David Foster Wallaces texter i urval är en bra inkörsport till ett egensinnigt författarskap. Eller något att knappra på i väntan på huvudmålet.
Esterházy, Nádas, Bolaño… Varje gång jag hittar en ny favoritförfattare verkar det som om alla håller på och läser denne. Okay, det har förstås att göra med att jag brukar läsa dem i översättning men i alla fall, och vad gäller David Foster Wallace kom hans egentliga genombrott först på senare år. Både översättningen av debutromanen Systemets sopkvast (i nyupplaga, ursprungligen kom den 1989) och den som blev hans sista, Blek kung, kom ut 2012, och nu förra hösten (jag vet, jag vet, jag är lite sen) kom inte alls översättningen av Infinite jest, som alla hängivna Wallace-läsare som föredrar att läsa honom på svenska hade förväntat sig, utan ett urval av hans kortare texter. Och inte ens ett urval noveller eller essäer, utan både och, som om man av hans tre novellsamlingar och två essädito med nöd och näppe kan skrapa ihop en hygglig volym, vilket förstås är dumheter. Dessutom innebär det att det inte i första hast blir någon ny utgåva, det vill säga sannolikt ingen utgåva alls (såvida man inte planerar att ge ut ett nytt urval lite längre fram, men det tror jag mindre på) eftersom det inte kommer att finnas något mer att ge ut – förutom Infinite jest då, alltså.1
Nå i alla fall, allt finns ju på engelska för dem som läser engelska hyggligt, också om det faktiskt förutsätter en viss förmåga eftersom Wallaces prosa inte alltid är lättuggad. Vill man kategorisera honom är han en språkekvilibrist i kategorin maximalister (han beskriver inte ett fenomen med ett ord om han kan använda tre), vilket inte skall förstås som en oförmåga att hitta rätt uttryck, utan snarare som en språkets bristfällighet i att återspegla verkligheten. Det gäller inte alltid och överallt, i Texter består första delen av en handfull essäer, några om det näraliggande ämnet tennis (som före detta lovande tennisjunior skriver Wallace om det med en självskriven grenkännedom, och beskriver mycket underhållande sin egen begåvning för att bedöma vindens påverkan i det vindpinade Mellanvästern där han växte upp – när det inte blåste klarade han sig genast sämre), om hummerätning (på en etisk nivå som bör ha varit rätt svårsmält i den tidskrift där essän från början trycktes, Gourmet, konstigt nog (att den trycktes alltså)) och om verkan av 9/11 i Bloomington, Illinois. Också om de här texterna är en smula omständliga erbjuder de inga större läshinder, de är skarpsinniga och gedigna och förenar avantgardeförfattarens ironiska position med en fast förankring i amerikansk livsstil och (mass)kultur.
Ironi och mörker
Wallaces begåvning omfattade förutom tennis också filosofi och matematik, det var alltså en på många områden briljant ung man som 1987 debuterade med Systemets sopkvast (en roman som, enligt honom själv senare, verkade vara skriven av ”en mycket smart 14-åring”). Debutromanen har kanske en pubertal uppkäftighet och förefaller hävda att verkligheten inte bör tas på så stort allvar, den är ännu inte riktigt den Wallace som genom de därpåföljande novellsamlingarna blir något av en kultförfattare, en i det här skedet ännu smal sådan, kanske framförallt en författarnas författare. Det sker genom den språkliga bredden och överdådet, fascinationen för fakta kombinerad med en hejdlös fantasi, de exakta observationerna och den fiktiva uppfinningsrikedomen (i Texter representeras den här perioden framför allt av den briljanta långnovellen ”Små ryggradslösa djur”, som utspelar sig i frågesporten Jeopardys miljö och som genom sin tematik bildar en fortsättning på debutromanen, den är också ett bra exempel på Wallaces suveräna handlag med tragikomiska, detaljskarpt ciselerade karaktärer).
Wallace var från första början en författare med ett mycket intellektuellt slag av humor och med en försmak för digressioner i form av parenteser och långa fotnoter2. Men också om ironi (och självironi) är hans naturliga uttrycksmedel får den sin laddning av ett underliggande och kompakt mörker. Humorn i novellen ”Den deprimerade personen”, ur den sista publicerade samlingen Oblivion, är nattsvart, och det går ju överhuvudtaget inte att läsa Wallace utan att ständigt påminnas om att det är en författare som drogs med djupa och återkommande depressioner under så gott som hela sitt författarliv. Wallace är välbekant med varje skiftning i det mörker han beskriver, och i sina texter närmar han sig och överskrider ofta den gräns där våldet och grymheten blir existentiella, som i hans ”Korta intervjuer med ohyggliga män” eller ”Själen är ingen smedja” eller i ”Good Old Neons berättelse från andra sidan graven”, om hur det kan gå när man får höra studiopubliken skratta åt terapeutens replik ”om det kommer in ännu en enda yuppi till som gnäller över att han inte kan älska, då spyr jag”.
Bristen på autenticitet
Den repliken uttrycker också Wallaces kanske mest centrala tema, det om bristen på eller vikten av autenticitet. Trots all sin fascination för kulturens och civilisationens artefakter verkar Wallace trots allt ha en moralisk mission i de stora realisternas efterföljd, låt vara att han inte betraktar deras språk som möjligt att längre använda för det. I essän ”Joseph Francks Dostojevskij”, som egentligen är en recension av Joseph Francks biografi, skriver Wallace om Dostojevskij: ”Hans fråga var alltid vad det innebär att vara människa – det vill säga hur man kan vara en faktisk person, någon vars liv präglas av värderingar och principer, och inte bara ett särskilt klipskt djur med stark självbevarelsedrift.”
Det är också ungefär vad Wallace rör sig kring i den avslutande texten ”Detta är vatten”, som språkligt sett är ovanligt lite Wallaceaktig, men det beror på att det är ett examenstal till studenterna vid Kenyon collage som från början aldrig var avsett att tryckas: ”Verklig frihet har med uppmärksamhet, medvetenhet, disciplin och ansträngning att göra, hur man bryr sig om människor på riktigt och hur man uppoffrar sig för dem, om och om igen, på myriader olika små osexiga vis, dag ut och dag in.” ”Sanningen handlar om livet före döden”, skriver han också, ”Den handlar om hur man skall orka leva till trettio, eller kanske femtio, utan att hela tiden behöva fundera på om man inte borde skjuta skallen av sig.”
I Wallace berättelser leder bristen på medvetenhet och på en förankring i det egna jaget till slutgiltiga handlingar av våld. Men i hans eget liv ställde den här problematiken honom till slut inför en fruktansvärd paradox. I arbetet på romanen Blek kung sökte han efter en väg bort från den stil och det språk som grundlagt hans position som författare, ett enklare, mera transparent språk, men under den medicinering han behövde för att orka leva kände han att han inte längre var sitt eget autentiska jag, det han behövde för att kunna skriva som han ville. Han slutade ta medicinen för att kunna slutföra romanen men orkade inte och manuset förblev på hälft. Också i den formen är det en stor roman, men jag inte kan låta bli att tänka att det kanske till slut var som författare Wallace tog sitt liv. 3
Men vad gäller Texter, så finns det kanske faktiskt en bra sak med den här utgåvan. Den är ingen dålig inkörsport till Wallace. Och den som tycker att Systemets sopkvast är för lättviktig och Blek kung för monoman kan ju slå sig till ro (?) med de här kortare texterna i väntan på Infinite jest. Alva Dahl har översatt den här utgåvan, och utan att direkt ha vägt och mätt den mot originalet skulle jag säga att det är en kompetent översättning, ja mer än så, flexibel, energisk, en språklig glädje.
Joakim Groth
David Foster Wallace: Texter.
Natur & Kultur, 2013.
Översättning Alva Dahl.
1) Wallace begick självmord 2008, den ofullbordade romanen Blek kung sammanställdes av hans förlagsredaktör och utkom postumt.
2) Jag vet inte varför fotnoterna i
Natur & Kulturs färgglada utgåvor måste vara skrivna med en så förfärligt liten stil att man måste använda förstoringsglas för att läsa dem, så är det väl inte i originalen.
3) Det var kanske dåligt uttryckt, jag menar att Blek kung har många drag som ändå gör den till en ”typisk” Wallace-roman, därmed inget illa, för det enda som kan rädda en beskrivning av den mänskliga civilisationens tristess från tristess är ju språket. Men jag föreställer mig att Wallace var på väg bortom det och att han insåg att han inte kunde ta sig dit. Att han hade lämnat kvar det ofullbordade manuset, i stället för att bränna det, förändrar inte nödvändigtvis saken. Eller vad vet jag.
