Andrew Eriksson har varit bokhandlare i nästan trettio år. Än lever de finländska antikvariaten, men Eriksson är en av få som satsar på verkligt gamla böcker. I fjärde och sista delen av Ny Tids bokhandelsserie är det Runebergs antikvariat i Tölö som står i tur. Samtalet kretsar kring rörlighet, samlarkultur och bristen på bokhyllor.
– Du vet när man är ute och promenerar och utanför ett nybyggt hus får syn på en skylt där det står ”visning”, och så tänker man: vi går in och tittar. Det är en bostad på 150 kvadrat och där är alla de där jättestora fönstren och så undrar man var arkitekten har tänkt sig att man ska placera en lång bokhylla.
Stora bokhyllor och böcker ”som en fond för livet”, som Andrew Eriksson uttrycker det, har inte på sistone stått speciellt högt i kurs. Dagens drömbostad är rent vit och möjligast tom. Det är ett intressant mikrosociologisk fenomen som Eriksson säger sig ha diskuterat med en svensk kollega: tittar du på bostadsannonser i tidningar eller på nätet, syns sällan några bokhyllor.
Stora boksamlingar samlar inte bara damm, utan binder också ägaren fysiskt till ett visst ställe. De som hjälpt sina kompisar att flytta från en hyresbostad till en annan, vet att boklådor är bland det jävligaste att kånka fem våningar upp. Vi är rörligare än någonsin tidigare, av tvång och av egen vilja.
– Det är helt klart att folk plågas mera nuförtiden än förr av att ha mycket saker. Böcker har i många fall förvandlats till ett bekymmer och ett problem. Det är svårt att greppa det där ibland, säger Eriksson som samtidigt skrattar åt sina egna boklager.
Andrew Eriksson är en av de främsta antikbokhandlarna i Finland, och lever till stor del på en skara trogna samlare som han under åren byggt upp professionella förhållanden med. Han säger sig gilla vem som helst som seriöst försöker skapa en samling, vad den än handlar om.
Allt specifikare intressen
Enligt Eriksson fanns det förr många som byggde upp väldiga samlingar inom relativt breda områden, exempelvis äldre finländsk litteratur. Nuförtiden är det betydligt mera specialiserade intressen som gäller, och det visuella har fått en mycket större betydelse, speciellt bland yngre samlare.
Eriksson säger sig alltid ha varit svag för den visuella sidan, så som pärmkonst. Även samlarnas väldigt specificerade önskemål är en drivkraft för honom, då de ger upphov till ett slags detektivlek där han försöker hitta sådant som ännu skulle platsa i en viss samling. Ofta gäller det någon obskyr pamflett.
– Det som de flesta av mina kunder saknar är det underligaste och svåraste som man kan tänka sig, men som på något sätt anknyter till deras område, säger Eriksson.
– Bakom lusten att samla ligger för en del inget konstigare än själva glädjen i att lyckas, för andra en halvallvarlig odödlighetstanke – ”något där ute väntar ännu på mig” – eller helt enkelt ett intresse för släkt- eller orthistoria, spekulerar Eriksson. Vad det än är, så skall det vara roligt att samla.
Eriksson förnekar att samlandet skulle vara en klassfråga, vilket många kanske tror. Bland hans främsta kunder finns människor från vitt skilda bakgrunder, allt från busschaufförer till sprängämnesexperter.
– Det är klart att vill du samla på inkunabler (böcker från boktryckarkonstens början, cirka 1450–1500) eller något annat väldigt dyrt, så kräver det ju massor med kapital, men du kan bygga upp en jättetrevlig boksamling med ganska lite pengar.
– ”Vanliga” böcker, framför allt nyare skönlitteratur, har blivit allt tråkigare, medan det är det ovanliga som driver en framåt. För den enskilda bokhandlaren är specialiteter viktiga också för att man kan utgå från att allt vanligt finns att få på nätet. De riktiga rariteterna cirkulerar fortfarande offline, säger Eriksson.
Förändrade vanor
Fastän Eriksson specialiserat sig på bibliofilerna, diskriminerar han inte dem som bara vill ha något intressant att läsa. Antikvariaten är väldigt viktiga även när det gäller att erbjuda klassiker.
– Det finns ju nästan inga vanliga bokhandlar längre. De försvann under loppet av så där fem år. Antikvariaten har ju redan länge också fungerat som kvartersbokhandlar.
Därför har Eriksson ett skyltfönster och ett ”så roligt urval som möjligt” i sin affär. Men samtidigt är hela butiken något av en kuliss, en fasad för den verkliga handeln.
– Böckerna som finns här i butikens hyllor har allt mindre betydelse. Folk har förändrat sina vanor. För tjugo-trettio år sedan hade jag många kunder som kom hit och gick igenom hyllorna bok för bok.
– I dag har människor mindre tid – eller åtminstone tror de att de har det. Visst vågar människor komma in också bara för att titta, men oftast gäller ärendet något i skyltfönstret eller något speciellt de letar efter.
Enligt Erikssons uppskattning finns det i Helsingfors fortfarande upp till trettio antikvariat, och på bokmässan samlas kring femtio aktörer från hela landet. I Sverige är situationen väldigt annorlunda – på bokmässan i Göteborg fanns det färre än en handfull antikvariat representerade.
Eriksson är alltså enligt egen utsago ”inte en av de värsta pessimisterna”, trots att få eller inga nya unga bokhandlare har kommit till branschen på länge. Och helt nyligen lär några bokhyllor ha synats till i bostadsannonserna.
Otso Harju
