Efter tre månaders ihärdiga demonstrationer kom slutligen en vändpunkt i Kiev, Ukraina. Urban Hamid besökte Majdan under ett par dramatiska dagar för en vecka sedan.
Det har precis börjat skymma när jag är på väg till Majdan, på ukrainska betyder ordet torg och kommer från arabiskan. Men det har kommit att betyda så mycket mer. Nu har det också kommit att symbolisera en plats där man diskuterar politik, en plats där man protesterar och visar sitt missnöje mot regimen. Det är den 21 februari och det har gått en dag sedan 20 demonstranter dödades av krypskyttar. Det har gått exakt tre månader sedan protesterna inleddes mot president Viktor Janukovytj för att han förkastade en överenskommelse, som gick ut på att Ukraina skulle stäkra banden till EU, och istället närmade sig Putins Ryssland.
Folkvimlet tätnar ju närmare jag kommer Majdan, epicentret i Kiev för folkupproret mot Janukovytj. Det blir svårare och svårare att ta sig fram. Ett långt begravningsfölje med hundratals människor rör sig sakta framåt med beslutsamma steg, sorgsna blickar och sänkta huvuden. Trots att många i följet inte är uppklädda i svarta kostymer och fina kläder, utan i uniformsliknande kläder som är smutsiga och slitna, känns det högtidligt och värdigt. I en kista, som respektfullt bärs av några män, skymtar jag ett mansansikte som sticker upp vid huvudändan av kistan.
Längs den breda och imponerande huvudgatan, Kreshchatykgatan, som skär tvärs igenom Majdan och stora delar av det centrala Kiev, har demonstranterna byggt barrikader som är 3-4 meter höga, bestående av bråte, gatstenar och bildäck. På toppen vajar många blågula flaggor – den ukrainska. Vid de platser där man fruktar ett anfall står demonstranterna utposterade väldigt tätt, beväpnade med påkar, basebollträn, knivar, järnstänger, klubbor eller vad man nu hittat som kan användas som vapen. Det är mest män, framförallt unga män, som vaktar Majdan, men även några enstaka kvinnor. De är klädda i uniformsliknande kläder, många bär sköldar. Nedanför de höga murarna ligger gatstenar och Molotovcocktails prydligt uppradade. I mitten av den breda boulevarden står det ena tältet efter det andra, där olika grupper kamperat sedan början av folkupproret.
Rykten
Nästa dag går jag in i den byggnad som fungerat som Kievs kommunhus. Det var här som stadsfullmäktige hade sitt säte. Men idag har det kommit att bli ett slags högkvarter för de olika grupperingar som demonstrerar på Majdan. En äldre man från västra Ukraina, med ett runt ansikte, klädd i en snygg ny nötbrun läderjacka av midjelängd, vänder sig till mig och min tolk:
– Dom borde ha skjutit presidenten när han flydde ut ur Kiev.
– Har presidenten flytt? frågar jag genom min tolk.
Mannen hävdar att det ryktas att Janukovytj lämnat Kiev och försökt lämnat landet. Jag frågar andra men alla ser dystra ut och säger att det kommer att dröja innan han ger upp.
I bakgrunden hörs ett sorl från ett femtiotal personer som sitter framför en stor tv-skärm och lyssnar på hur en av oppositionsledarna, Vitali Klitschko, talar i parlamentet. Mannen säger leende:
– Han är en god man. Och modig är han dessutom!
Han syftar på hur Klitschko kvällen innan stått i strålkastarljuset och vänt sig till demonstranterna på torget och talat och blivit utbuad. Men, säger han:
– Han är inte redo för politik ännu!
Skuldkänslor
I det gigantiska pampiga rummet, som normalt används av kommunfullmäktige, har man skärmat av en avdelning som används som en liten provisorisk klinik för mindre åkommor och lättare blessyrer. Här står Aleksej Antoninko-Kosanov, 39, från Kiev och ser till att inga obehöriga tar sig in. Trots att det är stökigt och kaotiskt lyckas han behålla sitt lugn och svarar på frågor och visar människor tillrätta med ett stort leende. Han berättar att trots att de bara ska ta emot lättare skador, fick han tidigare i veckan hjälpa till med att bära in två döda demonstranter. I torsdags kom det in en man vars bror dödats på Majdan-torget. Brodern till den döde hade brutit ihop berättar Antoninko-Kosanov:
– Han grät och skakade i hela kroppen och ville ta sig härifrån. Så jag var tvungen att hålla fast honom medan han fick en lugnande spruta.
Gråtande berättade mannen för sjukvårdspersonalen att han och hans bror hade kommit överens om att de inte skulle bryta den mänskliga kedja, som de format tillsammans med andra, för att hindra demonstranter från att ge sig på polisen. Men kedjan bröts och brodern dödades av en krypskytt mitt framför ögonen på honom. Den överlevande brodern brottades med en enorm skuldkänsla. Å ena sidan kände han att han skulle vilja återvända till Majdan och kämpa vidare tillsammans med sina kamrater, å andra sidan kände han ansvaret för sin döde brors dotter, som nu blivit faderlös. Just den typen av problem – trauman, skuldkänslor, vanmakt och även aggression – är något som psykologerna som arbetar på torget kommer i kontakt med.
Försiktigt hopp
Jolanta Bochkerova är en ung psykologistuderande som arbetar frivilligt med att hjälpa de människor som behöver pyskologisk hjälp. Det finns ett stort behov av att prata ut och få hjälp på grund av traumatiska upplevelser som många haft i samband med upproret mot Janukovytj-regimen. Kvinnor är bättre på att hantera situationen för de är inte rädda för att gråta eller visa sina känslor, säger hon. Värre är det med männen som är mer slutna. De ber inte ens om hjälp. Bochkerova har lagt märke till att aggression börjar bli ett stort problem. Det finns fall där människor som brutit samman och till och med tillgripit tillhyggen och velat springa mot polisen:
– I fredags hade en krypskytt tagits till fånga och det fanns demonstranter som ville slita honom i stycken. En präst fick gå emellan för att stoppa folkmassan. Men det här något extremt för vi är egentligen ett fredligt folk, förklarar Bochkerova.
Hon tror att det kommer att uppstå stora problem med trauman och psykiska problem, såsom posttraumatisk stress, hos många människor när konflikten upphör.
Vad varken jag eller Bochkerova vet är konflikten redan är slut, att mannen som påstod att presidenten har lämnat Kiev hade rätt. Bara några timmar senare när vi går förbi Kommunhuset i Majdan, har någon ställt ut ett blåmålat piano på trottoaren utanför. Ett trettiotal persononer står runt omkring medan någon spelar en ukrainsk folksång på det något ostämda instrumentet. En man i uniform och med en gammal soldathjälm på huvudet verkar leda allsången. Några dricker något slags sprit ur ett plastglas. Fler och fler människor strömmar till torget. Nationalsången spelas. Den fängslade oppositionspolitikern Julia Tymosjenko, som frigivits efter tre års fängelse, håller tal på torget.
Firandet av att presidenten och därmed regimen störtats är väldigt försiktigt och nedtonat. Många sörjer alla de människor som dödats under dessa tre månader. Och många är nog väldigt försiktiga med att ta ut segern i förskott. Alla vet att landet står inför enorma utmaningar. Ekonomiskt och politiskt är landet instabilt. Oppositionen är splittrad. Demonstranterna kommer inte att lämna Majdan förrän presidentvalet för att försäkra sig om att deras röst ska kunna höras.
Urban Hamid
