Trots att reproduktiv autonomi, makten att bestämma över det egna födandet, har varit en av de stora frågorna i feminismens historia så menar Diana Coole att det är dags att återigen ta upp frågan om reproduktiva tvångsåtgärder. Coole är professor i politisk och social teori i London, och besökte Helsingfors för att tala om befolkningsfrågan.
En av de första att behandla problemet med mänsklig överbefolkning var den politiske ekonomen Robert Malthus. I boken An Essay on the Principle of Population (1798) hävdade han att eftersom populationer växer exponentiellt medan matproduktionen endast kan växa linjärt, så kommer blomstrande befolkningar till slut att hamna i hungersnöd, sjukdom och krig om inte förebyggande ingrepp görs.
Sedan hans tid har populationskontroll varit ett välanvänt politiskt instrument, och det har använts i olika syften, för befolkningsökning och för befolkningsminskning. Speciellt politik som är inriktad på att minska befolkningen har fått ett dåligt rykte, och tanken går fort till eugenik och folkmord. Diana Coole menar dock att de potentiella kollektiva fördelarna med befolkningsminskning fordrar att vi överväger sådana åtgärder och öppnar frågan om deras legitimitet för diskussion.
– Jag vill utmana den utbredda uppfattningen att alla politiska ansträngningar för att minska födelsetalet i sig är oetiska, säger Coole, och tilläger att det inte är utan en viss nervositet som hon håller sin gästföreläsning vid Helsingfors universitet eftersom ämnet brukar få en i övrigt sympatiskt inställd publik att ilskna till.
Att en Foucaultinfluerad feministisk teoretiker föreslår statlig kontroll över kvinnliga kroppsfunktioner kan verka förvånande, om inte direkt hårresande.
– Reproduktiv autonomi har såklart varit ett nyckelkrav i den feministiska kampen. Och det verkar gå emot hela denna tradition att nu börja argumentera för att stater visst bör ingripa i reproduktionen på grund av klimatanledningar. Men det beror på vad det är som görs.
Coole utgår ifrån att det är lättare att lösa klimatproblem med färre människor, och riktar in sig på de olika medel med vilka befolkningen kan stabiliseras eller minskas. Hennes ambition är inte att ge explicita argument för olika sätt att stabilisera populationer, utan snarare att kritiskt analysera de befintliga argumenten för populationsingreppen. Förutom klimathotet är en anledning att återuppliva frågan också de eventuella existentiella konsvekvenserna av att leva mycket trångt. Om det är så att en populationskontrollerad existens vore mycket bättre, så bör vi åtminstone vara säkra på att anledningarna att avstå från en sådan är goda.
– Mitt mål har varit att demonstrera att det inte är något i princip lömskt eller ondskefullt med populationsingrepp. De används hela tiden i befolkningsökande syfte.
Den falska dikotomin
Coole frågar sig om det är legitimt för stater att ingripa i det reproduktiva beteendet, framför allt med tanke på kopplingen mellan befolkningskontroll och tvång, såsom tvångssteriliseringar eller tvångsaborter.
Men det finns också exempel på befolkningsökande tvångsåtgärder, som Ceaușescus Rumänien där bland annat alla som var över 25 år och barnlösa bötfälldes. Efter att ha skärskådat frågan har Coole upptäckt att det förutom i extremfallen är långt ifrån självklart vad som är tvång och vad som är frihet. Hon ritar upp ett spektrum av möjliga politiska ingrepp, där det i ändorna finns tvång och frihet, det vill säga reproduktiv autonomi.
Med autonomi brukar menas att individer eller par har rätt att välja hur många barn de ska ha. Coole hävdar dock att det är en illusion att det utan en befolkningspolitik skulle vara helt fritt för kvinnor att bestämma över sin reproduktion. Ekonomiskt och kulturellt tryck kringskär och styr kraftigt kvinnors val. Det finns alltså zoner som inte tillhör befolkningspolitiken men som likväl styr reproduktionsbeteendet.
Normalpositionen har varit pro-natalistisk, att kvinnor bör föda barn, och den bottnar i en mycket traditionell uppfattning om könsroller.
– Jag tror att det behövs en politisk rörelse som bekämpar de kulturella trycken på kvinnor att skaffa barn. Så för att kvinnor ska bli autonoma krävs det att en hel del polisitisk, legislativ och kulturell aktion äger rum.
I tvångszonen tar Coole upp ett tillspetsat tankeexperiment: staten blandar ett steriliserande medel i dricksvattnet, men tillhandahåller ett motmedel som alltid är tillgängligt för alla. Då skulle standardtillståndet vara att ingen blir gravid, men man kan aktivt besluta att bli det. Det här skulle ge frihet från oönskade graviditeter, och kanske förändra det kulturella trycket att skaffa barn. Genom att leka med idéen vill Coole visa att inte heller de mera drastiska ingreppen bör utslutas på förhand.
– När man talar om tvång brukar det handla om steriliseringar och abort, men man kan hävda att det i minst lika hög grad är fråga om tvång när det offentliga inte finansierar familjeplanering och inte tillhandahåller tillgängliga preventivmedel. Det är inte så att det finns ett tomt fält där det räcker med att lämna människor i fred för att göra dem autonoma.
Det var inte förrän på 1700-talet som vi trädde in i en period där barnafödsel och befruktning inte betrakades som Guds obegripliga verk, utan som någonting som kan vara föremål för ett val, och människor började ha teknologiska medel och kunskaper för att påverka biologiska skeenden.
– Det kan alltså inte finnas någonting sådant som en universell naturrätt att bestämma över sin fertilitet. Först under moderniteten blev sådant möjligt, genom aktiva insatser.
Reproduktiv autonomi är en svåruppnådd position som kräver stöd och offentliga medel. Cooles slutsats är att det inte finns en dikotomi mellan statlig intervention och individuell autonomi, utan att att autonomi är något som måste skapas genom aktiva ingrepp. Frågan är alltså inte om, utan hur ingripandet ska göras.
Gamla medel
De flesta medel faller emellertid i en gråzon i mitten av spektrumet, där intervententionerna uppvisar den blandning av frihet och tvång som Coole anser vara typisk för liberal styrningsskonst. Mellan dessa ytterligheter, som i praktiken sällan hålls åtskilda, finns det olika former av social ingenjörskonst och beteendemodifiering, där de vanligaste medlen är skatter och marknadsmekanismer.
Coole anmärker att den mängd av mekanismer som social ingenjörskonst tillhandahåller för att modifiera beteenden de facto redan används rutinartat. De används i befolkningsökande syfte och för att ransonera användandet av knappa resurser. Till exempel för att ändra på vårt beteende när det gäller energianvändning. Steget till att ändra på beteenden åt ett befolkningsminskande håll är inte långt och borde inte vara allt för kontroversiellt.
Sammanfattnings konstaterar Coole att ifall regeringar blev övertygade om fördelarna med mindre befolkningar så skulle de redan ha till förfogande en rad politiska instrument som inte är mera tvingande än vad som är standard i de liberala staternas verktygsback.
Fredrik Österblom
