Inger Edelfeldts senaste roman, Konsten att dö, gör mig förvirrad och betryckt. Vad vill författaren till mästerverk som Kamalas bok, Betraktandet av hundar och Hondjuret säga med sin nya bok? Jag har hållit Edelfeldts författarskap högt och ansett att hon med sin distinkta prosa och nattsvarta, emellanåt groteska, humor skriver fram vad som sker med människor, ofta unga kvinnor, som befinner sig i sprickorna mellan dröm och verklighet, som fastnat mellan bilderna i vår samtid. Ytterst lyhört har hon lyckats fånga stämningar, inte minst vår samtids flyktighet, där bilder, text, uttryck och stilar flödar förbi. Edelfeldts sympati ligger hos lite udda typer, som skevar, för att använda litteraturvetaren Maria Margareta Österholms begrepp från avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005, i vilken hon bland annat undersöker Edelfeldts författarskap.
Jag var i tjugoårsåldern då jag läste Kamalas bok (1986) och blev fullständigt drabbad. Berättelsen om den unga kvinnan, som till synes lever ett ”normalt” liv – jobb i presentbutik, pojkvän, väninnor – men som bär den vilda vargflickan Kamala inom sig, satte spår i mig och jag återvänder ofta till den. Kamalaflickan låter andra definiera hennes jag och hon betraktar sig själv utifrån eller från sidan om, förutom då hon låter den vilda vargflickan ta över.
Det slår mig att huvudpersonen i Konsten att dö, den uppburna fotografen Jacky Måhlin, är en och samma person som flickan i Kamalas bok, bara trettio år äldre, men inte alls vuxnare eller visare. Jacky bär på samma ambivalens, ensamhet, instängdhet och samma längtan efter frihet. I likhet med Kamalaflickan finns det något maniskt över huvudpersonens tankar och hennes sätt att lura sig själv. Visserligen lever Jacky enligt den programförklaring Virginia Woolf gav oss i Ett eget rum: som framgångsrik fotograf och fotokonstnär har hon både pengar och en egen studio. Utåt sett är hon fullständigt obunden. Hon har ingen familj, är urban (naturligtvis bor hon i Stockholms innerstad) bildad, inga krav eller måsten. Hennes självbild är däremot helt satt ur spel. Jacky är mycket mån att visa att hon är en självständig kvinna som lever för konsten med stort K. Hon är tillfreds med att vara älskarinna åt konstnären och charmören Elias, nöjer sig med sina mer eller mindre ytliga väninnor och en weekendresa till London och utställningar på Fotografiska museet. Allt det här låter Edelfeldt oss veta på en mycket förutsägbar och klyschig prosa:”Insvept i min japanska morgonrock satte jag mig i soffan och såg balanserad ut, medan han klädde på sig”.
Intressanta brytpunker kommer i mötena med den unga, änglalika och trasiga Monia som Jacky bestämt sig för att fotografera. De dras till varandra på ett sätt som jag inte riktigt begriper. Motvilligt engagerar sig Jacky i Monia som i sin tur hänger efter henne – också motsträvigt och undvikande. Den här ambivalensen skapar spänningar som gör mig frusterad och inte leder till att vare sig Jacky eller Monia blir trovärdiga.
Berättelsen hattar hit och dit och kan inte bestämma sig för vad den vill berätta. Edelfeldt slänger in en del konstnärskris, lite relationsproblematik, en hel del existentiellt resonerande om fotografiets betydelse i vår samtid och som grädde på moset, lite identitetskris. Tidigare brukade hon ladda sina berättelser med en osäkerhet, vilket gjorde dem inbjudande och öppna för tolkningar. Konsten att dö är tyvärr både förutsägbar och manerisk. Nu skriver Edelfeldt mig på näsan och kvar dröjer sig en känsla av att jag har läst den här berättelsen förut.
Ylva Larsdotter
Inger Edelfeldt: Konsten att dö. Norstedts, 2014.
