attianese pärmI Ann-Helen Attianeses diktsamling Utmarker finns en uppkäftig ton som känns passande när tiderna är hårda både för poeter och andra människor, skriver Johanna Karlsson.

Hur mår finlandssvensk poesi just nu? Under det senaste året har allt fler röster, bland andra Michel Ekman (Nya Argus 1-2/2014) och Tua Forsström (Kontur 1/2014) pekat på ett prekärt läge. Klart är åtminstone att Svenskfinlands poeter är en tapper skara människor. Ingen av dem tycks någonsin vara tillräckligt ung för att betraktas som ett framtidshopp att räkna med, och de stretar på i en allt annat än lukrativ bransch. Ann-Helen Attianese – född 1961 och med åtta tidigare publicerade verk i bakfickan – är en av de där som förmodligen varit med för länge för att utropas till en räddare av den finlandssvenska poesin. Faktum är ändå att i diktsamlingen Utmarker finns en uppkäftig ton som känns passande när tiderna är hårda både för poeter och andra människor: ”om du vill kan jag vara din andra kind / om piskorna viner ska jag såga dem itu // om de fråntar dig ditt namn / ska jag rista in det i finsk granit”.

Det är ett exempel på hur Attianeses poesi förmedlar känslan av vissheten om att vara besegrad utan att för den skull acceptera det. Hennes ord hör hemma i kärvheten hos en natur som gör som den vill och inte bryr sig om eventuella önskemål från människorna som befinner sig i den. Stundtals verkar dessa utmarker ligga så långt från civilisationen att de kanske alltid varit tomma på människor. Helt plötsligt dyker det dock upp ett rätt oemotståndligt tecken på liv, då ingen annan än Lotta Engberg spelar upp till dans på traktens loge.

Det finns en kluvenhet i Utmarker som är mångbottnad och tilltalande. Diktjaget och diktduet verkar, med en envishet som gränsar till desperation, vilja förmedla att de slagit sig ned på en plats de trivs på. Samtidigt lyser tvekan igenom. Kan vi verkligen stanna här? Kommer vi att bli fullständigt vansinniga? Vi har ingen annanstans att ta vägen, men är det verkligen här vi ska vara? Attianese skriver om längtan och om att inte riktigt veta åt vilket håll den vill. Hennes poesi blir tung och väl förankrad i den berättelsen som dikterna formar, då naturen inte längre ensam tar upp utrymmet utan tvingas samsas om orden med människoparet.

Utmarker kanske inte blir det verk som sist och slutligen räddar den finlandssvenska poesin. Men poesi skriver sig inte av sig självt, och egentligen borde det väl vara rimligare att värna om poeterna än att spekulera i en konstarts eventuella död? Om inte annat så visar Ann-Helen Attianese med sin nionde bok att det går att åstadkomma små storverk även i den svenskspråkiga poesins geografiska utmarker.

 

Johanna Karlsson 

 

Ann-Helen Attianese: Utmarker. Scriptum 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.