Hur gestaltar sig Vaginamonologerna i en etiopisk kontext? Ny Tid har i dag glädjen att publicera ett reportage ur Annika Sandlunds bok När det röda dammet lagt sig, som i dagarna kommit ut på Schildts & Söderströms.
Jag står på scenen i en stor biosalong. Över 300 människor sitter framför mig i mörkret och jag kan höra dem andas. Vi är närmare tjugo kvinnor på scenen, men strålkastaren är riktad rakt på mig och de andra är så gott som osynliga, svartklädda mot den svarta bakgrunden. Jag läser en monolog om en kvinna som hittar sin vagina med hjälp av en fickspegel. Hon ligger på rygg på en tunn blå madrass i ett rum fyllt med andra kvinnor som alla vrider sina medhavda speglar för att betrakta sina vaginor. Kvinnan deltar i en workshop som hålls under ett veckoslut någonstans ute på landet. Platsen är inte uttalad men jag skulle gissa på England. Monologen andas feminism och sextiotal. Jag läser också en monolog om en ung kvinna som våldtagits av sju soldater under kriget på Balkan. Vi delar upp monologerna så att de som låter som om de bara kunde ha utspelat sig i väst läses av oss vita i gruppen. De mer obestämda, och de två som tydligt utspelar sig i Afrika, läses av etiopierna.
För att göra monologerna mer anpassade till den etiopiska vardagen har jag och de andra kvinnorna som deltar skrivit ihop våra egna monologer. En av de nyskrivna monologerna handlar om prostituerade i Addis Abeba. Den är skriven av två kvinnor som grundade en organisation för de prostituerade i Addis året innan. Det är strängt talat inte en monolog, utan en liten scen ur ett samtal mellan fyra prostituerade som efter ett tungt arbetspass beklagar sig över sina kunder – och bristen på dem. Scenen utspelar sig i en lägenhet i vilken afrikansk huvudstad som helst, Nairobi, Conakry, Addis. Den nyskrivna monologen framförs direkt efter min monolog om kvinnan som tagit semester från man och barn för att upptäcka sig själv. Den passar in till hundra procent.
– Så vad får du ut av det då?
– Ja, ibland tycker min vagina om det, inte alltid om mannen, men akten. Och även om den hatar det ibland, så finns ju pengarna kvar.
– I går var det någon som frågade hur mycket det kostar nuförtiden. Jag sade som det var: för en slät och ung vagina kostar det 50 euro, för en med några hårstrån här och där är det 35 euro och för en helt hårig 20 euro. Han frågade varför det kostade så mycket och jag sa … inflation.
Publiken brister ut i skratt och visslingar. De fyra etiopiska kvinnorna som framför monologen har börjat lite trevande, men skrattet som rullar över dem får dem att ta ny sats. Just den här delen av monologen väckte livlig debatt när kvinnorna läste igenom den första gången för bara ett par veckor sedan.
– För chockerande, för verklighetstroget, det visar på prostitutionen som ett faktiskt ekonomiskt alternativ … Tänk på studenterna som kommer och ser föreställningen, sade en av de fyra studenterna från franska högskolan i Addis. Kvinnorna som hade skrivit monologen tittade på studenten, och deras ögon smalnade. En av de andra etiopiska kvinnorna, en sjuksköterska, kom till monologens försvar. Språkkunskaperna var begränsade på alla håll, så debatten bröt ut ungefär samtidigt på amhariska, engelska och franska. Bland debattörerna fanns dataprogrammerare, advokater och en universitetslektor. Alla kvinnor, naturligtvis.
Själv hör jag till dem som slåss för att behålla stycket om de prostituerade i Addis. Även om ämnet är känsligt kan vi inte gärna be sexarbetarna skriva en verklighetstrogen monolog och sedan censurera den för att den är för rå. Priset på sexuella tjänster är knappast en statshemlighet, och prostitution är inte bara ett alternativ utan också en ekonomisk nödvändighet för kvinnor som tigger. Femtio euro motsvarar en månadslön för en lågstadielärarinna. Och det är inte bara inflationen som galopperar, utan även arbetslösheten. Inflationen är ett populärt samtalsämne i Addis och något som alla kan relatera till, något folk klagar över när de väntar på de blåa minibussarna som ska ta dem till jobbet. Det är som vädret, något som alla kan klaga över och ingen riktigt begriper. Inflationens vardaglighet kolliderar med de prostituerades utsatthet.
De äldre etiopiska kvinnorna påpekade att idén med Vaginamonologerna nog aldrig var att vara politiskt korrekt. Till slut enades vi om att be de prostituerade skriva in ett stycke om våldet och utsattheten också, men att annars inte censurera det som de skrivit. Jag anser att hela idén med Vaginamonologerna och hela V-dagen är kombinationen av humor och upplysning, men det visar sig att det finns lika många uppfattningar om varför vi alla är involverade som det finns deltagare i projektet.
***
V-dagen är skapad av Eve Ensler, som är dramatiker och feministisk aktivist. Hon har skrivit en samling monologer som blivit en pjäs – The Vagina Monologues – baserad på hundratals samtal och intervjuer med kvinnor. Kvinnorna talar om sina kroppar, sitt sexliv och sin vagina. Pjäsen spelades första gången 1996 och har sedan dess översatts till 45 språk och spelats i 120 länder. Succén gjorde det möjligt för Eve Ensler att starta en global rörelse mot våld mot kvinnor år 1998. Rörelsens idé är att frivilliga samlas för att framföra monologerna och samla in pengar för lokala projekt som ska stoppa våld mot kvinnor. Sedan rörelsen grundades har de kvinnor som på frivillig basis deltagit i projektet samlat in över 80 miljoner dollar.
Jag sitter på en av de stora svarta kuddarna på scenen och känner publikens värme strömma emot mig. Det är en tacksam publik att spela för, den vill oss väl. Ett fåtal har hört The Vagina Monologues, eller något utdrag, någonstans tidigare. För de flesta är det här något helt nytt. Publiken består mest av kvinnor, men en del av dem har tagit sina pojkvänner eller män med sig. I publiken ser jag en enda grupp män, tre stycken, som verkar ha kommit på eget initiativ och som inte hör till ett kvinnodominerat sällskap. Jag är lite orolig för hur de ska ta föreställningen så jag har bett Philip hålla ett öga på dem. När de sätter sig ner är de uppspelta och flamsar lite mer än vad som verkar normalt, men redan i pausen är de tysta och beklämda, osäkra på hur de ska handskas med så många berättelser om kvinnor.
Själva pjäsen är ändå inte huvudsaken med The V-day. Huvudsaken är den kvinnliga gemenskapen och kampen mot våldet. Vi som uppför pjäsen har samlats varje vecka i flera månader och eftersom allt är nytt måste allt debatteras. Monologerna, penninginsamlingen, vilka organisationer vi ska understöda och hur vi ska gå till väga. En av kvällarna träffas vi i det ”centrum” för prostituerade som är ett av de projekt vi samlar in pengar till. Centret är ett vitt litet hus med grönt plåttak. En stig gjord av småsten leder från porten fram till dörren. Huset har en liten veranda med två stolar och ett skrangligt bord vid ingången och är omgivet av en liten trädgård. Bakom hallen finns ett kalt rum med en soffa och ett bord. Ett par billiga plastleksaker ligger på golvet. I huset finns ytterligare två små rum som är identiskt möblerade. I vardera rummet står två våningssängar av stål längs med långväggarna. Rummen är så små att det bara blir en dryg meter golvyta mellan sängarna. Smala fönster utan gardiner släpper in ljus. En kal glödlampa hänger från taket. Sängarna har madrasser, vita lakan och tunna vita sängöverdrag som tjänstgör som täcke. Bara en av sängarna har en kudde. På den sängen ligger en ung kvinna och sover. Utanför huset finns, så som i de flesta andra hus i den här sortens grannskap, ett litet kök och på andra sidan av huset står en liten tillbyggnad på ungefär en kvadratmeter. Den består av tre väggar och ett upphängt plastlakan. Det är toaletten. Toaletten har inget tak och ingen elektricitet.
Centret är ett konkret resultat av förra årets Vagina Monologues. Det är ett center där prostituerade kan vila och snygga upp sig mellan varven. Det har också blivit ett sorts informellt kvällsdagis. Det här året kommer en del av intäkterna att gå till att köpa rör och slangar så att centret ska kunna ha en dusch, och kanske även en varmvattenberedare så att centret ska kunna stoltsera med hett vatten. Det sista är ändå inte så viktigt. De flesta husen i området har bara kallt vatten och enligt de prostituerade duger det bra, bara de kan få någon att installera slangarna så att man som i de andra husen i landskapet kan stå på den hårt packade jorden på golvet och ta sig en dusch. Som i många andra uthus är toalettavlopp och duschavlopp detsamma.
***
För att samla in pengar trycker vi upp T-tröjor och väskor och går med mössan i handen runt till olika potentiella bidragsgivare. En del ambassader förfogar över en liten fond som de kan bestämma över själva, och några har till och med en så kallad ”ambassadörsfrufond”. Det är pengar som ambassadörens fru förfogar över. Trots att systemet låter skumt, och säkert är helt utraderat från de nordiska ländernas budgetar eftersom det aldrig skulle klara en revison, är de små summorna inte att förakta. Ambassader som har sina egna små medel delar ofta ut dem på goda grunder till små föreningar som kan göra konkret nytta. De kan ge några hundra euro till politiska fångars familjemedlemmar som inte tillåts jobba, finansiera lokala sportarrangemang för rivaliserande stammar, och donera till projekt som V-dagen. Summorna är för små för att den moderna administrativa byråkratin ska anse det värt besväret att ge bort dem. Ambassadörskans fond var en kvarleva från 1800-talets välgörenhetstanke. De rika fruarna skulle känna att också de gjorde nytta genom att stöda de fattiga och små av barmhärtighet. Ambassadörskan är inte redovisningskyldig, jag antar att det klassas som ”administriva kostnader”, men ofta lyckas dagens smarta ambassadörsfruar se till att pengarna används på bästa möjliga sätt. Inga glansiga broschyrer eller klappar i ryggen. Inget som kräver att två parlament godkänner projekten och övervakar utförandet. Kanske inget så stort att det förändrar världen. Men små projekt och små människor kan göra en väldig skillnad. Jag går på några ambassadörstillställningar för att kolla läget och rapporterar tillbaka till gruppen. Vi sitter hemma hos oss, och dricker kaffe och äter popcorn. Det gör man alltid på dessa informella sammankomster.
– Nå?
Frågan kommer från en av de prostituerade.
– Jo, fonderna existerar och jag tror nog att ni har en chans. Om ni skriver ihop ett koncept kan vi arbeta på det tillsammans.
Blanka miner framför mig. Jag påminns om att det var gruppen som satte upp monologerna som också skrev deras ansökan förra gången. Vi enas om att vi gör det tillsammans.
– Men tror du verkligen att någon av dem kommer att ge oss pengar? Det går ju naturligtvis en massa män från ambassaderna till de prostituerade, de kanske tycker att de betalar oss tillräckligt via lönerna ändå?
Jag säger att jag knappast tror att det är värt att nämna det i ansökan och får medhåll. Kvar blir ändå en oro. Ambassaderna måste ju samarbeta med de lokala myndigheterna, och även om de prostituerades organisation är registrerad, så vill de inte att polisen ska räkna ut var centret finns. Polisen är i deras ögon likställd med makten, och vems sida den är på kan skifta, men den är aldrig på kvinnornas sida, så mycket är klart. Jag undrar om jag ska be dem tänka på saken, men kommer sedan på en sak som förändrar läget totalt:
– Det finns faktiskt två ambassadörer som är kvinnor.
Än en gång ser jag bara blanka miner framför mig, men så småningom övergår förvåningen i skratt. Jag håller tyst om att en av dem är Finlands ambassadör, jag kan inte tro att bokföringen skulle vara lika slapp där som bland de ambassader som rör sig med miljonbelopp och har lokala biståndrådgivare på plats. Fast vilken ambassad skulle inte skylta med att de ger bidrag till lokala kvinnoorganisationer? Å andra sidan, om kvällspressen skrev att ambassadören använde biståndspengarna i ett land där barn svälter ihjäl till att betala för ett center för prostituerade kunde en del frågor nog väckas. Vi arbetar en hel del på konceptet innan vi är nöjda.
***
Vaginamonologerna är oproblematiska i stora delar av Europa, men innehåller material som är eldfängt i många länder i Afrika. Prostitution kan man däremot tala om i Etiopien. Liksom i det övriga Afrika är det svårt att sitta i en hotellbar i Addis och låtsas som om prostitution inte existerar. De prostituerade finns överallt, uppsminkade, i vackra kläder och med klackar jag själv aldrig skulle kunna gå i. Prostitution är inte tabu. Våldet mot kvinnor är inte heller politiskt svårt att lyfta upp på agendan. Det som är svårast – och som gör de tre männen i publiken som mest obekväma – är minsta lilla hänvisning till homosexualitet.
Homosexualitet är inte bara förbjudet i etiopisk lag, det är ett verkligt tabu. Det brukade vara enbart sex mellan män som var straffbart, men med den nya strafflagsreformen åtgärdades denna ojämlikhet och nu är all sex mellan individer av samma kön förbjudet. ”Att göra reklam” för homosexualitet är straffbart. Trots att ingen är helt säker på vad ”att göra reklam” egentligen betyder, vet vi alla att det är straffbart att läsa upp en monolog där lesbisk kärlek beskrivs som en positiv sak. Huruvida dialogen ska få vara med eller inte debatteras livligt – i all synnerhet som reglerna föreskriver att pjäsen ska uppföras precis som i manuskriptet, inget får läggas till eller klippas bort. En del bland oss påpekar att vi ju i alla fall lagt till, så vi kan lika gärna ta bort också, medan andra är striktare.
Några av de etiopiska kvinnorna har kontakter till informationsministeriet och på omvägar får vi höra att ingen kommer att störa föreställningen så länge vi är respektfulla. Vi funderar ett tag på vad det kan betyda, i synnerhet som vi är överens om att ingen av dem vi kontaktat på ministeriet kan ha läst pjäsen. De kan heller inte ha fått nys om vårt nyskrivna tillägg om de prostituerade. Risken finns dock att hela föreställningen stoppas på grund av de två monologerna om lesbiska kvinnor. Vi röstar och till min förvåning är en överväldigande majoritet för att behålla båda monologerna. De går dock publiken förbi så det bara visslar om det, och efter föreställningen får jag frågan om vad de egentligen handlade om.
– Kvinnor, säger jag. Alla monologer handlar om kvinnor. För säkerhets skull bestämmer vi oss ändå för att vidta vissa försiktighetsåtgärder. Vi trycker inte upp affischer, och även om gratis reklamtid erbjuds på en radiokanal där en av kvinnorna jobbar, tackar vi nej till erbjudandet. Vi skickar ut informationen om V-dagen via våra privata mejlkonton och säljer biljetter endast till bekanta och bekantas bekanta.
***
Föreställningen går över förväntan bra och Philip och min norska väninna Ragnhild som är på besök verkar båda tycka att jag gjort hyfsat bra ifrån mig. De prostituerade gör stormsuccé och river ner applåder. De fyra kvinnorna, som förvånat mig genom sin kombination av totalt engagemang och usel skådespelarförmåga (jag trodde av någon anledning att de skulle vara självlysande på scen), lapar i sig applåderna som katter lapar i sig mjölk. Det här tänker de göra om nästa år, även om intäkterna då går till något annat. Den kvinnliga ambassadören som utlovat finansiell hjälp har undanbett sig uppmärksamhet, men även utan hennes bidrag är vinsten skaplig. Ägaren till biografen går nervöst fram och tillbaka under hela föreställningen. Han är inte helt säker på att det här är lagligt, och så många bilar hade han inte väntat sig, inte när vi hade sagt att vi inte tänker sätta upp affischer eller göra reklam. Det säkraste skulle vara att avlägsna sig, men samtidigt verkar han tycka att det är lite spännande med alla dessa kvinnor …
***
En kompis till någon videofilmar händelsen, och några veckor senare samlas vi igen i mitt hem för en videokväll. Då vi trängs i vårt vardagsrum med de obligatoriska popcornen i famnen råkar jag sätta mig bredvid en av de prostituerade. Elektriciteten kommer och går, men det gör inte så mycket eftersom det finns så mycket att prata om. När filmen efter ytterligare ett elavbrott kör igång igen är jag tacksam över att sitta bland alla dessa kvinnor. Jag känner mig hemma. Och jag är glad för att ingen frågat mig om situationen i Finland. Visst finns det mycket att vara stolt över när det gäller kvinnans ställning där hemma. Och visst är det skönt att man i Finland inte behöver vara rädd för att kulturministeriet ska få nys om att man spelar upp en pjäs. Men det slår mig också att jag faktiskt inte har en aning om vad en finländsk prostituerad kostar. I telefon nämner jag det för en journalistkollega i Finland.
– Har du inte kvar din lägenhet på Vasagatan? Det är väl bara att sticka ut huvudet och fråga nästa gång ni är i Finland, säger hon.
Jag påminner henne om att Vasagatan i Berghäll visserligen är ett rätt så livligt ställe på kvällarna, men att prostitutionen i Helsingfors redan under min studietid hade flyttat ett par gator söderut, bort från Vasagatan. Men hon har en poäng. Man behöver faktiskt inte åka jorden runt för att ta reda på nya saker. Det räcker bra med att ha ögonen öppna och fråga. Men av någon orsak känns nyfikenheten inte lika legitim hemma som utomlands. Jag kan bra föreställa mig minen hos de finländska prostituerade om jag kom dragande med barnvagnen en sen kväll och försiktigt förhörde mig om priset. Tystnad kan spridas på så många olika sätt.
Annika Sandlund
