Inka Kivalo: Sub Rosa, gobelin, 2011.

Effekten av att hitta något som till attityden liknar konsthantverk, i ett galleri för nutidskonst gör en glad, skriver Ny Tids recensent om Inka Kivalos och Leena Turvanens utställningar i Galleria Katariina.

I galleri Katariina ställer Kivalo ut gobelänger och små textilskulpturer. Gobelängerna är abstrakta kompositioner med ett tema av bollar och fläckar. Att kunna granska bildvävarna på riktigt nära håll är givande. Varje verk är sin egen färgvärld. Ser man på detaljerna vibrerar ytan av färggranna trådar, egensinniga stygn och i efterhand applicerade bitar. Betraktade på långt håll flyter de ihop till en balanserad nyanspöl.

Konst som kaoskontroll

De små skulpturerna har samma slags dynamik. Formen påminner om stiliserade kvinnofigurer, men det är ytan som står i fokus. Den är fullbroderad med färgöar som klättrar och rinner över varandra. I utställningstexten berättas det att skulpturerna tog form vid köksbordet, när Kivalo hamnat i renoveringsexil från sitt arbetsrum. De tycks mig laddade med en viss frustration. Skulpturer födda i ett alltför litet rum, hopsnörda till extremt täta klumpar.

Denna udd av aggressivitet ligger ändå inte i kärnan av verket. Den största charmen med Kivalos verk är rikedomen i själva materialet. Jag ser framför mig mängden trådar och garn Kivalo måste ha haft till sitt förfogande, högarna av olika nyanser att pussla ihop. En läcker bild. På ett grundläggande plan handlar det om att bemästra kaos. Att först berusas av möjligheter och sedan kämpa för att få bukt med dem.

Kompositioner i plast

Galleriets andra utställning, i den mindre studion, har en annan estetik, men samma slags charm. I Leena Turvanens verk slängs man tillbaka till barndomens legolåda. Turvanen bygger bilder och skulpturer av färggranna plastbitar och legoklossar. Merparten av verken är färgkompositioner i lego. Kompositionerna är glansiga som kakel, stiliserade som modernistiska målningar och framför allt, smittsamt lekfulla. Turvanen står inför bildskapandets fundament: att kombinera färg och form. Materialvalet får det att verka både enkelt och roligt.

Utställningen är inte i proffsigaste laget till exempel vad gäller hängningen. Det är så tätt att det är svårt att se på tavlorna utan att snubbla över skulpturen på golvet. På sitt eget sätt är det ändå konsekvent. Allt andas opretentiös visuell nyfikenhet. Resultatet känns naivt på ett trevligt sätt, som en lek att dras med i.

Vila i en färg

Jag undrar varför jag blir så glad av Kivalos och Turvanens utställningar. Effekten av att hitta något som till attityden liknar konsthantverk, i ett galleri för nutidskonst, spelar säkert in. Det är säkert och skickligt, men dessutom avväpnande jordnära. Konst skall gärna utmana förväntningar och gränser – men nog är det skönt, att efter en rad omställningar och utmaningar få sjunka ner i en fin färg. Båda varianterna behövs.

Kivalos gobelänger och Turvanens plastmosaiker bildar tillsammans en fungerande kombo av färg- och materialglädje. Föredrar man sin bildkonst med konceptuellt innehåll och taggig provokation blir Katariina kanske inte gallerirundans höjdpunkt. Men har man, liksom undertecknad, en svaghet för visuellt frosseri är utställningarna helt enkelt smaskiga.

Emma Rönnholm

Inka Kivalo: Kudos. Leena Turvanen: Voimailuteoksia. Galleria Katariina till 1.6, Kalevagatan 16, Helsingfors