Krisen i Ukraina och den ryska ledningens nya ukaser har satt så djupa spår i den petersburgska vardagen att till och med parrelationer hotar att infekteras. I en essä , baserad på dagboksanteckningar från två dygn i S:t Petersburg, tecknar Anna Rotkirch en bild av stämningarna i Ryssland.
Mina finländska och svenska vänner postar inlägg på Facebook om sina barn, nya jobb, vårblommor, sommarstugan. Mina ryska vänner skriver om en enda sak.
Här är ett inlägg, morgonen efter natten då tiotals unga brändes ihjäl i Odessa:
”Jag är rädd att öppna Facebook. Så många offer i Odessa. En spänd väntan på vem som nu skrider till vilka motåtgärder och vad för hemskheter som väntar oss personligen eller kollektivt i framtiden. Sovjetunionen återuppstår som ett nationalistiskt imperium, alltmedan det gamla Sovjet fortsätter falla sönder. Två processer som sker samtidigt och därmed gör situationen helt oförutsägbar.”
Det kan kännas schizofrent, som olika universum.
Det är olika universum.
Veckan före striderna bröt ut gjorde jag en kort resa till S:t Petersburg för att delta i ett seminarium om familjepolitik. Alla ryska deltagare var direkt uppsluppna över att få tala om något annat. Men varje paus, lunch och middag kretsade kring Ukraina. Eller snarare om vad krisen i Ukraina innebär för Ryssland. Det handlar ju inte så mycket om att Krim återtagits som om hur det gjordes. Författaren Dmitrij Bykov lär ha sagt att man ju kan skaffa sig en underskön diamant både genom att köpa den hederligt eller genom att stjäla den. Mina kolleger försöker förstå följderna av diamantstölden i mars. Jag kan inte säga ”ryssarna”, för det går en klar skiljelinje mellan den stora majoritet som stöder Putin och den lilla utbildade västvänliga minoritet dit alla jag träffade hör.
Tåget
Mycket har förändrats sedan jag senast reste hit för fyra år sedan. Tågvagnarnas specifika lukt har försvunnit i och med den nya snabba linjen, och de ryska konduktörerna och gränskontrollanterna är professionellt, opersonligt vänliga. De är vackrare än de finska, annars ingen skillnad.
Att lämna den nordiska kultursfären innebär för det första att alla talar högljutt och oavbrutet i tåget. Bakom mig sitter två ryska affärsmän. Jag vill arbeta och irriteras. Tills de refererar till mig, inne på mitt femte årtionde, som ung dam (”ser du inte att devushkan vill dra ned solskyddet”) och jag road börjar lyssna.
– Men Roman, märkte du, alltså de gör samma produkter som vi.
– Men vi är större.
– Ja. Vi är större. Men jag vill bara säga vilket intryck det finska sättet gjorde på mig.
– Nå säg då.
– Du såg ju, de gör samma produkter. Men ingen skriker!
– Nä, och ingen sparkar en i röven hela tiden. Ändå blir de färdiga i tid. Och har semester.
– De bara sitter där tysta och gör sitt arbete.
Framför mig hörs två finska affärsmän.
– Jag köpte en bok av Masha Gessen, den handlar om Putin. Och jag läste den och tänkte att vittu, om hälften av det där stämmer så vem HAR vi egentligen att göra med? Men nu har jag börjat tro att det kan stämma.
Den andra flankerar med att oppositionsledaren Garij Kasparov påpekat att korruptionen alltid nämns som ett problem.
– Men det är inget problem, svarade Kasparov då. Det är själva kärnan.
Onsdag
Framme i S:t Petersburg ser staden större, ljusare och städigare ut än någonsin. Tar metron, byter, går längs med Vasiljevskij-öns linjer, köper champagne och choklad i små bodar i gränderna. Avenyernas perspektiv, havet som jag känner av men inte hinner se i dag för det är så sent, fast ljust. En stark kognitiv förskjutning. Som när Vivi i början av balett-timmen säger att kroppen ska suga allt ihop och lyfta uppåt, uppåt. Här sker sträckningen i själen.
Ännu starkare förskjuts tankarna när jag kommer hem till min vän. Hon är utsjasad. Har inte kunnat sova på många veckor.
– Krim ockuperades, men det känns som om det är vi som blivit ockuperade.
Hon säger sig vara medveten om krisen hela tiden. Det är så här hon tror att det är att leva i krig, fast inga skott avlossats i hennes hemknutar.
Hon nämner de nya förordningar duman just antagit. Att man inte får använda svordomar i konsten från och med juli. Att man inte får kritisera segern över fascisterna i andra världskriget. Utegångsförbud för barn mellan klockan tio på kvällen och sex på morgonen.
Jag blir lika förvånad över innehållet som över att jag inte hört något om dem i västerländska medier.
USA anfaller
I något skede talar vi om hur lamt BBC rapporterar om den här konflikten. Ok, det är klart att Storbritannien inte egentligen kan eller vill göra något åt Putin med allt ryskt kapital i London, men BBC kunde ju åtminstone följa med noggrannare? I stället är det amerikanska journalister som dominerar världsmedierna.
Så också i ryssarnas sinnen. Det handlar om USA, inte EU. Min vän har en rysk bekant som sedan länge lever i Finland. Hon tycker Putin gjorde helt rätt som tog Krim. ”Annars hade ju amerikanerna kommit dit, de förberedde redan ett övertagande.” Hon ser bara på rysk teve. På frågan vad USA skulle med Krim till menar hon att det är en så fin semesterort.
Grannkvinnan i S:t Petersburg, en änka med sviktande hälsa, tänker likadant. Amerikanerna vill ha krig, men Putin är en klok statsman som vägrar gå med på deras provokationer.
Jag säger att det känns omöjligt att förstå de ryska stämningarna utifrån. Min värd svarar att det också skönjs en nyans mellan ryssar som bor utomlands och de i landet. De utrikes boende är något mera kritiska, direktare, kanske också naivare.
Vi dricker bara té, champagnen förblir oöppnad. Men vi lyckas hitta åtminstone en positiv följd av konflikten. Det verkar, enligt min värd, som om de baltiska staterna nu börjat bry sig alldeles väldigt om sin ryska befolkning. Man satsar på allvar på ordentlig service på modersmålet och ryskspråkiga nationella medier.
Något överraskande anser hon också att de ekonomiska sanktionerna biter. ”Annars hade de gått in i östra Ukraina för länge sedan.”
Någons mamma hade förtjust gonat sig åt nyheten att Putin och Medvedev fördubblat sina löner. Stämmer det? Är det i så fall en följd av att de schweiziska bankkontona blivit svårare att nå?
Torsdag
På väg till seminariet. Ansiktena i metrons rulltrappor, variationen, hur olika och personliga alla ser ut. Alla har dock intagit samma neutralt fientliga min, också jag. Precis som man i England tar på sig en neutralt vänlig min.
I kaffepausen talar jag med en kollega jag inte träffat på länge. Hon arbetar för ett litet forskningscentrum som sedan 1990-talet sysslat med kvinnoforskning och socialpolitik i en provinsiell stad. Som i förbifarten säger hon att de nu lägger ned centret. Myndigheterna kräver att centret registrerar sig som ”utländsk agent”. Det bör man göra om man mottar utländsk finansiering, men vetenskaplig forskning borde i princip inte beröras av detta krav. Det kända Levada-centret, Rysslands ledande gallupinstitut, hotades av samma registreringstvång, men överklagade i domstol och vann. Det lilla provinsiella centret överklagade också men fick från två nivåer samma nekande utslag. Om de inte registrerar sig nu kan ledaren hamna i fängelse. De kan inte heller räkna med samma enorma nationella och internationella stöd som Levada-centret åtnjuter. Så de stänger.
Kollegerna ger mig som alltid nya undersökningar att ta hem: böcker om kvinnor i fängelset, om queerteori, om migration. Den här gången står det 18+ på pärmen och jag gratulerar till lyckat nytt namn på bokserien. De ser förvånat på mig. 18+ är en åldersgräns. Det finns också 12+ och 16+. Alla nya böcker måste ange dem. Samma gäller konstutställningar. En förälder kan därmed inte ta barnen med på en 18+ utställning.
Ingen vet riktigt vilka gränser som gäller för vilket innehåll, men det torde handla om sex och våld.
Galghumorn blomstrar förstås. Om något irriterar eller går snett kan man säga: ”Men vi har ju Krim!”
Under lunchen talar jag med en lektor från Moskva. Hennes studenter skrev en essä om utbildningens betydelse i livet. Ett av svaren började med att betona vikten av en utbildning för allmänbildning och abstrakt tänkande. Sedan ville studenten ge ett gott exempel: Vladimir Vladimirovitj. Det vill säga Putin. Han har fått en god utbildning och sedan valt att inte ägna sitt liv åt att förtjäna pengar, utan tjäna sitt fosterland.
Vi undrar hur den sovjetiska idoldyrkan förmedlats så helgjutet till en gosse som inte fötts då Sovjetunionen upplöstes år 1991.
När tar det slut?
Under middagen i en härlig och trång georgisk restaurang diskuteras hur länge den nuvarande situationen kan pågå. Är inte den nya statliga ideologin en dålig parodi på den sovjetiska, med mera nationalism, försöker jag, vem tar den på allvar? De nya fåniga förbuden kommer ju med säkerhet inte att fungera?
En professor påpekar att medelklassen oftast får sin lön av olika statliga bolag och institut. De är direkt ekonomiskt beroende av statsmakten. Därmed är de villiga att stöda den statsbärande ideologin, oavsett innehåll. Ryssland kunde väl, anser hon, i något skede ha antagit en mer demokratisk och liberal ideologi. Utom att en liberal ideologi betyder en fri press, och den skulle rapportera om korruptionen, vilket inte går för sig, invänder en annan. Dessutom saknar alla samhällsskikt imperiet och ingen har något emot religiösa inslag.
Krisen sliter på familjerelationer och parförhållanden. Psykologerna ger råd hur man ska bete sig med sina närmaste: Diskutera inte politik, säger de, förstör inte relationerna över något ni ändå inte kan påverka.
Mina vänner håller inte med. Vi kan inget påverka, men det påverkar ju oss?! säger de. En har slutat träffa sin pojkvän för att hon anar vad han skulle säga och vill inte ta risken. Åtminstone inte så länge krisen ännu pågår.
Många tror, hoppas, att om tio-femton år kommer allt att vara lugnt och bra, Ryssland en del av Europa, alla ser på den här episoden som någon sorts mardröm.
Men tio år är en hel livstid, säger någon.
En annan berättar om hur hon samma morgon kört sin 16-åriga son till skolan.
– När ska det här ta slut?! frågar han surmulet.
– Nionde juni, svarar hon.
Först när hon ser hans förvånade min inser hon att han inte tänkte på skolterminen.
Fredag
Före tågets avgång släntrar vi omkring i centrum. Jag köper armenisk konjak, och i den vackra nyrestaurerade centrala bokhandeln Dom knigi hittar jag till och med inhemsk produktion åt barnen: pappbitar som kan sammanfogas till byggnader. Där finns Eiffeltornet, en tysk pittoresk kvarn, en fransk bondgård. Made in Russia. Som enligt den nya officiella linjen inte tillhör Europa…
När jag kommer hem har mina finländska vänner på Facebook gjort test om vilken stad de vill leva i, och vissa om vilket grundelement de är. (Jag fick London, jag är en syreatom, och så vidare.)
Mina ryska vänner delar en länk till gazeta.ru, som för tillfället igen tillåts fungera. Där skriver poeten Lev Rubinstein. Jag såg honom för första gången på 1980-talet, då tidigare förbjuden poesi lästes upp i till bristningspunkten fyllda auditorier. Rubinstein skrev diktsviter på små kort som innehöll helt vardagliga sovjetiska fraser, ur skolböcker eller ramsor. Allt emellanåt kom det ett kort om Eleven. I den här stilen: ”Mor ror.” ”Eleven gick sin väg.” ”Far är rar.” ”Eleven började tänka.”
Jag minns uppsatsen om utbildningens betydelse. När börjar Eleven tänka igen?
Ett kvartssekel senare har Rubinstein kvar sin exakta känsla för språket:
”I dagens civiliserade samhällen, som utgår från ideell och stilistisk pluralism, framstår ord som ’förräderi’ eller till exempel ’patriotism’ hjälplösa eller till och med komiska, för att de skulle behöva noggranna och övertygande preciseringar. I totalitära samhällen blir de illvilligare och mera skrämmande just på grund av sin semantiska tomhet. På grund av samma tomhet klingar de också så ljudligt.”
Anna Rotkirch
