken deras ursprungliga mål eller subjekt. Vi har alltså ett forskningsprojekt utan både subjekt och syfte. Vi har bara handlingar som påverkar andra handlingar.

Särskilt lättsmälta är dehär tankegångarna med förlov sagt inte. Men jag erkänner att den forskning som bedrivs i denhär andan kan fungera subversivt och antiauktoritärt. Och det är mer än man kan säga om den humanvetenskapliga forskning som idag bedrivs vid våra universitet.

Jag återgår till Nora Hämäläinens kolumn och hennes ursprungliga fråga: hur ska vi beskriva vår samtid? Hon avfärdar det idag så populära moraliserande perspektivet som inte lär oss någonting nytt. Hon avfärdar också den moraliserande systemkritiken på liknande grunder. Mera förståelsefull är hon inför studier som tar sin utgångspunkt i politisk rationalitet. Själv kommer jag här att tänka på gamle Max Weber och hans sociologiska produktion. Hämäläinen föreslår för sin del ”ett slags post-foucauldianskt maktbegrepp som utgår från makten särskilt i moderna expertsamhällen”. Det är en idé jag lätt kan omfatta. Men då måste vi vara på det klara med att det foucauldianska perspektivet utesluter alla slag av makroanalyser, att det inte tillåter normativ kritik, att maktanvändningen i sista hand är subjektlös och utan identifierbara syften. Makten finner vi främst i tekniker och praktiker, vilka med tiden förvandlas till strategier. Här avslutar jag min meditation.

Skrid till handling!

 

Lars D. Eriksson

1 kommentar

Ernst Mecke 18 mars, 2014 - 00:19

Having read Nora Hämäläinen’s piece in Ny Tid 7/2014, Anna-Karin Friis’ answer to it in Ny Tid 10/2014, and now Lars D. Eriksson’s ”Meditation …” in issue 11/2014, and each piece a number of times, I feel now myself a bit like meditating.
Perhaps I should say first that I did not read Foucault, but still have some reservations about him: to the US American philosopher John Searle he was explaining over a cup of coffee that ”if one wants to be taken serious as a philosopher in France, at least one third of one’s production has to be completely impenetrable rubbish”. Psychologically that may be understandable, and is certainly not Foucault’s fault, but it leaves one to doubt how helpful any text from that production might be if one wants to arrive at CLEAR ideas.
After this: how to describe our society (and the concept of power in it)?
As to power, in a settled, civilized and highly complicated society like ours it does usually not come any more ”from the barrels of rifles” (as Mao Dse Dong expressed it) but is rather experienced (by its victims) as a feeling of helplessness during interaction with a system which consists of groups of professionals who all had enough trouble learning the routines and the ideology of their profession and now follow those rather blindly. The givers of laws do try to arrange these groups of experts in such a way that a functioning society will result, but in practice it will happen easily that the different groups of professionals counteract and harm each others’ purposes (unintentionally, just by each following their routines) while the observer will often be reminded of Kafka.
In a democracy like ours there is at least the possibility to react to the most obvious cases of resulting nonsense by organizing some protest or by voting some government out of office, but attempts to improve the system by making laws will very easily mainly add to the system’s anyway overwhelming complication and help only a little (especially in the long run). To more radical minds will easily occur the idea of trying a revolution, to abolish the whole system and replace it at one stroke by something better, but there tends to be little idea how the hoped-for new system would/could function in detail, and even if the revolution should succeed, in the new system there will (nowadays) have to be groups of professionals who will automatically tend to follow their routines (see above).
Altogether, how/from where to get a clear idea/view of the WHOLE system (which might be needed as a precondition for any lasting improvement)?
For the understanding of the economy and the tendencies/development in it, the ideas of Marx seem still quite helpful. But when looking at ALL of society it may be best to stick to the one factor which is at work EVERYwhere, i.e. at humans and their psychology (including their subconscious tendencies (those which they will perceive as a matter ”of course”).
Of course there is a widespread and strong emotional resistance to psychology. People will generally not like the idea that to some experts they look in fact pretty predictable – it makes them feel inferior to the experts, and they do not like that feeling. But in order to predict where there may well occur some mismatch between those groups of experts and their routines, psychology could be indeed very helpful.
As to the question from where to get a good psychological theory, I should like to point to the way how Anna Rotkirch was not very long time ago discussing the question how fitting fathers might be for looking after small children. The way how she was using her material seems to me very worth following up further.
As a result of the present meditation session this may be enough, but for arriving at clearer and more detailed ideas it would of course be good to continue this debate in some form (after 1968 a study circle would have been the usual way, but what would be nowadays a fitting method? A blog?).

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.