tillsammansSensmoralen i Anna Rotkirchs bok Tillsammans – Om familjelivets härlighet och svårighet är gemensam fostran. Hur revolutionerande är inte den tanken i ett samhälle, där mammor i regel går med dåligt samvete hur de än gör, där barnfamiljerna stänger in sig för att leva på ”barnens villkor” och där föräldraskap diskuteras i termer av uppoffring och konflikt, skriver Nora Hämäläinen.

Det är verkligen inte så att det skrivs för lite om familjen idag. Snarare kanske så att det skrivs ganska mycket, men att mycket av det som skrivs är ganska förutsägbart. Eller kanske snarare såhär: det som skrivs känns antingen väldigt bekant, beskriver en viss generationserfarenhet som jag delar. Eller så känns det väldigt främmande – en ganska diffus moralism som söker orsaker till samhällsproblem i skilsmässor och bristfälligt föräldraskap, utan att någon djupare insikt i vad som kännetecknar dagens familjeliv. Anna Rotkirchs essäistiska betraktelse Tillsammans – Om familjelivets härlighet och svårighet faller inte in i någotdera facket, och bildar kanske just därför en fond mot vilken läsaren kan reflektera över sina egna relationer och det samhälle de utspelar sig i.

Evolutionsbiologi

Rotkirch har sedan något årtionde tillbaka kombinerat familjeforskning med ett intresse för evolutionsbiologi: en kombination som i den aktuella boken har mognat till en harmonisk och öppen helhet. Evolutionsbiologin ger perspektiv på människan som naturvarelse, samtidigt som kulturens komplexitet och föränderlighet är ständigt närvarande. Utgångspunkterna är ganska enkla: Hormoner till exempel har en central roll i hur våra band till andra människor formas. Våra liv som kulturvarelser formas mot en bakgrund av biologi. Vi är en art som har formats genom evolution, och om många av våra biologiska särdrag kan man fråga varför de har uppstått, en fråga som ofta kan ställas i termer av naturligt urval: varför har individer med det här draget gynnats och därmed kunnat föra det vidare till sin avkomma.

När evolutionstänket överförs till ett populärt medium, såsom i Rotkirchs bok, uppstår det dock ofta ett sätt att tala där generna liksom får en egen vilja som dominerar över eller blandas ihop med individernas medvetna vilja. Det är ibland svårt att se om det handlar om personers de facto intressen, eller om genetisk ”konkurrenskraft”. Det här är kanske oundvikligt om man inte vill vara alltför omständlig, men blir på sina ställen förvirrande. Vad är det forskarna egentligen talar om när de talar om mostrars investering i sina syskonbarn eller hur ”lönsamt” det är för individer att stöda sina släktingar? Här kunde man kanske ha önskat sig en liten betraktelse från författarens sida om hur forskningsrön kommunicerar med vår vardagsförståelse.

Mamman och barnet

En produkt av evolutionstänket är det som kunde identifieras som bokens potentiellt mest kontroversiella drag: mammans särskilda band till barnet. Man kunde grovt säga att samtida populär debatt om barnets tidiga utveckling naturligt delar sig in i två läger. Det finns en (fortfarande) starkt psykoanalytiskt färgad ortodoxi om mammans avgörande betydelse för det lilla barnets psykosociala utveckling. Det här är en ortodoxi som finns i bakgrunden av den finländska dagvårdsdebatten och som väldigt många mammor mer eller mindre medvetet efterlever. Som motpol finns en ofta feministiskt färgad socialkonstruktivism som går ut på att mamma och pappa inte är olika i någon bemärkelse som skulle vara relevant för hur vi ordnar våra familjeliv – att skillnaden är konstgjord och både kan och bör göras om för att beakta förändrade omständigheter. Ur den här synvinkeln ser mammornas relativt sett större investering i barnen enbart ut som en strukturell orättvisa: mammorna förvägras ekonomisk jämlikhet samtidigt som papporna snuvas på en nära kontakt till barnen.

Rotkirch intar i sin bok en tredje position. Ur sitt evolutionsbiologiska material hämtar hon stöd för en syn på moderskapet som det primära förhållandet. Genom mänsklighetens historia tycks mammans närvaro ha varit viktigare för det lilla barnets överlevnad än pappans, och mamman har ett oförnekligt hormonellt band till barnet som skiljer sig från andra band – med känslomässiga och praktiska implikationer. Dock innebär det här inte att ett modernt samhälle inte skulle kunna ordna omsorgen om barnen på andra sätt. Som Rotkirch betonar finns det inget ”onaturligt” i att pappor stannar hemma med barn. Den biologiska bakgrunden determinerar inte kulturen, men den är inte heller irrelevant, utan fortsätter att påverka oss på olika sätt. På ett intressant sätt både bekräftas och uppluckras alltså moderns roll i förhållande till barnet, vilket öppnar för andra viktiga relationer. Den psykoanalytiskt färgade mamma-barnrelationen skymtar främst fram i diskussionen om tidig anknytning, som Rotkirch tar sig an med lätt distans. (Hon för till exempel en intressant diskussion kring frågan om inte sådant som hänger ihop med en ”svag anknytning” i vissa fall kan vara fördelaktigt.)

Gemensam fostran

Det här leder oss in på bokens moralkaka: gemensam fostran. För ovanlighetens skull syftar sensmoralen i en diskussion om familjen till ett rikare, roligare och lättare liv för alla inblandade. Hos människan som art har gemensam fostran varit relativt vanligt, människobarn har i de mest olika samhällen fostrats av flera personer. (Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, etc.) Antropologiska studier i jägar- samlarsamhällen ger vid handen att våra urfäder, som levde på liknande sätt, åtminstone hälften av tiden under sin tidiga barndom har tagits om hand av någon annan än mamman – mormödrar, syskon, pappor. Här skiljer sig människan från till exempel gorillorna, där mamman ensam tar hand om barnet även om gorillorna lever i flock.

Gemensam fostran innebär att ett barn knyter nära band till flera stora människor: inte bara föräldrar, utan också far och morföräldrar, släktingar och skötare. Nära relationer till fler personer tycks stärka barnets kognitiva utveckling. Mor och farföräldrar har både glädje och nytta av en nära kontakt till barnen. Samtidigt bjuds de primära skötarna (ofta mamman) möjlighet att leva ett rikt liv med sociala kontakter, intressen, arbete. Hur självklart låter inte det? Samtidigt: hur revolutionerande är inte den här tanken för många i vårt samhälle där mammor i regel går med dåligt samvete hur de än gör, där barnfamiljerna stänger in sig för att leva på ”barnens villkor”, och där föräldraskap diskuteras i termer av uppoffring och konflikt.

 

Nora Hämäläinen

 

Anna Rotkirch: Tillsammans. Om Familjelivets härlighet och svårighet. Övers. Katja Bargum. Schildts & Söderströms, 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.