Inte den svenska drömmen precis

inte mitt landKristian Lundbergs nya bok Det här är inte mitt land är ett revolterande utropstecken, en arg knytnäve som rasar mot att den svenska drömmen – om den nu någonsin funnits – gått i kras, skriver Marcus Floman.

Författaren Kristian Lundberg har sedan debuten 1991, diktsamlingen Genom september, varit så produktiv att man baxnar – han har i snitt givit ut över en bok per år. Att Lundberg är poet i grunden märks också tydligt när han uttrycker sig i andra genrer, som i den så kallade litterära reportageboken Det här är inte mitt land. Att jag skriver ”så kallade” är ett direkt lån av författaren, som ifrågasätter om det alls finns en sådan genre och varför man överlag ska låta sig låsas in i isolerade genrer. I boken visar Lundberg hur det kan se ut när man bryter litterära gränser och vilket skriande behov det finns för att bryta upp de isolerade rum en del människor tvingats in i. Många av texterna är tidigare publicerade antingen som dikter eller reportage och tidningskolumner, men i boken har författaren bearbetat texterna och gör helt rätt i att skita i konventionerna och inte i traditionella fotnoter ange var och när texterna eventuellt publicerats tidigare.

Det finns bokomslag som tar tag i en, som får en att direkt vilja ta i, betrakta och öppna boken. Omslaget till Det här är inte mitt land är lika ärligt och rakt som bokens innehåll. Det manar till kamp, till motstånd. Den svenska flaggans kors har blivit ett nej, ett kryss.

I Det här är inte mitt land, som precis som bakpärmen säger är en anklagelseskrift, skriver Lundberg om den förtvivlan och vrede han känner när han ser sig omkring i sitt Sverige – framför allt i hemstaden Malmö. I bokens tre delar stannar Lundberg upp, liksom stoppar nyhetsflödet, drar ett djupt andetag och riktar den ursinnige poetens förstoringsglas mot bortglömda, aktivt nedtryckta eller nonchalerade människor i det samtida Sverige. Bland dem som Lundberg lyfter fram finns barn som lever i fattigdom, kvinnor som utsätts för våld, asylsökande som under tystnad deporteras och kuvade arbetare som varken facket eller det övriga samhället bryr sig om.

 

”Världens bästa förvar”

Resan genom landet Kristian Lundberg inte längre känner som sitt, börjar med en analys av förvaren. Vilka förvar? Jo, människoförvaren för dem som tvingats in i en gråzon: asylsökande och andra människor på flykt. Lundberg beskriver träffande hur förvaren är en officiell del av den svenska migrationspolitiken, men ändå har förblivit osynlig, liksom en bakgård av denna politik. I ett reportage besöker författaren det i Skåne belägna förvaret i Åstorp och börjar researchen på webben:

”På kommunens hemsida kan man klicka på länkar som ’Integration genom arbete’ och ’Mångkulturell fest’. Det finns däremot ingen länk som leder vidare till den anonyma fängeseliknande lokal som ligger placerad i ett traditionellt industriområde, intill en dunge av svensk skogsmark. Förvaret. Smaka på det namnet.”

De flesta EU-länder har förvar; i Sverige finns åtta och i Finland har vi ett, i en avkrok av Krämertsskogs industriområde i Helsingfors. En byggnad och verksamhet som egentligen inte är något annat än ett fängelse – för människor som inte har begått något brott. Åtminstone i Finland räcker det med att en asylsökande uppgett en enligt migrationsverket oklar resrutt för att den asylsökande ska kunna låsas in i förvaret, för att sedan i de flesta fall efter obestämd tid utvisas ur landet. Lundberg har letat reda på ett tidningsurklipp från invigningen av förvaret i skånska Åstorp. Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson hyllar i ett tal den egna personalen som byggt upp och fixat i lokalerna, och gjort ”små underverk” och efter gjort arbete: ”…får ni nya möjligheter och ni är så värda det. De förvarstagna får världens bästa förvarsverksamhet, även om de kanske inte skulle vilja vara här”.

I detta sammanhang, som på så många andra ställen i boken, frågar Lundberg om detta är rätt och rimligt.

”Är vi inte i stället värda ett samhälle som bygger på solidaritet? Nej. Vi är värda ett modernt Förvar för människor som ska deporteras. Här förvaras människor i väntan på att föras ut ur landet. Destination: okänd.”

Och medan de väntar i de trista utrymmena, med en oviss framtid, ökar illamåendet. Självmordsförsök, rymningar, hot mot personal och bråk mellan de förvarstagna är vardag, skriver Lundberg. Och allt detta pågår utan större protester. Endast små radikala grupper mot deportering ordnar sina demonstrationer och försöker hindra deportationsplanen från att lyfta. Det sorgliga, skriver Lundberg, är att också detta bara är ett sista nödrop när katastrofen redan är ett fullbordat faktum. Vem tar sig an felet i systemet?

 

Tillbaka i Yarden

Speciellt i den tredje och avslutande delen av boken går Lundberg in på det svenska klassamhällets fula och hårda sida. I beskrivingarna av erfarenheterna från tiden som timanställd på det inhängnade Yarden – det icke-landskap av asfalt som Lundberg i detalj beskrev i den omsusade boken Yarden. En berättelse – går det kalla kårar i en som läsare. På Yarden blir Lundberg en ickevarelse, inte anställd utan bara anlitad av ett bemanningsföretag. Därför skyddslös och rättslös. Upprepade gånger i den nu aktuella boken beskriver han hur både fackliga representanter och högskolestuderande hyllar boken Yarden. ”Djävligt bra bok, Yarden”. Lundberg ventilerar sin frustration över att boken hyllas, men ingen, inte ens facket, vill ta tag i det systemfel som möjliggör att kadaverdisciplinen och den avhumaniserande mobbningen av de bemanningsanställda får fortsätta. Om en arbetare klagar över minsta lilla detalj bemöts han av tystnad. Nästa dag blir den som klagat inte uppringd, han bara försvinner ur systemet.

Efter att jag läst Det här är inte mitt land hade jag inget annat alternativ än att äntligen läsa Yarden.

Det som slår mig är att samma nyckelfraser ”jag måste skriva för att inte dö”, ”jag måste skriva för att överleva” och bibliskt tankegods som ”skall jag ta hand om min broder” från Yarden återfinns i många av texterna i Det här är inte mitt land. Också analysen kring vad solidaritet på riktigt betyder och den frihetligt socialistiska kampattityden finns i bägge böcker.

Och det fungerar. Det är som en vinkning till en trogen läsare: kommer du ihåg? Det här har skrivits förr och det skall skrivas på nytt. Det är viktigt och det är allmänmänskligt.

Gemensamt för båda böckerna är beskrivningarna av trötthet och fattigdom och de mörka blickarna inåt, skärskådandet av den egna och moderns psykiska sjukdom. Men i epiologen till Yarden, där Lundberg en sista gång summerar varför han skrev boken, säger han: ”detta är en dödsbok … men jag anklagar ingen”. Både tonfallet och baksidestexten i Det här är inte mitt land säger något annat, detta är en anklagelseskrift.

På de anklagades bänk står det svenska samhället som svävar omkring i en historielös dimma där allt fler glömt bort vad det betyder att ställa upp och vara solidarisk. Idag är det alltmer sällan den enskilde som genomför solidariteten i praktiken, istället har den uppgiften dumpats över på den statsapparat vi slentrianmässigt betalar skatt till.

”Nej. Jag är inte en marknadsliberal som förespråkar välgörenhet, tvärtom, men det jag saknar är känslan av ansvar inför den andre, modet att ta ett beslut.”

Det här är inte mitt land är trots sitt verkligen ganska dystra budskap en medryckande bok, en bok som får en på fötter, gör en arg. Det är i mitt tycke en synnerligen svår konst i den tid vi lever i, där både debatter, skandaler och orättvisor lätt glöms bort på några dagar.

 

Marcus Floman

 

Kristian Lundberg: Det här är inte mitt land, Atlas. 2014

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *