För några dagar sedan promenerade mina barn och jag hem från tågstationen. Det var soligt och lite blåsigt. När vi hade gått över en skyddsväg kom min dotter ihåg en grej som hade hänt henne och hennes kompis för ett tag sedan.
Hon berättade om en gång då de hade varit ute och cyklat. Då de kom till ett övergångsställe stannade de med cyklarna som sig bör. De tittade sig omkring och såg att en bil närmade sig från vänster. Chauffören sänkte dock sin hastighet och bilen såg ut att vara på väg att stanna. Så flickorna började försiktigt leda sina cyklar över vägen, medan de fortfarande höll sina blickar på bilen. Och då tog bilen plötsligt fart igen och körde snabbt förbi flickorna, som naturligtvis blev skrämda.
Nåja, nu ska det här inte handla om skyddsvägspolitik utan om det som min son sa när dottern fortsatte berätta genom att konstatera att han som körde bilen var helt tokig. Min son sa nämligen, kort och kraftigt: ”Hen!”
Och dottern svarade: ”Va?”
”Ja, hen. Int vet väl du om det var en han eller hon som körde bilen, eller hur?”
Dottern sa att hon inte visste det. Hon såg fundersam ut och frågade mig sedan vad hen betyder. Jag svarade i all enkelhet att det är ett ord som man kan använda om man inte vet eller inte vill avslöja om man talar om en han eller en hon. Dotterns svar var fantastiskt, så korthugget och på sin plats att det kunde bringa skam på självaste Hemingway. Hon sa: ”Jaha.” Och så började hon igen att banna den hen som körde bilen och som skrämde henne och hennes kompis.
Det är faktiskt så oproblematiskt. Jag gick där och skrattade för mig själv då jag tänkte på alla dem som är så orubbliga motståndare till ordet hen. Så konstigt det är att människor blir högljudda som skadeskjutna hönor (pun intended) när man nämner ordet eller använder det i sina texter. Jag frågade mig själv också, medan vi gick där på gatan, om någon i sina vildaste drömmar kan komma på tanken att beskylla mina barn för att vara konspiratoriska feminster och queerare som vill radera båda könen och ersätta alla med en generisk könlös massa. Eller om de kanske skulle hävda att mina barn (som båda har ett stort och välutvecklat ordförråd) med sina fasoner raskt påskyndar det svenska språkets förfall.
Nej, kanske inte det. Det vore väl ändå att ta i, även för den mest rabiata henhatare. Jag misstänker dock ändå att många av de här henmotståndarna skulle peka sina anklagande fingrar mot mig som pappa som har lärt min son att använda ordet hen där han tycker att det finns ett behov av det, där det fyller en funktion, helt enkelt.
Personligen vet jag inte ens om jag skulle säga att jag är stolt över att mina barn använder sig av ordet hen. Snarare är jag glad över att de lär sig att uttrycka sig på det sätt de själv finner naturligt och som ger dem en känsla av att de blir förstådda. Trots allt är det bättre att kunna fler ord än färre.
Mathias Rosenlund
