Det är bara så sjukt att företag som gör alla tiders vinst säger upp folk så att säga för säkerhets skull, och att ett land med tre A:n på kreditbetyget skär ner lite här och var bara för att säkerställa bra kreditvillkor i framtiden, i stället för att utnyttja dem när det behövs. Det är som om företagsledarna och regeringen satt på varsin gren och kommit på den goda idén att såga av hela trädet som ett par gamla fyllon med grumlig blick. Men det är också bara så sjukt att jobba kväll efter kväll, veckoslut efter veckoslut, och se en allt större andel av mödan försvinna in i statsfinansernas svarta hål. För det verkar ju som om man får allt mindre tillbaka av det man betalar in, och inte bara man själv utan alla andra också.
Nä, man börjar vara urledsen på att lyssna på det ständiga tjafset om uppoffringar och ytterligare uppoffringar. Kanske den vanliga finländaren tror att livet handlar om uppoffringar i nån mossig vinterkrigsanda, men så ser den vanliga finländaren också ut som en fåntratt när man möter den på gatan. Hjärnverksamheten verkar ha frusit fast som bilden på platt-tv:n gör ibland, och fast ögonen står på vid gavel så är blicken fullständigt frånvarande. Och om man sedan händelsevis frågar den nåt så grymtar den på sin höjd nåt en- eller tvåstavigt ord och lomar vidare som en zombie på väg ingenstans.
Kanske det faktiskt går att övertyga såna typer om att det behövs ständiga uppoffringar, eller kanske de inte ens behöver övertygas om nåt längre. Men jag är övertygad om att jag inte kommit hit till världen för att uppoffra mig för nånting, inte för nån gud, nåt fosterland eller nån helig ko, och ännu mindre för skitsnack. Jag har kommit hit för att se världen med egna ögon, ta min andel av den och kanske också ge nåt tillbaka om allt går väl. Och sedan dra åt helvete. Inte har jag lust att börja uppoffra mig för kommunalpamparnas arbetsrumskapprustning eller koncernchefernas kalvkottletter, i synnerhet då tiden är så knapp som den är. Det är så mycket som borde uträttas ännu.
Men allt är bara så sjukt nuförtiden, liksom bakvända världen med nunan i röven. När man till exempel äntligen har råd att köpa böcker så har man inte tid att läsa dem. Så vad är det för vits att köpa böcker? Men å andra sidan kan man ju fråga sig vad det är för vits att jobba om man inte får köpa böcker. Det är liksom catch 22 hela tiden nuförtiden, permanent dödläge på alla möjliga och omöjliga håll. Gatorna fulla med zombier och idioter i toppen som vrider och vänder på allt tills världen förvandlas till struntprat.
Ta nu till exempel det där med att en välgödd kapitalist är arbetarens bästa vän. Hur kan man hitta på sånt, och till råga på allt med helgonmin deklamera det i offentligheten som en klassens primus? Speciellt i dag då kapitalister i många företag kickar arbetare på löpande band uttryckligen för att öka sin egen vinst med ett par hundra miljoner medan de som får gå kanske förlorar både hemmet och hälsan.
Här uppoffras det och stoppas i egen ficka utan skrupler, och zombierna som lodar på gatorna tycks inte ha nåt emot det utan fortsätter bara att törna mot varandra om och om igen, för att ingen lärt dem att om båda väjer lite så blir det mycket lättare att passera varandra utan att armar och ben slits loss i onödan. Och sedan dyker republikens president upp i rutan, lika illmarigt plirande som Beavis på 1990-talet, för att kräva ännu mer uppoffringar, för annars stjälper staten bums och hela skutan sjunker som en sten. Och det handlar alltid om framtiden och inte om oss som råkar vara på genomfartsresa här nu. Vi tycks bara vara kanonmat för framtiden. Patrask. Fåntrattar. Kålhuvuden. Pundare. Men framtidskortet är ett bluffkort, för det har inget bäst före datum. Visst låter ju ordet framtid alltid så grandiost, nästan som broderskap, frihet och jämlikhet, men att såga av trädet på vars grenar man sitter är nu bara hölmöläisten hommaa, som man brukar säga på finska.
Janco Karlsson
