Trots att Tomas Mikael Bäcks senaste diktsamling Vinterresa har en långvarig cancerbehandling som underliggande tema finns här dikter med påtagligt gott humör, skriver Peter Björkman.
Tomas Mikael Bäck (f. 1946) har i sin nittonde diktsamling sedan debuten för 42 år sedan hittat en ultimat förpackning för sina dikter. Storleken på boken är mindre än vanligt – inbindningen ett smidigt danskt band med flikar. Det lilla formatet passar perfekt när den absoluta majoriteten av bokens sjuttiotre dikter består av färre än tio ord. Jag har ofta tyckt att Bäcks tidigare samlingar haft oproportionerligt stora sidor – med alltför stora vita fält runt dikterna. Så inte i denna behändigt lilla bok. Lägg till detta omslagets kongenialt vita färg – med ett mönster som med lite god vilja kan ses som en stiliserad snöflinga – och vi får en mycket vacker och estetiskt tilltalande diktsamling.
Den nya samlingens dikter är också väl sammanhållna – boken är inte uppbruten i olika avdelningar, som i alla andra Bäcksamlingar jag läst. Dikterna håller samma komprimerade form hela vägen (max 24 ord i den längsta) och det finns ett genomgående tema – en vinterresa. Allt detta sammantaget gör att Vinterresa sannolikt är poetens mest enhetliga och i ett stycke genomförda bok. Något som gör Bäcks poesi gott.
Bäck är trogen sin poetik från tidigare böcker, här finns således gott om mångtydighet och motsägelse, men också av ordlek ”vits och vrängande”. Trots att denna boks underliggande tema är en långvarig cancerbehandling, bestående av trettiosju behandlingstillfällen, finns här dikter med påtagligt gott humör och glimten i ögat:
”snedlästa böcker / snedklippt skägg / raka bananer”
eller
”hörlurar utanpå skinnmösssan / käck sommarserenad”
Det finns ett mörker i samlingen, som aldrig tillåts ta över, men som finns där som en ständigt närvarande ton: ”det nya skrämmer / det gamla gör ont”. Dock mitt i den värsta cancersjukdomen finns något annat, något varmt och tryggt. Det kan vara en hushållsmaskins välbekanta ljud:
”strålbehandlingens ljud / snart familjära / som nya hushållsmaskinens”
eller sköterskornas värme:
”ser med bedrövelse / små barnpatienter / i korridoren / droppflaskor / uppmärksamma / ömsinta sköterskor”
Bäcks poesi lyser av en omvälvande kraft, och i dödens närhet lyser den som starkast. Hans poesi ger inte tappt – det finns alltid en paradox som verkar upprättande.
”ett ruttet brunt löv / på snön / associerar obegripligt / till ljusa våren”
Vinterresa är förmodligen Bäcks starkaste bok så här långt. Det är inte lätt att skriva så här hoppingivande mitt i en cancersjukdom – och göra det med trovärdighet och yttersta poetiska spänst. Det skall till en Tomas Mikael Bäck i högform för det. Och det får vi.
Peter Björkman
Tomas Mikael Bäck: Vinterresa. Schildts & Söderströms, 2014.
