Städer utan förväntade vykortsbilder

Det ska sägas direkt att debutanten Maxim Grigoriev naturligtvis inte är någon Selma Lagerlöf; lika lite som hans novellsamling Städer är Gösta Berlings saga. Men det Lagerlöf gjorde när hon skrev om den försupne prästen som till slut ju äntligen stod i den där predikstolen, var att lägga ribban för en inledande mening så högt att det ger eko även i vår tid. En bra bok är alltid en bra bok, men en bok med en gripande första mening blir ännu lite bättre. Det är tydligt även hos Maxim Grigoriev. Trots att samlingen innehåller tolv noveller – och därmed tolv tillfällen att fånga in läsaren med bara några få ord precis i början – så är det den inledande ”Under kastanjen” som sätter tonen med ”Vi satt under kastanjen och såg människorna passera”.

Som författare gör man det ofta lite enkelt för sig då man placerar sina berättelser i stora städer. De där välkända platserna gör att historierna om lust, kärlek och saknad till hälften redan har skrivit sig själva. Till mångt och mycket undviker Grigoriev att gå i den fällan. Han tecknar inga förväntade vykortsbilder av kända sevärdheter, utan väljer att – som i ”November i Porto” – göra tvärtom och presentera turister som hela tiden missar målet. Dessutom rör sig några av berättelserna över flera olika städer, vilket gör att perspektiven ibland ändras plötsligt även om stämningen är densamma. Historierna är i sin makligt detaljerade berättarstil sinsemellan ganska lika varandra, men de varierar ordentligt i kvalitet. Ibland fastnar Grigoriev i pubertala klyschor om att sitta på kaféer och köpa second hand-kläder och ibland blir tankeexperimenten för experimentella för sitt eget bästa. Främst är det ”Resan till Potsdam” som blir onödigt krånglig och sökt, vilket är synd då det någonstans bakom alla stilgrepp glimtar en historia som verkar värd att berättas. Grigorievs största styrka är att han klarar av att vara en förhållandevis neutral berättare. Han piskar aldrig upp melankoliska eller hotfulla stämningar i stadsbilderna utan låter betraktandet ha sin gång utan annalkande katastrofer eller dramatiskt krossade hjärtan.

Maxim Grigoriev är klart litterärt begåvad, men som den debutant han är vore det väl märkligt om han till fullo behärskade konsten att disponera det begränsade utrymme som en novell är. Därför hoppas jag att författaren i detta nu arbetar på en roman, i vilken han på riktigt kan utveckla de på samma gång stillsamma och ordentligt omvälvande historierna om städerna och människorna som råkar finnas i dem.

 

Johanna Karlsson

 

Maxim Grigoriev: Städer. Albert Bonniers förlag, 2014.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *