För en lekfullare arkitektur

Jan-Erik Anderssons pamflett Wow är ett frontalangrepp mot den samtida modernistiska arkitekturen, men också en sympatisk betraktelse om vad ett människovänligt och trivsamt boende kan innebära, skriver Fredrik Sonck.

Även om arkitektskrået försöker hävda någon sorts monopolkunskap om vilket boende som är nyttigt eller gott för människan, är diskussionen om arkitektur för viktig för att enbart lämnas åt arkitekter. Det är en av konstnären Jan-Erik Anderssons huvudteser i hans nya pamflett Wow – åsikter om finländsk arkitektur. Enligt Andersson är vi alla experter på hur vi själva vill bo, på vad som får oss att trivas, och därför borde våra åsikter också räknas. Hus byggs ju i regel för de människor som skall vistas i dem.

Titeln Wow syftar på den spontana reaktionen eller fascinationen som uppstår i mötet med en byggnad som avviker från det förväntade. Wow-arkitektur har inom branschen ofta setts som något lite naivt, något som en seriös arkitekt är försiktig med. Det tänkandet vänder sig Andersson emot. Hans bok är ett frontalangrepp på den samtida arkitekturen, inte bara dess enskilda uttryck utan dess grundidéer: dess modernistiska minimalism, dess kantiga byggnader, glasfasader och stora tomma ytor. Vårt samhälles nyare byggnader präglas av stel likformighet, sterilitet och arkitekter som bokstavligt talat inte kan tänka utanför sina lådor.

Som alternativ föreslår Andersson lekfullheten, fantasin och ornamentiken (det sistnämnda är hans speciella hjärtebarn). Han tar oss med på en resa bland, i hans ögon, goda exempel på detta: allt från djärva och dyra arkitektoniska projekt där någon byggherre undantagsvis vågat satsa på ett osäkert kort, till det som närmast måste beskrivas som amatörbyggen. Gemensamt för såväl slotten som kojorna är att deras skapare ändå haft en egen vision och modet att laborera med figurativa uttryck. Och att i vissa fall högaktningsfullt skita i allt vad god smak heter.

 

Mångfaldens populism

Anderssons projekt framstår i mina ögon som mycket sympatiskt, men läsningen för ibland också tankarna i smått oroande riktningar. Till exempel: faller inte Anderssons kritik av det abstrakta och vurmandet för det folkliga och figurativa in i en diskurs som påminner om den sannfinländska kritiken av ickefigurativ konst som elitistisk, onyttig och degenererad?

Jag tror att det är bra att ställa frågan även om den ganska lätt kan avfärdas. Sett till projektet som helhet är Wow snarast ett försvar för en arkitektonisk mångfald som blivit sällsynt i lådornas tidevarv. Det handlar heller inte om en saknad efter svunna epoker eller specifika stilriktningar, utan om en längtan efter en mindre disciplinerad, friare arkitektur. Möjligtvis kan man anföra att det också finns djärva och överraskande exempel på den arkitektur Andersson kritiserar, men på grund av dess allmänna dominans behöver den knappast något längre försvarstal.

Om Andersson är populistisk så är det en mångfaldens och toleransens populism han predikar. Och den folklighet som boken sjuder av är snarast frihetlig: modernismens ambitioner må ha varit goda, men glasfasaden har inte kommit att symbolisera någon demokratisk genomskinlighet utan stum makt, likgiltighet, i värsta fall övervakning.

Maktdiskussionen är annars något som eventuellt kunde ha utvecklats ytterligare, även om de outvecklade eller oställda frågorna ger läsaren något att själv spinna vidare på. Är arkitektur, av den simpla anledningen att det är dyrt att bygga, en uttrycksform som lätt domineras av dem som redan har makt? Återspeglas samhällets oförmåga att uppskatta en sann mångfald i dess fysiska struktur i dess ovilja att uppskatta mångfald på ett mänskligt plan?

 

Åsikter, åsikter

Att Andersson rent allmänt skulle vilja se betydligt mindre regleringar av hur byggnader får se ut är däremot uppenbart. Men den fråga som väcks då man följer honom på hans wow-odyssé är hur långt avregleringen kan gå, eller i vilken utsträckning byggherrar ska vara tvungna att beakta omgivningens synpunkter. Medan jag gillar Biolans djärva huvudkontor i Eura och lätt kunde tänka mig att bo i det Hobbitaktiga hus som byggts i en backe i Toivakka, skulle jag inte vara förtjust i att få det kulissliknande slottet i Kontiolahti som granne.

Anderssons poäng är visserligen att smaken ska få dela, att alla inte behöver tycka om allt och att folk faktiskt vänjer sig vid det som till en början framstår som udda. Men samma frihet som främjar lekfullhet kan naturligtvis också missbrukas, kanske till en ornamentik med fascistiska vibbar? Oron kan vara obefogad men på grund av att husfasaden (till skillnad från många andra konstnärliga uttryck) är så gott som omöjlig att värja sig mot, är det lätt att förstå att det återhållsamma gynnats. Kanske kan tråkarkitekturen till och med tolkas som en konsekvens av industrisamhällets konfliktskygghet? Också i sådana banor vinglar funderingarna under läsningen.

Genom att lämna en hel del osagt lyckas Jan-Erik Andersson onekligen aktivera sin läsare. Det är roligt. Och på det stora hela hoppas jag att hans optimistiska och livsbejakande arkitektursyn skulle få ett långt större genomslag än vad som kanske är troligt.

Andersson skriver sympatiskt och läsarnära, och trots den ibland hårda kritiken utan en tillstymmelse till mästrande. Jag undrar om tonfallet rentav inte är onödigt anspråkslöst. Också undertitelns åsikter (om finländsk arkitektur) är i mina ögon lite att förminska själva projektet. Jag förstår att den är ett medvetet val, i linje med bokens försök att lyfta ner arkitekten från hans expertpiedestal. Jag kan också tänka mig att en arrogantare konfrontation med den dominerande arkitektoniska diskursen hade kunnat uppfattas som rättshaveristisk. Men jag lämnar boken med en känsla av att Andersson aldrig ens försöker övertyga tråkarkitekturens försvarare utan att han nöjer sig med att föra ett gemytligt samtal med oss som redan är helt eller delvis frälsta.

 

Fredrik Sonck

 

Jan-Erik Andersson: Wow. Åsikter om finländsk arkitektur. Schildts & Söderströms, 2014.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *