500 år efter Columbus lever kolonialismen fortfarande. Persongalleriet har bytts ut flera gånger och jakten på guld har under årens lopp övergått i jakten på gummi, på olja, på vatten. Det som består är brutaliteten, liksom profithungern och tendensen att reducera ursprungsfolk till ett slags levande rekvisita i skådespel vars manus författats i en annan världsdel. Då bakom slottsmurar, nu i luftkonditionerade styrelserum.
För en vecka sedan ordnade Ny Tid i samarbete med Tigern r.f. och Arbis en filmvisning och en diskussion med vattentema på Arbis bibliotek i Helsingfors. Drygt femtio personer deltog och såg Icíar Bollaíns film También la lluvia (Till och med regnet), som handlar om ett filmteam som kommer till Cochabamba i Bolivia för att spela in en film om just Christoffer Columbus härjningar i slutet av 1400-talet. Filmens regissör och producent drar stor nytta av den billiga arbetskraft den lokala ursprungsbefolkningen erbjuder, både som oförsäkrade scenografibyggare och som statister och birollsinnehavare. Parallellt med inspelningarna blossar det så kallade Vattenkriget upp, och trots att Bollaín ligger vid gränsen till det övertydliga åstadkommer hon en snygg gestaltning av nykolonialismen, både hos ett filmteam med dubbelmoral och hos ett västerländskt konsortium med intressen i Cochabambas vattenförsörjning.
También la lluvia är fiktion. Men Vattenkriget som filmen knyter an till har ägt rum, vilket Corinna Casi, forskare i miljöetik, och vattenaktivisten Olli-Pekka Haavisto tog fasta på i diskussionen efter filmvisningen. Haavisto berättade hur bolaget i Bechtel (som ingick i konsortiet) vände sig till Världsbankens centrum för investeringstvister med krav på att den bolivianska regeringen skulle betala bolaget 25 miljoner dollar på grund av uteblivna framtida vinster. Konsekvensen är, enligt Haavisto, ett system där regeringar i allt högre grad arbetar för att undvika konflikter med storföretag, och inte för folket. Parallellerna var uppenbara – publiken lyfte fram trojkans härjningar i Grekland, det planerade frihandelsavtalet mellan EU och USA, samt snarlika fall som då tobaksjätten Philip Morris stämde Australien och Uruguay för att deras restriktiva tobakslagstiftning reducerar bolagets framtida vinster.
Men även om mönstren går att känna igen ville Corinna Casi diskutera vatten som en allmänning som på vissa avgörande punkter skiljer sig från andra verksamheter och tillgångar som storföretag vill vinna kontroll över. Huruvida vatten är en mänsklig rättighet råder det inte konsensus om, men visst ligger det en sanning i att den som förvägras vatten indirekt också förvägras själva livet och flera andra mänskliga rättigheter. En politisk konsekvens av detta är, konstaterade Casi, att folk inte intresserar sig för andra miljö- eller demokratifrågor innan det biologiskt sett grundläggande och akuta vattenbehovet är tillgodosett.
En annan notering under diskussionen var att inte heller offentliga myndigheter alltid förvaltar vattenresurser på ett hållbart eller rättvist sätt. I det globala syd försvinner pengar ofta i korrumperade fickor och också offentliga aktörer kan missbruka sin monopolmakt eller slösa med begränsade resurser. Men även om detta är sant, är det bakvänt att tänka sig att företag skulle kunna träda in och ta en ansvarsfull roll i länder där regeringarna är korrupta; tvivelaktig affärsverksamhet brukar gå hand i hand med tvivelaktiga regimer, liksom ekologiska och sociala problem ofta går hand i hand med demokratiska. Demokratiutveckling är alltså en naturlig utgångspunkt.
För övrigt är det viktigt att minnas att de stora vattenslukarna, globalt sett, finns inom jordbruket och industrin. Det vatten som flyter genom Amazonflodens mynning under nyårsdagen räcker för att tillgodose hela mänsklighetens behov av dricksvatten under hela det kommande året. Det vatten som flyter genom Amazonflodens mynning under årets resterande 364 dagar räcker för att hålla mänskligheten på en diet om en hamburgare om dagen.
Fredrik Sonck
2 kommentarer
I fully realize that the last paragraph of this very good ledare was just meant to illustrate the striking (mis)relation between the amounts of water needed for human consumption and those needed for agriculture & industry. But in my head it also triggered some thoughts about the problem that there are areas which get a surplus of water (like Finland, where, I think I remember, one third of the precipitation runs off into the sea) while others, as we know, are suffering from a lack of it. In the past, these things have occupied the minds of Soviet scientists who thought about possibilities to direct water from the Siberian rivers (which all flow into the Arctic Ocean) to the dry areas of Central Asia. And not very long time ago Saudi Arabia was negotiating with Finland about the delivery of the very good water of Helsinki City to Arabia (as far as I remember in bottled form, at a price of 1 € per liter – it never sounded realistic to me, and the Saudis were finally backing out of the deal under a pretense, but anyway they obviously had thought it worth considering). Altogether, how to get water (especially of high quality) from those who have it to those who need it (and perhaps are also willing to pay SOMEthing for it)?
And for Finland I saw a perhaps promising business opportunity:
The salinity of the sea off Helsinki is said to be one tenth of the salinity of the open ocean, and the salinity of Bottenhavet is still lower. Also, there are only Sweden and Finland (both countries which keep their rivers reasonably clean) bordering on the Bottenhav. Further, the sea between the Finnish mainland and Åland is very shallow, and even between Åland and Sweden (if one makes a small detour to the North) it is not so very deep, so that one by fairly simple means can cut off the Bottenhav from the more southern parts of the Baltic so far, that water can still flow south, but not any more north (after all, there is a surplus of water flowing into Bottenhavet, so that there will be a steady flow south through the gaps – the gaps also being convenient for migrating fish).
The long-run (expected) effect of this is that the Bottenhav will rather soon be a lake of pure fresh water, which one could clean further and then sell (not by the bottle but by the tanker) to, e.g., cities in North Africa (who luckily tend to be situated on the coast and also tend to have a ready distribution system into which one can feed the delivered water).
Once the system is up and running, one can think of streamlining it a bit by, e.g., installing a pipeline between, e.g. and about, Gävle and Göteborg, in order to shorten the tankers’ way.
IF this should turn out to be a good business, also the countries bordering on the southern parts of the Baltic may consider to join. In a way this should be easy for them, as the narrow straits of Denmark should be still much easier to block in the above way than the waters on the line Finland-Åland-Sweden, but it would also presuppose that they clean their rivers sufficiently well and that they, if necessary, take care of all that rubbish which various wars have left on the bottom of the Southern Baltic.
So far, another one of my technical visions: Finland and Sweden of exporters not of oil but of high quality water. Anybody interested?
FN:s generalförsamlings resolution A/RES/64/292 förklarar nog entydigt vatten och sanitet som mänsklig rättighet (28 juli 2010):
”Recognizes the right to safe and clean drinking water and sanitation as a
human right that is essential for the full
enjoyment of life and all human rights”
( http://www.un.org/en/ga/search/view_doc.asp?symbol=A/RES/64/292 )
Andra källor:
http://www.bbc.co.uk/news/world-us-canada-10797988
http://en.wikipedia.org/wiki/Right_to_water