Murray Island ligger strax norr om Stora barriärrevet mellan Australien och Papua Nya Guinea. Befolkningen – runt 450 personer – kallar ön Mer och är därför känd som Meriam. Vid större kalas hör det till att bjuda på kött av jättesköldpadda så när det drar ihop sig till högtid vidtalas någon av Mers fem eller sex sköldpaddsjägare. Jägaren vidtalar i sin tur ett par besättningsmän och jakten sker i en liten båt med utombordsmotor, den kan ta tio-tolv timmar för först gäller det att spana in sköldpaddorna, sedan att fånga dem och till slut att få dem ombord och transportera hem dem. Det brukar behövas två eller tre per gång, de väger närmare trehundra kilo var, de har tillräcklig kraft i simfötterna för att kunna bryta av armar och ben och de ska levereras levande till beställaren.

Antropologer har intresserat sig för Meriams jaktkultur därför att jägarna varken får betalt för jakten eller behåller någon andel av bytet. Frågan är då varför de ställer upp. Svaret har visat sig ha med prestige att göra. Jägarna är beundrade av alla och de vackraste och – troligen viktigare – de mest arbetsdugliga kvinnorna vill gifta sig med dem. De får också fler barn än andra män på ön.

Jag läser om Meriam i en liten bok av den brittiske vetenskapsjournalisten John Whitfield, People Will Talk, The Hidden Power of Reputation. Han konstaterar att vi alla är vana vid det som sociologen och ekonomen Veblen kallade conspicuous consumption – iögonenfallande konsumtion, skrytkonsumtion – men att vi här har något annat, nämligen skrytproduktion. Den antropolog som forskat på Meriam – han heter Eric Smith – har en elev, Henry Lyle, som tycker sig ha upptäckt en modern, högteknologisk motsvarighet bland studenter vid flera amerikanska universitet, nämligen olaglig fildelning. Kvinnliga studenter laddar ner i samma utsträckning som manliga men det är unga män som har resurser att göra filerna tillgängliga. Om unga män vid mitten av 1900-talet diskuterade hästkrafter och acceleration hos sina bilar frågar de nu varandra hur snabba processorer de har. Liksom inför Meriams kalas är det ett litet antal skickliga personer som gör det möjligt för ett stort antal att ta för sig. De tar risker – deras datorer är utsatta för virus och andra intrång och de kan bli stämda av mediebolagen – men i sin krets är var och en av dem hjälte, en bredbandets Robin Hood.

Man må tycka vad man vill om fildelning men nog skulle man kunna önska sig mer av den här sortens skryt. Hur skulle det till exempel vara om man vände om på bonuspolitiken i näringslivet så att de mest framgångsrika cheferna skulle få betala för sin prestige?

Det borde ju kunna ligga en stolthet i att visa att man har råd?

Många amerikanska företagsledare bedriver ju åtminstone välgörenhet i stor skala men om våra gör det, så gör de det nog så diskret.

 

Merete Mazzarella


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.