Platsens litterära kropp

av Mathias Rosenlund

Resan från Myrbacka till främre Tölö är inte enbart geografisk, skriver Mathias Rosenlund.

Jag kommer inte ifrån tanken att man genom att skriva om en plats kan ge den en litterär kropp. Det här är orsaken till att jag själv skriver en hel del om verkliga platser, verkliga adresser. Det är också orsaken till att jag tycker om böcker som handlar om igenkännbara platser och miljöer.

Ett strålande exempel på ett slags litterärt förkroppsligande av platser finns i den svenska författaren Kristian Lundbergs självbiografiska böcker. Lundberg arbetar fram och sprider ett ljus över mörka skrymslen i sin hemstad Malmö. Han skriver om den miljö han själv vuxit upp i, som format honom. Och inte minst skriver han om de människor som levt och lidit och dött i de miljöerna. Malmö stad har nu i mitt sinne en litterär kropp. Jag känner att jag har tillägnat mig en del av staden, trots att jag fysiskt sett inte har tillbringat mer än en kväll och en natt där.

Jag läser böcker för att lära känna, för att se och förstå.

Hur skulle då den kropp se ut som jag vill skriva fram? Jag har tidigare skrivit om Vanda. Myrbacka. Där jag och min familj åsett knivslagsmål, där en av oss själv har blivit knivhotad, och rentav offer för misshandel av en gamla fängelsekund som terroriserat hela husbolag med sin aggression och sina hot. Jag har mött unga vuxna som har försökt sätta igång slagsmål med mig i grillkön, bara för att de inte har tyckt om den t-skjorta jag har haft på mig just då. Jag har tagit emot knuffar och fått slå undan knytnävar som viftats hotfullt framför mitt ansikte.

Jag är rädd att jag har varit tvungen att skriva fram en mörk kropp. Stor. Grov. Myrbacka har framträtt i ett ljus som inte är ljus, utan något annat. Ett formlöst mörker som jag ser bli allt större, som vill svepa in ytterligare en människa och sedan en till.

Stora höghus som befolkas av vanliga människor som arbetar med hyggliga jobb, men också av dem som står utanför allt det ordinära. Allt det hyggliga. Alkoholister, drogmissbrukare, kriminella.

Jag har sett en av mina vänner bli pistolhotad. En granne skickades till skolhem för att varken föräldrarna eller skolan eller socialen visste vad man skulle ta sig till med dennes växande aggressivitet och sociala missanpassning. När grannen kom hem igen några år senare var det inget som hade förändrats. Våldet och aggressiviteten fortsatte som vanligt. Jag såg den här grannen gå runt i Myrbacka med vild blick och en ung, trasig kropp. Ständigt på vakt vid ingången till köpcentret Myyrmanni för att tigga om cigaretter och pengar.

Den kropp jag skriver fram är lemlästad. Det finns stora sår på kroppen. Hela lemmar är avhuggna, amputerade av livet.

***

Nu bor jag inte längre i Myrbacka, utan i Tölö, i Helsingfors. Tölös litterära kropp ser helt annorlunda ut.

Nu bor jag i ett hem där jag på en halv minut kan gå ner till en av Helsingfors bästa bokhandlar, med en av stans vackraste interiörer. Riksdagshuset når jag på en blank minut. En femton minuters promenad i grannskapet för mig förbi hus där bland andra Paavo Lipponen, Kjell Westö, Merete Mazzarella, Martti Ahtisaari och Philip Teir bor.

Min flytt till Tölö rymmer en stor glädje och lättnad. Det finns dock också iakttagelser som jag inte kan låta bli att om och om igen befästa i mitt sinne: nu befinner jag mig långt ifrån A-kliniken i Myrbacka. Långt ifrån de där fula betongpelarna som håller upp tågspåren. Långt ifrån den lägenhet nära ishallen i Myrbacka där östeuropeiska tiggare härbärgerar. Avstånd, vad betyder det?

När jag rör mig här i mina nya hemkvarter blir jag ibland perplex och känner små aningar av en obehaglig social paranoia. Borde jag ha rakat mig i dag? Fan, mitt hår är ju skitrufsigt! Hoppas ingen kommer emot mig i trapphuset.

Det här säger naturligtvis mer om mig än om Tölö. Ingen står någonsin där och pekar anklagande på mig. Men trots att de här tankarna av obehag är grundlösa och en smula pinsamma att bekänna, talar de ändå sitt tydliga språk: detta är en miljö som inte ännu har blivit min. Jag känner mig fortfarande som en gäst på Nervandersgatan, inte som en permanent invånare. Jag kan parafrasera Lundberg och säga att jag ”bor som en prins men tänker som en luffare”. Ja. Det är så det är. Jag har blivit så formad av förortsmiljön att jag inte ännu har lyckats tillägna mig den miljö jag nu har flyttat till.

(Här i Tölö finns också boenden för missbrukare. Men Tölö är inte deras hem. De är bara på besök här, och i bästa fall kan det bli ett besök som hjälper dem att komma på fötter. Deras verkliga hem finns någon annanstans, i trappuppgångar, i undanskymda skrymslen av staden. I vissa fall kommer de kanske från platser som liknar Myrbacka. De gästspelar i Tölö under en turné som för dem i bästa fall går från det mörka mot det allt ljusare, men som ofta har sin ände i exakt det mörker de försöker undkomma.)

***

Det var i Myrbacka – på Kopparbergsvägen – jag bodde under mina tidiga och formativa vuxna år. Jag bodde där då jag gifte mig och älskade min dåvarande hustru. När min två barn föddes. Det var där jag steg för steg genom både smärta och glädje blev mig själv och kom ifrån de djupt rotade känslor av mindervärde och underlägsenhet som funnits inom mig ända sedan min tidiga ungdom.

Det var också i Myrbacka jag lärde mig vad solidaritet innebär, hur viktig den är och hur den kan uttryckas i praktiken genom så enkla handlingar som att öppna sin mun och säga några ord, skaka hand, fråga någon annan om dennes namn. Heli och Andy. Päivi. Bubi. Alexis från Rumänien som blygt skakade hand med mig på ett kafé där han inte hade råd att köpa kaffe, men ändå smög sig in på för att bläddra genom sportsidorna i Hufvudstadsbladet – en tidning skriven på ett språk han varken kan läsa eller tala men som ändå gav honom de tabeller och siffror han letade efter. Solidaritet är också att dela sitt eget namn med andra. Jag heter Mathias. Jag bor där borta, mellan videouthyrningsfirman och fotbollshallen.

Solidariteten har också ett pris. Det kostar på att vara generös och att bestämma sig för att ens nästa och granne verkligen ska få det bemötande som en nästa och granne förtjänar. Det kostar tid, energi. Det innebär att man ibland får besök hemma hos sig som man inte hade räknat med. Någon som ber om sprit. En annan som ber om pengar. En tredje som slår sig ner bredvid en på kaféet och berättar om sin mamma som nyligen dött bara några veckor efter att hennes man dog. Och jag lyssnar. Det var det jag lärde mig i Myrbacka: att inte bara berätta, utan att också lyssna.

***

Allt det här skedde i gränderna mellan höghus, i ett hem som en del vänner besökte, men som betydligt fler valde att inte besöka eftersom det låg så långt – ett relativt ord i det här sammanhanget, med fler konnotationer än rent de geografiska – från det centrum i Helsingfors där de rörde sig dagligen. Avståndet är inte långt: det är drygt tolv kilometer. Med M-tåget kommer man från Helsingfors centrum till Myrbacka på 17 minuter.

Avstånd betyder ofta något annat än kilometer och minuter på tåg. Det finns andra avstånd än de geografiska. Kulturella och sociala avstånd. Avstånd mellan klasserna. Avstånd mellan en människa som lever i trygghet och balans och en som lever barskrapad och med ett ständigt hot om fattigdom, utslagenhet och isolering.

Jag får lov att hålla mina ögon öppna. Se min nästa och granne även här på Nervandersgatan. Inte bara titta ner. Inte bara gå med på att tro om andra att de bedömer mig utifrån min skäggstubb och mitt rufsiga hår. Nej. Jag ska lyssna och berätta även här.

Mathias Rosenlund
Illustration: Jenny Lucander-Holm

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.