Vandring genom ett liv av måleri

av Emma Rönnholm

tove jansson tavlaDet är lätt att förstå att Tove Janssons måleri ofta hamnat i skuggan av de snärtiga teckningarna och illustrationernas illmariga charm. Men målningarna har något annat, långsammare och hemlighetsfullare, skriver Emma Rönnholm.

Tove Janssons 100 års-jubileum firas med buller och bång både i Finland och utomlands. Nya biografier publiceras, en ny Muminanimation kommer ut, dokumentärer släpps och en stor retrospektiv utställning har öppnats på Ateneums konstmuseum. Utställningen kommer att fortsätta ut på en turné till sju museer i Japan när den stängs i september. Allt sammanräknat torde nästan alla fasetter av Janssons mångsidiga konstnärsskap få sig en eloge i år. Tydligt är att Jansson är mycket mer än bara Finlands – eller skärgårdssemestrande vänsterkulturella finlandssvenskars – kulturklenod. Ännu större skäl att fira.

Med en sådan pompös inramning är det lätt att glömma bort vad man har att göra med. Janssons ställning som ”hela folkets sagotant” är en sak, hennes karriär som bildkonstnär är en annan. Som utställningens kurator Tuula Karjalainen påpekar har vi aldrig lidit brist på Muminutställningar, det är fokuset på Janssons bildkonst som är ovanligare. Till saken hör att det inte finns så mycket Jansson i museisamlingarna. En stor del av de nu utställda verken har spårats upp och lånats ut av privatpersoner. Bortom restauratörernas räckvidd hade många verk hunnit bli i så dåligt skick att de inte kunde tas med. I det hänseendet är utställningen en unik satsning och ett slag för att bättre ta vara på Janssons måleriska arv.

Med konstnärens ögon

Utställningen är upplagd efter mjukt kronologiska riktlinjer. Som inledning finns ett par av Toves konstnärsföräldrars, Viktor Janssons och Signe Hammarsten-Janssons verk, fotografier och en del barnteckningar. Tove Jansson inledde sina konststudier som 16-åring år 1930, och studerade i Stockholm, Helsingfors och Paris. På trettiotalet målade hon stadsvyer och surrealistiska sagolandskap. Kanske hade det fortsatt på den linjen om inte kriget kommit emellan. Utställningshelheten sträcker sig upp till sjuttiotalet och merparten av verken är realistiskt behärskade. Jansson plockade motiv ur vardagen. Hon målade flitigt porträtt av sin närkrets, interiörer, stadslandskap, stilleben och självporträtt. Det sagolika dyker ändå upp i olika skepnader längs med hela hennes karriär. Hon skildrar paradisiska öar och frodiga trädgårdar och i hennes väggmålningar från 40- och 50-talet är stämningen närapå överjordisk. De sista målningarna från 60- och 70-talet går i tidens anda mot ett mer förenklat, abstrakt uttryck.

De allra flesta av målningarna hör till sin tid. Ur ett nutida perspektiv skiljer sig kanske inte ett brunmurrigt fyrtiotalslandskap så mycket från ett annat. Men att vandra genom ett liv av måleri är en förädlande upplevelse. Undan för undan lär man känna blicken och personligheten som knyter ihop de olika målningarna, och lär sig se med dess ögon. Tydligast känns det av i färgerna: En läcker varm nyans speglas i ett porträtt och stjäl liksom av misstag blicken till sig. I sådana stunder klingar målarglädjen högre än konventionerna eller tiden.

En lustig bismak

Jansson var också under hela sin karriär en aktiv illustratör. Hon var en fenomenal tecknare och skapade känsliga, starka bilder som var i precis rätt element på tidnings- och boksidorna. I utställningen ingår ett urval Garm-illustrationer från 40-talet; frustrerat träffsäkra satirteckningar av Hitler, Stalin och det krigstida Helsingfors krassa verklighet. Kring samma tid tog också Mumintrollen form. Den första Muminserien publicerades här i NyTid år 1947, tack vare chefredaktör Atos Wirtanens (alias Snusmumrikens) entusiasm och nära relation till Jansson. Trollen har ändå sparats till utställningens sista rum, för att inte sno all uppmärksamhet. De fyller två rum med små, tätt hängda originalteckningar.

Det är lätt att förstå att det mera komplexa måleriet så ofta hamnade i skymundan av de snärtiga teckningarna och de medryckande berättelserna. Själv ville Jansson helst bli känd för sina målningar och hon tog alltid måleriet på största allvar. Målningarna har inte illustrationernas illmariga charm, utan något långsammare och hemlighetsfullare.

Utställningens struktur har en lite lustig bismak. Det känns som om vi, publiken, är här för att Tove älskade att måla, inte nödvändigtvis för att vi älskar Toves målningar. Man kommer tassande till utställningen som till en kär gammal släkting, för att få veta vad hen egentligen hade för sig hela sitt liv. Den här tendensen till personfixering förstärks av att utställningskatalogen inte är en katalog utan en biografi, Tuula Karjalainens Arbeta och älska (recenserad i Ny Tid 1–2/2014 red. anm.) Tacksamt nog är själva utställningens informationstexter få och korta, så att också bildernas egen röst hörs. Och vill man haka upp sig på någons livsgärning, så är det svårt att tänka sig ett mera inspirerande liv och arv än Tove Janssons.

 

Emma Rönnholm

 

Tove Jansson. Ateneum, till 7.9. 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.