Det bör sägas rakt ut: Henrik Janssons Nyckelroman är inte den enklaste bok att ta till sig. Janssons berättelse är hudlös och obeveklig i sin skildring av människor som verkar vara lika sköra som det bräckligt upplysta spindelnät som pryder bokens pärm. På bokens 280 sidor ryms mycket ångest och förtvivlan, krossade drömmar och avväpnande sjukdomsporträtt, även om små glimtar av hopp ryms med här och där. Nyckelroman kan kort sammanfattas som ett avskalat och okonstlat livsporträtt, där saker måste byggas upp och slås sönder för att ett eget, personligt livsmönster skall kunna växa fram.

Den mest uppseendeväckande aspekten i Nyckelroman är den mångbottnade och kluriga berättarstrukturen, som också bokens överraskande konkreta titel leker med. Berättelsen kretsar kring två karaktärer, en medelålders författare med rockmusikpassion som heter Henrik Jansson, och den konstruerade och mer avlägsna figuren HJ, som får fungera som något slags gestaltning av Henrik Janssons minnen och funderingar. Författaren anstränger sig verkligen för att komplicera berättarförhållandet och locka läsaren till att blanda ihop skönlitterär fiktion med självbiografi, ett grepp som känns igen från och för tankarna till Karl Ove Knausgårds Min Kamp-svit.

Likt Knausgård har också Jansson valt att använda sig av ett mycket självutlämnande sätt att berätta, där han i sina gestaltningar inte drar sig för att blotta också de minsta och vardagligaste, samt de mest obehagliga och ömkliga aspekterna av mänskligt leverne. Henrik och HJ turas om att blottlägga sina demoner och ovanor, där den ene grälar med sin åldriga mamma, super för mycket, misslyckas med att handleda en skrivarkurs och med att få vardagen att gå ihop med sambon, grubblar den andre kring problematiken med ett osunt kroppsförhållande och andra tillstånd av mental och fysisk ohälsa. Det är påtagligt och personligt, ibland närapå rått, och samtidigt stundvis väldigt mångordigt på gränsen till det övermäktiga. Nyckelroman är emellanåt en tung bok att ta sig igenom, vilket ändå inte betyder att verket inte skulle vara värt en läsning, tvärtom. Det kan ändå konstateras att romanen är en upplevelse som kan kräva både pauser och distans, och tid för läsaren att smälta vad författaren har att säga för att en egentlig förståelse skall kunna uppstå. Vad som ändå är klart är att Jansson skapat en skickligt strukturerad roman som på ett intressant sätt leker med roller och röster, och inte skyggar för att berätta också om det mycket svåra och tunga i livet.

 

Matilda Hakala

 

Henrik Jansson: Nyckelroman. Scriptum, 2013.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.