Helsingforsare har betydligt färre kvadratmeter till sitt förfogande än andra finländare. Föga överraskande är det barnfamiljerna som bor trängst. Den traditionella medelklass-drömmen om luft och utrymme driver många familjer till gränskommunerna. På senare tid har vissa ändå börjat ifrågasätta behovet av en bostad som fyller stadens kriterier på bra boende. Orsakerna till detta är såväl kulturella som ekologiska.
Artur Närvänen bor på en av de där gatorna i Kronohagen som man aldrig skulle gå längs ifall man inte har ärende dit. På grund av höjdskillnader går man för att nå hans bostad på gårdssidan två trappor ned från ytterdörren. I vad som brukade vara en lya för tjänstefolket finns nu något som kunde utgöra en modell för modernt kompaktboende. Kvadratmetrarna är få men det hela är planerat så att ingenting verkar ta plats. Den enorma skivsamlingen ryms bra, och inte ens cykeln i tamburen verkar ta upp mycket plats. Från det stora fönstret kan man ta ett kliv rakt ut på innergården.
– Jag funderade på att skaffa sensorer som skulle mäta var jag egentligen befinner mig i bostaden. Egentligen är det ju främst två punkter, jag skulle ju klara mig med ännu mindre, skrattar Närvänen.
– En människa behöver ju inte mera än en säng och en dator nuförtiden. Så utrymmet passar bra till min livsstil. Jag vill inte samla på mig saker.
I sitt hem tar en människa alltså upp just så mycket plats som finns. Mera utrymme betyder att man kan lämna saker framme, i ett litet hem måste allting ligga på sin plats för att det hela skulle fungera.
Det har gått nästan fem år sedan Närvänen flyttade hit från Gumtäkt, och under olika livsskeden har han bott här ensam och tillsammans med en flickvän. Från sitt hem går eller cyklar han överallt. Jobbet flyttade nyligen sitt kontor från flygfältet i Vanda till Rödbergen i Helsingfors, något av en motpol.
Fast Kronohagen i sig är rätt dött, finns allt i staden på några minuters avstånd. Och en liten bostad kräver dels att man diskar efter sig direkt, dels en levande stad. Förändringen mot det mera händelserika är också för dem som bott här längre väldigt påtaglig i många delar staden. Kanske det äntligen finns mera att göra, åtminstone för ett visst segment. Andra ser hajpen kring innerstan som en form av klassförakt.
– En gång talade jag med en sociolog om att jag hellre bor här än i Gårdsbacka, på grund av livet omkring. Han kallade mig fascist, berättar Närvänen.
Det är ändå inte bara unga informationsarbetare med ett aktivt socialt liv som kan tänka sig en framtid i små bostäder. Helsingfors är under enorm press att härbärgera allt fler, och tätt boende i mindre bostäder är ekologiskt det enda vettiga. Många argumenterar för att existerande stadsdelar borde göras tätare. Andra menar att i synnerhet barnfamiljerna inte vill ha det så. Att staden historiskt sett varit extremt trång, gör att utrymme ofta ses som en nödvändig del av bekvämt boende.
Trängsel genom åren
Det är inte så länge sedan som Helsingfors var en rätt så eländigt trång stad. Arkiven i Helsingfors stads faktacentral målar upp en bild av en stad där den vanliga invånarens utrymmesbrist var nästa lika stor på 50-talet som den hade varit i början av det förra århundradet. Efterkrigstidens bostadsbrist ledde till en explosion av underhyresgäster. Sedan kom de nya barnfamiljerna – år 1950 hade över 40 procent av hushållen fyra eller fler medlemmar – och det påföljande förortsbygget och alla de klassiska anekdoterna om hur det ekade i det nya hemmet i Månsas eller Hertonäs eller Haga.
Aravasystemet, i sista hand staten, var en av de centrala drivkrafterna bakom de nya bostäderna, vare sig det handlade om att bygga för hyresgäster eller för ägande. Samtidigt steg utrustningsnivån i många Helsingforshem så drastiskt att de tidigare årtiondena kom att framstå som mörka medeltiden. Under folkräkningsåret 1950 började staden även tillämpa striktare krav på vad som skulle anses vara värdigt boende: att bo trångt betydde nu att fler än två människor delade på ett rum – köket medräknat. År 1955 uppskattade man att det sov någon i nästan 70 procent av de helsingforsiska köken.
Stadens och invånarnas uppfattning om vad trångboddhet innebär kom att förändras drastiskt först långt senare. Detta syns i hur den officiella definitionen på trångboddhet kom att förändras. År 1980 ansågs fler än en människa per rum, köket medräknat, innebära trängsel. 1990 slutade man räkna med köket. Det är den definitionen vi fortfarande använder: om en familj har fyra medlemmar borde bostaden ha fyra rum och kök. Den normen blir ideologiskt och ekonomiskt allt omöjligare ju närmare stadens kärna man kommer, det säger såväl forskningen som bondförnuftet.
I något skede kring 1980 gick Helsingfors till och med om resten av landet ifråga om boendeutrymme, om än väldigt knappt. Trenden vände före slutet av decenniet, och efter nittiotalets recession uppstod en klar skillnad mellan huvudstaden och resten av landet. Under början av 2000-talet försvagades den relativa situationen ytterligare. I absoluta tal har genomsnittsfinländaren kring fem kvadratmeter mera till sitt förfogande än helsingforsaren. Minst utrymme har stadsinvånarna i öst och nordost.
Förändrade förväntningar
År 1960 hade en helsingforsare i medeltal runt 17 kvadratmeter till sitt förfogande. Idag är siffran kring 34. Utrymmet har alltså fördubblats under en livstid. Samtidigt har förväntningarna på boendet självklart stigit. Att bo trångt har för många varit en orsak att skämmas. Ju fler personer ett hushåll består av, desto mindre utrymme kommer varje enskilda medlem att ha, medan de som bor ensamma har relativt sett mycket mera utrymme i medeltal, trots att boendekostnaderna är högst för enrummare.
Då bostadspriserna enbart har stigit, har invånarstrukturen kommit att bli den direkt motsatta till vad den var under femtiotalet. I dag har endast kring tio procent av hushållen fyra eller fler medlemmar, och de som består av tre utgör en annan tiondel. Medelstorleken har länge varit 1,8. Av Helsingfors hushåll består över hälften av en person. Detta betyder runt 150 000 människor. Medelstorleken på bostäderna i Helsingfors är också väldigt liten, bland de allra minsta i Europa. Utbudet av familjebostäder är mycket snävt.
Matti Kortteinen, professor i stadssociologi vid Helsingfors universitet, förundrar sig över fenomenet.
– Om man tänker på hur en bra stad skall se ut, så kan jag inte förstå att man bygger det mest urbana området fullt med småbostäder, medan familjerna förflyttas någon annanstans. Det blir en fattig och underlig, tudelad stad.
Kortteinen menar att all tillgänglig forskning visar att det är barnfamiljerna som upprätthåller samhörigheten i en stadsmiljö. Barnen är den centrala socialt sammanbindande faktorn. I ett område med främst små bostäder är genomflödet väldigt snabbt – matematiskt sett förnyas till exempel hela Berghälls invånarskara vart tredje år, säger han.
Kortteinen är mycket skeptisk inställd till påståendena om ett nyfött intresse för kompakt stadsboende bland barnfamiljer. Enligt honom är det den senaste tidens ekonomiska osäkerhet som hållit barnfamiljerna kvar i staden, inte så mycket en ny urban-ideologi. En lågkonjuktur sänker människors intresse av att investera i småhusboende i gränskommunerna. Pengarna är säkrare i innerstan. Att många artiklar i medier så som Helsingin Sanomat har beskrivit kompakt boende i ett positivs ljus, ser han främst som desperat.
– Sen när det blir högkonjunktur nästa gång och det visar sig att pengarna på bostadsmarknaden fortfarande stannar i centrum, då kan jag tro på det, skrattar Kortteinen.
– Man kommer ingenvart ifrån att normen är en person per rum.
Enligt Kortteinen är det en viss typ av människor som är intresserade av urbant, tätt boende. Kanske just sådana som Artur Närvänen. Främst är det människor som bor för sig själv, studerande och kulturfolk. För väldigt många är detta ändå inte drömmen, och mera pengar betyder mera valmöjligheter.
– Av en eller annan orsak hänger önskemålen och drömmarna som människorna i det här landet har främst i hop med ett naturnära och lugnt boende.
En aktör som däremot är intresserad av små bostäder, är byggfirmorna – vinsten är här maximal. Stadens och företagens gemensamma policy kör alltså ut de mera traditionella barnfamiljerna från Helsingfors. Kortteinen menar att vi måste hitta på lösningar som erbjuder rimliga familjebostäder.
– I Centraleuropa har man i forna arbetarstadsdelar, som liknar Berghäll, slagit ihop flera mindre bostäder för att på så sätt få mera utrymme för familjeboende. På så sätt behöver den typ av människor som gärna vill bo i ett sådant område åtminstone inte flytta bort på grund av att de får barn, säger Kortteinen.
Är definitionerna realistiska?
Så frågan om medelklassbarnfamiljerna måste lösas ifall kompakt boende skall vinna trovärdighet i den allmänna debatten.
Johanna Lilius forskar i samhällsplanering vid institutionen för markanvändning vid Aaltouniversitetet. Hon är specialiserad på livsmiljöer, stadsutrymme och interaktion. Sedan 2007 har hon varit intresserad av de barnfamiljer som väljer att stanna kvar i staden.
Hon säger att ämnet ursprungligen var kontroversiellt. Det var många som undrade vad hon egentligen menade, inte vill ju någon barnfamilj bo i innerstaden. I dag har statistiken hunnit i kapp, och inom Helsingfors bostadspolitik har man insett att det även finns barnfamiljer som vill bo i stan, säger Lilius. För henne handlar frågan om trångboddhet om en kompromiss mellan var och hur manvill bo, men också om i vilken mån nya boendepreferenser och gamla ideal passar ihop.
– Frågan är hur viktigt det är att vi hela tiden får fler kvadrat. Att vi får det är ju ett mål inom Helsingfors bostadspolitik, det anses som problematiskt att vi bor såpass trångt. Men samtidigt har vi krav på att vara miljövänligare. Det krockar lite, menar Lilius.
För de yngre generationerna som nu skall ut på bostadsmarknaden, utgör bostadspriserna i huvudstaden ett allt större hinder. Kanske måste vi våga formulera om frågorna, fråga oss hur många kvadratmeter vi egentligen behöver. Vid Helsingfors faktacentral har man räknat ut att man i Helsingfors skulle behöva 3 000 nya lägenheter per år, bara för att tillgodose mänskors önskan om fler kvadrat.
– Enligt statistiken bor en miljon finländare trångt. Det är en underliggande signal, att det statistiskt förhåller sig så, men det kunde ifrågasättas lite.
I en provocerande kolumn i HS (2012) skrev Roosa Meriläinen att man inte behöver ett eget rum: ”Virginia Woolf hade fel när hon påstod att en kvinna behöver det”. Den uppenbara provokationen är svår att svälja, oberoende av politisk vinkling. Lilius säger att det finns rikligt med forskning som pekar på att trångboddhet inte är bra. Mängden ångest som ett tätt boende för med sig beror ändå mycket mycket på helheten och livssituationen som den boende befinner sig i. Och naturligtvis på vad som finns utanför bostaden.
– Även om Helsingfors ur ett globalt perspektiv på många sätt försöker göra situationen på bostadsmarknaden lättare för medel- och låginkomstagare, så finns det ännu plats för nytänk. Genom att utveckla det offentliga rummet kan man också öka stadsbornas levnadsstandard, säger Lilius.
Större offentliga rum är en förutsättning för att bostäderna skulle kunna vara mindre. För barnfamiljerna betyder det å ena sidan självklara saker så som parker, men också att den urbana kultur de tagit del av tidigare skall vara tillgänglig även då man har barn. Om stadslivet enbart är för singlar finns ingen kontinuitet.
Lilius menar att de förorter som byggdes på femtiotalet och som då för många tedde sig väldigt rymliga, i dag representerar trångboende. Här är hon inne på samma linje som Kortteinen.
Planerarna ville att familjerna skulle ha egna lägenheter – att hela släkten inte behövde bo i samma lägenhet – men samtidigt var man medveten om att det inte fanns hur mycket pengar som helst. Lilius menar att kravet på kvadratmetrar kanske inte behöver vara så stort i varenda bostad, och att man kunde ta en titt på utrustningsnivån, saker som toaletternas storlek och frågan om en egen bastu är konkreta exempel.
Matti Kortteinen är på sitt håll väldigt skeptiskt inställd till en toppstyrd bostadspolitik. Tanken att alla skall få lika mycket av det goda, som på 60-talet, fungerar helt klart inte längre, menar han. Ökade inkomster betyder alltmer heterogena drömmar, och resultaten av forskarnas planer beror helt på hur bostadsköparna tolkar dem.
– Jag tycker det är förbryllande att jag lyckas vara en irriterande radikal sociolog genom att på en föreläsning vid Aaltouniversitetet berätta att det finns en marknad där ute, där människorna röstar med sina pengar, säger Kortteinen med ett ironiskt skratt.
Vem stannar kvar
Oberoende av vad sanningen om genomsnittsinvånaren är, är det klart att det är många som lockas av ett trängre boende. I år kommer stadsekologiföreningen Dodo igen att ordna vad de kallar den urbana boendemässan, ett alternativ till bostadsmässorna ute i provinserna. Föreningen uppmuntrar människor att för en dag öppna dörren till sina hem, för att erbjuda publiken en inblick i hurdana urbana boendelösningar som redan nu existerar. I förra årets mässa deltog alla typer av hushåll, från större familjer och par till ensamstående.
Eeva Astala från Dodo rf säger att det handlar om både ekologi och om att ha delägande i sin närmiljö. Färre kubikmeter betyder ett mindre ekologiskt fotspår. En tredjedel av vårt kolavtryck kommer från boendet. Vidare betyder en mindre bostad utrymme för färre saker och ett behov av delad service, i form av gemensamma utrustning inom husbolaget och större utbud i omgivningen. De sistnämnda är värda att satsa på lika mycket som på själva bostäderna.
Äldre områden har lyckats skapa allt mera gräsrotsaktiviteter, medan nya områden fortfarande ofta är socialt döda. Det handlar delvis om stadsplaneringen, men Astala påpekar att man måste ge människorna tid – stadsdelskulturer föds inte på fläcken.
Hon ifrågasätter Kortteinens tanke om att det bakom beslutet att stanna i den trånga stadsbostaden främst finns en brist på pengar och en osäker marknad. På Dodos boendemässa fanns många som frivilligt valt att stanna kvar i innerstan.
Liksom Lilius menar Astala att det finns ett betydande segment av människor som längtar efter att få ta del av stadskulturen även efter att ha fått barn. För detta segment är trångboddhet ingen orsak att himla med ögonen, tvärtom. Frågan är ifall vi kan komma över trångboddhetstraumat och lösgöra föreställningen om vad ett gott liv innebär från hur många kvadratmeter våra bostäder har.
Otso Harju
Källor: Helsingfors stad, Statistikcentralen.
