Läser Den allvarsamma leken och upptäcker av en slump att romanen som bäst filmas, med premiär i februari 2015. Hjalmar Söderbergs klassiker från 1912 lever och rör på sig.
Det är en berättelse om stulen kärlek, och en sak jag slås av är hur fräckt de erotiska scenerna – den svenska litteraturens vackraste, säger många – samexisterar med en mängd krassa uppgifter om priser, inkomst och förmögenhet.
Det blir en märklig effekt av eld och bensin, en explosiv kombination som känns ovanlig i vår egen tids litteratur. Tyvärr.
Till exempel konstaterar journalisten Arvid, bokens manliga huvudperson, att hans lön på 2 400 kronor per år inte räcker till för att gifta sig och bilda familj (underförstått: inom det borgerliga ståndet). Men eftersom Dagmars far lovar skjuta till 2 000 per år så blir det bröllop ändå.
Att han gifter sig har också att göra med att Lydia, hans stora ungdomskärlek (som tycks sakna hemgift), har dragits in från marknaden. En kollega på redaktionen nämner apropå hennes förlovning att den äldre man som Lydia valt är god för minst 600 000. Själv har han (kollegan) också friat men fått korgen, trots att han är yngre – han har bara 200 000.
Arvid tröstar sig med ”en liten söt butiksflicka” som han ”råkar” göra med barn, och blir tvungen att låna ihop pengar för att undvika en omöjlig mesallians.
Fadern hade sänt honom tvåhundra kronor av sin knappa lön – utan moralpredikan – bror Erik lika mycket, men med moralpredikan, och av Freutiger hade han fått vigga femhundra. Så klarades tills vidare den historien. Barnet – en gosse – hade han inackorderat hos en hederlig hantverkarfamilj i Sundbyberg, och modern hade genom Freutigers rekommendation fått en bättre plats än den hon hade förut och skötte sig väl. Och Arvid betalade regelbundet 35 kronor i månaden för barnet.
Hjalmar Söderberg följer strikt regeln ”show – don’t tell”. Alla skärande moraliska valsituationer berättas just så här, ”utan moralpredikan”. Läsaren får fritt himla med ögonen, men en kommentar från författarens sida skulle helt sabba berättelsens tajta stil.
Det räcker med att klassklyftan konstateras, som när Arvid tänker: ”Och jag var kanske för henne sagan, äventyret – vad vet jag? Vad vet jag om hur livet formar sig i en liten fattig butikflickas tankar och drömmar?”.
Vi har alltså Arvid och Lydia i var sitt förnuftsäktenskap där man älskar varandra ”på lutherskt vis”, som den vassa religionskritikern Söderberg uttrycker det. I tiden låg Ellen Keys hårda kritik av sådana äktenskap som en form av ”otukt” – och naturligtvis träffas Arvid och Lydia av en slump på nytt och ett annat slags ”otukt” tar vid, de inleder ett hemligt förhållande som varar i åratal.
Här ligger bokens kärna. Otrohet, vänsterprassel, kalla det vad man vill – klarsyntare än de flesta beskriver Söderberg varje fas, varje replik i den stulna kärlekens ABC. Den arketypiska berättelsen, som orsakar så mycket lidande och sorg, men som också kan skapa lycka och befrielse. Hur tom skulle världen inte vara utan svek?
I själva verket har vi alla någon gång spelat med i detta klassiska drama, i en eller flera av de tre rollerna (älskad – bedragare – bedragen). Eller åtminstone sett dramat utspelas på nära håll, av vänner, föräldrar, kanske egna barn. För många av oss är detta det mest dramatiska som hänt oss, kanske under ett helt liv. Här är vi alla experter.
Stulen kärlek. Ständigt skildrad, grundbulten i all romantisk litteratur och film. Ändå hör Söderbergs roman till dem som höjer det slitna temat över mängden – liksom före honom Flaubert, Strindberg, Tjechov. Och en orsak är just att de alla skriver in dramat i de 2 400 kronornas verklighet; kärleken är det enda som egentligen spelar någon roll, livets poesi – och ses samtidigt med nyktra ögon, cyniskt, som transaktion.
Man kan luras av att Den allvarsamma leken har sin starka tidsfärg – Dreyfus-affären, unionsupplösningen, Stockholms tidningar, gator och borgerskap i början av 1900-talet. I viktiga avseenden är den ändå helt tidlös. Eller påstår någon att ekonomi och ”marknadsvärde” inte spelar in i hur vi lever idag, och med vem vi älskar? Någon är rik, är den som ”utnyttjar” – någon är fattig, och ”säljer sig” alltså. Frågan är hur vi handskas med det, döljer det, inte låtsas om det. Det handlar inte om att kärlekstransaktionerna skulle ha försvunnit någonstans, ut i sexarbetarnas marginal.
Arvid älskar, men tycker att han inte kan skilja sig, lämna Dagmar och barnen i sticket, i synnerhet när svärfar har gjort konkurs. Lydia älskar, men tröttnar på att vänta, tar sig andra män – kanske också för att pressa Arvid till ett beslut. Vem vet? Begripliga val hela vägen, men resultatet blir att de två driver ifrån varandra, alltmera hamnar i otakt. Här är Söderbergs analys särskilt skarp och subtil: han visar hur små synder och små slumper får stora konsekvenser i ett slags kärlekens stigberoende (path dependence). Snart går det inte längre att simma tillbaka uppströms.
De flesta samtida kritikerna 1912 ansåg att romanen skildrar otypiska undantagsfall, läser jag i en studie av Bodil Verhaegen Sommer. (Hur fel de hade! Vilket också romanens fortsatta liv har visat.) Arvid sågs som ett alltför viljesvagt offer för Lydia, som å sin sida nästan inte alls kommenterades; en femme fatale som man inte behövde öda många ord på.
En sorts senkommen revansch fick hon 1972 när Gun-Britt Sundström gav ut romanen För Lydia, en svensk sjuttitalsfeminist-ikon. Boken är en litterärt sett valhänt parafras på Söderbergs berättelse och samtidigt ett bevis på originalets kraft. Men eftersom den flyttar storyn till 1970-talet handlar den – som Malin Teir påpekar i sin pro gradu-avhandling Kärlekens pantomim (2008) – egentligen om en annan Lydia än den vi möter i Den allvarsamma leken.
Merete Mazzarella analyserar bägge böckerna i sin essä Otrohetens lockelse (1997), den mest utförliga och insiktsfulla tolkning av personernas handlingssätt jag läst – samtidigt som man, som alltid, kan göra delvis andra tolkningar. Men Mazzarella passar också på att mästra Söderberg: boken kan läsas, skriver hon, som en roman om en kvinnas uppvaknande, och det ”i långt högre grad än författaren kan förmodas ha avsett”. Hoppsan!
För mig är det solklart att romanens huvudperson – också för Söderberg – är Lydia. Att den mestadels berättas genom Arvid gör honom inte automatiskt ”sympatisk”, inte heller till centrum, som en del läsare tycks anta. Det viktiga kan berättas indirekt. Lydias röst finns i repliker och brev, och hela inledningskapitlet är hennes (”Lydia brukade bada ensam”). Framför allt: som Mazzarella också skriver är Lydia den som handlar, fattar viktiga beslut, medan Arvid är en betydligt blekare figur. Det är knappast på grund av något slags miss eller förbiseende från Söderbergs sida. Samma förödande (men implicita) kritik av den borgerliga mannen och hans samhälle ser vi ju i hans tre tidigare romaner.
Inte heller Söderbergs berusat lyriska och på samma gång helnyktert cyniska syn på kärleken – så sällsynt i vår egen tids litteratur – är någon slarvig slump. Det ska bli spännande att se hur Pernilla August gör Den allvarsamma leken (tidigare filmförsök finns från 1945 och 1977). August, välkänd som skådis, stod också för regin av Svinalängorna 2010. Manuset skrivs av Lone Scherfig, som också regisserade Italiensk for begyndere, An Education och One Day. Inga amatörer, med andra ord.
Trygve Söderling
